Grant: ”Jag är en extremt orolig person”

Efter reklamen: Grant om modeintresset: "Jag är som en skata"

Musik handlar ofta om början av ett förhållande. Eller slutet. Men inte lika mycket om det som händer där emellan. Det är för att populärkulturen älskar tydliga bilder, konstaterar Caroline Cederlöf, som går under artistnamnet Grant.

– Mitten är ju det som är. Den är inte tråkigt på något vis. Den är så långt ifrån statisk. Även när den är det finns det något att hämta ur det. Och bli vän med de känslorna av tristess. Jag tycker att mitten är fantastisk. Det skrivs för lite om det pågående, säger hon.

Vi ses en eftermiddag i januari i studion på Södermalm där den större delen av hennes kommande album är inspelat. Det är en trygg plats, förklarar Caroline. Det känns direkt när man kliver innanför dörren. Det stora rummet är fyllt av instrument. På pianot står fotografier och jag är på väg att gå in i en pall där en xylofon ligger. På en hylla står en cd-spelare med en liten blå display och lyser. Det slår mig att en alltid påslagen centimeterstor lcd-skärm är ett av de tryggaste inslagen i ett rum för en millennial. Det känns barndom. Längs väggen hänger gitarrer i två rader. Vi slår oss ner i en brun soffa, med gitarrerna som markis. Smulorna på tyget skvallrar om studiorutinen.

– Vi börjar alltid dagen med en fika. Annars kan man inte jobba, säger hon.

Grant om nya albumet Truth and consequences

EP:n Vertigo handlade om inledningen på Carolines förhållande. Om de starka känslorna. I maj kommer fortsättningen, albumet Truth and consequences, som fokuserar mer på det pågående.

– Om känslor i konflikt med varandra, det ovillkorliga och oundvikliga, längtan efter något som inte går att sätta ord på, frustration, avundsjuka och otrolig glädje.

Att beskriva det nya albumet är svårt, säger hon, samtidigt som hon beskriver albumet jättemålande.

– När jag skriver gör jag det utifrån mig själv, jag försöker inte ta min partners perspektiv. För mig är det viktigt att inte hänga ut honom. Det är för stort och svårt att rymma ett gemensamt liv i tre minuter pop. Men vissa stunder har jag behövt bearbeta och det är det jag gillar att skriva om. När det känns akut i mig. Jag lär mig mycket om mig själv när jag skriver. Det är inte med någon förhoppning att hitta några svar. Bara ett försök till att förstå mig själv lite bättre. Och det känns alltid bättre sen.

Vad tycker din kille om att du skriver om er relation?

– Jag har inte frågat hittills, haha. Jag har tagit upp det lite i efterhand. Det här är ögonblick. Det är ju inte hela vår relation. Han verkar mest väldigt stolt. Och han är mitt absolut största stöd. Världens finaste.

Så skriver Grant sin musik

Caroline har inte alltid haft relationer som källa till sin musik.

– Jag har tyckt att det har känts så ointressant på många sätt att vara en som ställer sig i ledet och skriver om kärlek. Men det blir oundvikligen så för att det är en så stor del av livet. Och jag är en otrolig romantiker och har sjukt mycket ångest. Så det finns mycket att ta av.

Hon skrattar. Ofta plötsligt. Och mycket högre än hon pratar. Om rösten är försiktig är skrattet mer som hennes musik. Poppig men också pampig. James Bond-associerande, som det står på den Wikipedia-sida hon inte visste existerade. Det finns ett underliggande drama i musiken, säger hon själv.

– Det blir alltid det. Jag har svårt att inte blanda in drama på ett eller annat sätt. Jag gillar stråkar och jag gillar blås. Jag kommer från en jazzig bakgrund men har också älskat triphop och det är väldigt bombastiskt. Jag tycker om att krama ur en känsla och att anspela på mystik. Sen kan jag ju säga att jag kollade på James Bond varje fredag hela min barndom, haha.

Vad menar du med att skriva när det känns akut i en?

– Det är ofta så att jag har en melodi som jag inte kan sätta ord på. Så är jag med om något. En situation eller känsla och så makes melodin plötsligt sense. Det har alltid varit en kamp. Den absoluta autenticiteten. Att vara i fas med sig själv. Vilket man inte kan vara. Det har alltid varit väldigt viktigt för mig att det är akut. Något jag behöver skriva om. Som jag behöver ta tag i, har grunnat på och inte kan släppa taget om. En dag kanske jag blir bättre på berättande låtskrivarteknik och på att vara nostalgisk. Men det är viktigt för mig att berättiga låtskrivandet. För så länge det är sant känns det som att det har en plats.

Men kan inte det vara en bra grej? Något som är du. Att skapa här och nu.

– Jo. Men jag tänker också på att ta tag i det fantastiska och fantasifulla. Det är något jag skulle vilja jobba mer med. Jobba med låter så tråkigt… Det är något jag vill utforska! Och jag tror att de albumen kommer sen. Alla faser i livet är kanske inte heller så pressande. Det är någots om hör ungdomen till.

Grant berättar om att leva med ångest

Som i de flesta av mina intervjuer med kreativa människor i åldern 25-30 (läs: alla) kommer vi in på ämnet ångest. En av de sakerna Caroline på förhand skrev till mig om den nya musiken var ”trots all oro som bor i mig”. Jag undrar hur den påverkar henne.

– Jättemycket. Jag är en extremt orolig person. Jag fick panikångest väldigt tidigt och har verkligen varit en person som legat sömnlös. GAD är det min psykiatriker säger att jag har. Det har blivit bättre med åldern, vilket är fantastiskt. Jag tar också mediciner för det. Det är en också en kanongrej. Jag har accepterat att jag kommer behöva leva med oron resten av livet. Den påverkade framför allt början av min relation väldigt mycket. Det finns ingenting som slipper undan. Inga ord eller handlingar som inte behöver bearbetas. Det är jobbigt för mig och har nog varit väldigt jobbigt för min partner. Jag har så svårt att lita på… folk. Därför hjälper låtskrivandet mig i relationen. Det avlastar.

Vad hjälper dig med acceptans?

– Musiken är det bästa sättet. Det är så klassiskt att söka sig till något där man får plats. För det är ofta känslan att man rinner över. Att man ska brisera hela tiden. Här finns det en scen. Det finns texter. Det finns musik. Det finns så många sätt att ge sig själv plats att utforska för att sen släppa det och gå vidare. Och hamna i en ny cirkel och dålig spiral, haha.

Caroline är uppväxt i Ösmo, utanför Nynäshamn. Musiken har alltid varit en del av hennes liv. Hon började på kulturskolan som barn. Familjen beskriver hon som bullrig medan hon själv var blyg. Men något hände första gången hon stod på scen när hon var åtta.

– Jag sjöng en barnvisa. Det var inte att jag stod med sanningen i mun men jag upplevde att ett rum blev tyst. Folk lyssnade. Att känna sig hörd på det sättet var helt vansinnigt. Det blir man ju beroende av. Jag kände att jag hittade min plats där jag kan få uttrycka mig och få ge rum åt flera delar av mig själv.

Om man generaliserar och tänker på en person som är orolig skulle inte det första jag tänkte vara att den personen skulle trivas på scen. Det känns som en läskig miljö för många?

– Jag älskar att det är läskigt. Men det är det som är det fantastiska i det. Att det är på liv och död när du ställer dig där. Då spelar det ingen roll om du känner dig osäker. Jag hade jättemycket ätstörningar när jag växte upp. Och jag tänkte att det sämsta jag kan göra nu är att ställa mig på scen och vara brydd om mig själv. Det enda som spelar roll är att berätta. Och då kan jag inte tänka på hur jag ser ut i en viss vinkel. Allt det kunde jag skala bort. För det kommer bara se sämre ut och inte låta lika bra om jag bryr mig om det. Det är obehagligt men först då blir det bra.

Det låter som det ultimata sättet att vara i nuet på?

Ja. Det blir en sån urladdning. Jag mår ju piss när jag går av scen. Oj, oj, oj. Det finns inte så mycket att hämta då. Jag blir tom och väldigt ledsen när det är över. Men det är alltid värt det. Att ladda upp inför det och bara få släppa ut… det...

…Allt det som är? Fyller jag i.

– Ja, allt det som är, säger hon och släpper ut ett fniss som växer till ett skratt.

Hon tittar rakt på mig med sina gröna ögon och jag tänker att vi nog har ett moment. Att jag har nickat förstående och skrattat till på ställen som bara en person som också har ångest skrattar till på. Som en tyst överenskommelse som genom blicken högt ropar ”jag fattar”.

Vi pratar om studion vi sitter i. Om att miljön runt oss gör mycket. Hon hoppar i tanken och säger att hon tycker att det är skönt att hon alltid stått lite utanför musikbranschen.

– Jag har inte givit mig hän den alls. Jag har alltid tyckt att den känts ganska ointressant.

På vilket sätt?

– Den är kanske inte så lekfull som jag önskar att den var. Eller skulle kunna vara. Jag har kanske inte alltid haft samma referenser. Jag har väldigt gubbig musiksmak och är inte lika intresserad av det som är nytt och hippt.

Men du är ju i musikbranschen?

– Det är jag absolut. Och jag hittar mina människor. Men jag tror att jag kom in väldigt bra på sidan. Vilket gjorde att det var högt i tak och lekfullt. Jag fick vara mig själv. Det känns inte som om jag någonsin behövt gå in i ett rum och försökt bevisa mig på det sättet. Det är väldigt bra när man vill skapa.

Jag har hört många beskriva den lite obehagliga “LA-processen”…

– Ja men den har jag inte alls haft med att göra. Musik ska vara kul. Och jag gillar popmusik. Jag tycker det är jättekul som pussel. Hur man får ihop något man vill lyssna på flera gånger. Men jag vill inte känna mig tävlingsinriktad med musik. Jag tror inte att jag skulle må bra av det alls.

Tänker du på att mäta saker? Som på topplistor?

– Ja. Jag vill inte titta på topplistor för då känner jag att poängen med att göra musik blir något helt annat. Jag uppdaterar mig inte på det sättet för att känna till vilka trender vi ser nu. Jag känner att jag tappar bort mig själv i det. Jag gör inte bra musik då. Och blir framför allt väldigt självmedveten. Jag tänker att jag inte är den bästa låtskrivaren. Inte den bästa sångerskan. Men om det är helt mitt och ärligt, då är det det bästa jag kan göra. Och det är bra nog för mig.

Har du mycket prestationsångest?

– Ja, jättemycket. Definitivt. Man kan alltid sjunga bättre och skriva bättre. Det är bra drivkrafter. Jag är extremt tävlingsinriktad och därför vill jag inte ge mig in i något som kan bli mätbart med musik.

Vad gör du om det kommande albumet toppar listorna?

– Det är klart jag blir glad. Det är inte som att jag är blind på något vis, haha. Men jag vill inte inleda en skapandeprocess så. För då mår jag rätt kasst.

Jag tycker ofta att man har en bild av att artister ska älska att synas och höras. Du verkar inte vara så?

– Det är inte jag över huvud taget. På scen, absolut. Vissa har en så fantastisk star quality och är duktiga på att ta ett rum. På att synas och höras och att få sig själva att verka intressanta. Jag känner inte att jag har det i mig riktigt. Men jag vill ändå vara artist!

Du har sagt att kvinnor antingen porträtteras som starka eller trasiga men sällan likgiltiga. Varför är likgiltigheten viktig?

– För att man inte behöver ta ansvar över sina känslor så mycket. Nu kände jag såhär men det betyder inte så mycket egentligen. Det var något jag kände i stunden. Att nu är jag en bra eller dålig person. Men att inte lägga så mycket vikt vid det. Man är föränderlig som människa. Det är så typiskt idag att man brandar sig. Att man tar vara på en känsla eller ett uttryck och så blir det hela grejen. Det är starka bilder och lite omänskligt att helt hänge sig till.

Du har också sagt att den mest utmanande rollen vi människor spelar är idén om oss själva. Hur menar du?

– Att folk får en bild av en. Den som vi säljer och lägger upp. Som vi filtrerar, skriver om och väljer ut. Sen går det där tillbaka till en själv. Att jag är en sån här person. Då blir det jättejobbigt när man upplever att man säger emot sig själv. Motsättningar kan göra det så otroligt svårt att leva. Det är väl en klassisk sak som ger upphov till ångest för samtliga människor. När vi känner att vi inte lever upp till bilden av oss själva. Som att tycka att man är en kärleksfull person men känna att “varför är jag så full av hat just nu?”. Kanske mot en person jag tycker jättemycket om. Men det är inget som förändrar dig i grunden. Du behöver inte skriva myten om dig själv.

Hur gör du för att inte känna att du måste spela en roll?

– Jag är mycket själv, haha. Men jag tror också att det handlar om att omge sig med människor som är fina. Att hitta människor som accepterar svängrummet. Annars blir det väldigt platt om alla tillsammans bara försöker vara idén om sig själva. Det är sjukt jobbigt.

Vad kommer ditt modeintresse ifrån?

– Min mamma. Jag har alltid varit en visuell person. Jag älskade att bläddra i fina magasin när jag var liten. Jag tyckte det var helt otroligt. Det har väl dels stjälpt en men också varit en fantastisk källa till inspiration, glädje och kreativitet.

Vad dras du till modemässigt?

– Alexander McQueen och Vivienne Westwood. Jag samlar på vintagedesign. Min kille är vinylsamlare så vi bor väldigt trångt, haha. Det är kul att hitta unika plagg. Jag gillar kvalitet och hantverk och det måste vara lekfullt. Jag är inte intresserad av lyx på det sättet som man kanske tänker med designers. Jag har väldigt svårt att klä på mig på morgonen för jag har inga vanliga kläder. Jag lägger mycket tid och pengar på sånt som funkar på scen, haha.

Hur ser du ut när du går till mataffären?

– Då ser jag rolig ut. Eller så åker North face-jackan på. Jag är uppvuxen på bondgård så då kommer den praktiska delen av mig fram. Det är en kul kontrast och jag tror att de sidorna får väga mot varandra. För det är något med bondjäntan i mig som är ”nej, nu får du ta det lilla lugna med det där”.

Vilken är din bästa piece?

– Jag ägde… för jag var tvungen att sälja den i pandemin vilket suger. Men jag ägde en John Gallianokappa från Diors vår/sommar-kollektion år 2000 och det är det sjukaste jag har ägt. Nu har den fått ett nytt liv i USA.

Du har varit både P3 guld- och Grammisnominerad. I mars ska du ut på turné med Albin Lee Meldau och i maj kommer albumet. Har du en specifik plan med ditt artisteri, en plats du vill till?

– De senaste åren har jag varit ganska latent. Men det har varit nödvändigt. Det har varit bra att få tid att bli uttråkad för de bästa idéerna tror jag ändå kommer ut tristess, haha. Det sporrar något i en och man vågar bortse från vad andra gör. När jag var liten ville jag bli störst. Det kändes så himla viktigt. Det gör det inte längre. Jag vill utvecklas. Det är det viktigaste. Att känna att jag får rum. Jag vill göra det här hela livet. Det är klart att jag vill bli stor och höras mycket. För det är det finaste som finns att få möta en publik. Sen har jag börjat acceptera att jag kanske inte är en popstjärna. Men jag kan vara någonting annat.