"Patriarkatet lever och frodas i Melodifestivalen"
Männen dominerar i Melodifestivalen
”Patriarkatet faller”, konstaterade Lisa Ekdahl på förra veckans Grammisgala. Jojo, det är ju onekligen den känslan man har haft i kroppen de senaste veckorna – och månaderna – efter att #metoo briserade.
Men så visar det sig att medan man själv varit upptagen med att rapportera om Time’s Up, systerskap och När musiken tystnar så har patriarkatet legat på sin feta rygg och bara MYST som aldrig förr. Tänk er bilden av en riktigt elakt litet djur som bara sprattlar av nöjdhet och skrattar högt och rått. Så tänker jag mig patriarkatet under dessa februariveckor.
För ja, det kom något i vägen som tydligt visar att patriarkatet inte direkt faller i den takt man hade önskat.
Vad som kom i vägen? Melodifestivalen. Och jo, det finns mycket att ta upp om Mellon, om ideal, om alla heteronormativa nummer och om David Lindgrens URMÄRKLIGA och superplumpa formulär 1A-hån av Ida Redigs nakenhet. Men det jag tänkte vi skulle titta lite närmare på är det faktum att att svenska folkets kvinnohat tydligen inte vet några gränser.
Två deltävlingar har passerat. Fyra låtbidrag har gått vidare till final. Dessa fyra låtbidrag har framförts av män, män och åter män. Först gick en man vidare, en man till, därefter två och sedan ännu en man. Det var som att patriarkatet reste sig likt en tsunami och fullständigt vrålade ”still alive and kicking”. Alla kvinnliga artister då? Ja, de håller till godo och väntar på Andra chansen. Aftonbladet beskrev det här haveriet som en ”dyster trend” och genast svämmade Facebook över av kommetarer likt denna: ”Varför är den trenden dyster ?.. man röstar väl inte på kön ?… man röstar väl på vilken artist som gör bäst låt ?!…. nyhetstorka Aftonbladet ?!…”
Att det skulle vara så enkelt, som att vi bara röstar på vilken låt som var bäst behövs knappast några högskolepoäng i genusvetenskap för att inse. Låt oss kalla en pinne för en pinne. Det handlar om kvinnohat. Samma kvinnohat som gör att det sitter en liten orange man i Vita huset. Samma kvinnohat vi alla måste kämpa emot, även vi kvinnor, i det patriarkat vi dagligen lever i.
”Kvinnohat finns i orden vi väljer, sättet vi beter oss mot kvinnor (i jämförelse med män), sättet vi ser på kvinnor, sättet vi pratar om kvinnor, sättet vi reagerar på kvinnor”, skriver Lady Dahmer rimligt och insiktsfullt.
I morse rappporterade Vetenskapsradion om att Nobelstiftelsen och de kommittéer som delar ut Nobelpriserna har haft ett möte för att diskutera den skeva könsfördelningen bland pristagarna.
– Det visar sig att om man är tvungen att nominera en enda, då blir det ofta en man. Men om man tillfrågas om att nominera tre kandidater i stället är chansen att det kommer med en kvinna betydligt högre, sa Carl-Henrik Heldin, styrelseordförande till Vetenskapsradion.
Han fortsatte:
– Alla inser att vi har ett problem som vi måste ta på allvar.
Melodifestivalens ansvariga då, vad säger de? Tävlingens projektledare Anette Helenius:
– Det är så här det ser ut. Det är tittarna som väljer, vi får hoppas på Andra chansen, att tjejerna tar sig vidare därifrån, det är mer tjejtätt där, slår hon fast i ett uttalande till Nöjesbladet.
Jahaja, så då kom den alltså, dagen då Nobelstiftelsen kändes BETYDLIGT rimligare, hetare och mer i tiden än Sveriges största nöjesprogram. I väntan på patriarkatets fall borde kanske ett annat röstningssystem införas. Ett system som räddar svenska folket från sitt eget kvinnohat.
Foto IBL
