Louise Peterhoff om livet på och bakom scen
Det är bråda dagar för skådespelaren Louise Peterhoff. Tillsammans med kollegorna är hon inne i en intensiv repetitionsfas inför premiären av musikteaterföreställningen Alltid vara vi, med oktoberpremiär på Stadsteatern. Hon hälsar lugnt, men erkänner att hon cyklat genom staden som en galning för att hinna till teatern i tid för intervjun.
– Vi repar hela dagarna. Jag tänker på det när jag ska sova och det är det första jag tänker på när jag vaknar. Just nu är det otroligt lustfyllt, säger Louise Peterhoff, som spelar en popstjärna som återförenas med sitt gamla band – och sitt ex – för att spela in ett album.
Louise började själv dansa balett som barn och därifrån tog hon i 20-årsåldern klivet till skådespeleriet. Men hon har även sjungit i olika musikprojekt, och släppt musik.
– Det är en dröm att få förena allt det på scenen. Det är en kombination av genrer som är ganska unik. Musiken korsas med skådespel och så har vi även med en kamera på scen och livemusik med stråk och blås. Jag skulle vilja gå och se den!
Föreställningen tar avstamp i Veronica Maggios album Satan i gatan och Oscar Linnros Vilja bli. Vad har du för relation till deras musik?
– Satan i gatan passade väldigt bra i mitt liv när den kom 2010, jag lyssnade mycket på den då. Oscar Linnros musik är en glad överraskning. Skitbra! Mycket driv och rytmer, som jag älskar. Något som är fint, som jag försöker få med i pjäsen, är hur Veronica sjunger. Det är hårda grejer om personen det tagit slut med – men hon sjunger det lättsamt. Jag gillar kontrasten.
Berätta om din rollkaraktär?
– Det har gått väldigt bra för henne. Hon har gjort popkarriär, så det får jag fantisera om med skräckblandad förtjusning: Det är ju något med att gå ut på scen och claima det: ”Jag är en fucking pop artist!”
Du verkar riktigt taggad!
– Ja, jag är övertaggad … Nu kan det bara gå åt helvete, haha. Nej, men jag jobbar med en grupp som är helt otrolig. Jag är kär i alla mina medspelare.
Hur hanterar du en dålig dag?
– Även om jag är uppe i mitt huvud eller har en dålig dag, så när jag träffar mina medspelare är det: ”Just det. Hej, där är du. Nu ska vi göra det här.” Man får otroligt mycket hjälp av de andra. Men att hålla på med teater är för mig en flykt från mitt egna. Man får glömma sin egen vardag helt och uppfyllas av situationen. Jag kan också ofta använda mig av det jag känner den dagen som energi i stunden. Men det kan så klart vara jobbigt om man är skitglad och ska in och göra en tung scen … Då är det nästan bättre att ha sovit dåligt och vara lite skör.
Hur laddar du om när ni har täta föreställningar?
– Ofta är man ledig fram till tre eller fyra på eftermiddagen och då finns massa tid att göra sådant man gillar. Men det är lite segt om man har familj, för när familjen kommer hem och landar så går mamman. Men ibland kan man hämta barnen tidigt och få några bra timmar ihop på eftermiddagen.
Just nu jobbar du ihop med din man, som är regissör. Hur är det?
– Vi träffades ju, surprise, surprise, på jobbet. Vi lärde känna varandra i våra jobbroller och vet inte hur det är om man är ihop först och sedan ska börja jobba ihop, det kanske är knepigare. Men jag tycker att det är väldigt tydligt och enkelt. Men så är han också en grym arbetsledare och regissör, väldigt oneurotisk. Jag tycker mycket om föreställningen och det är något speciellt med att få skapa och vara kreativ med den man är kär i och lever ihop med, vilket också föreställningen handlar om.
Vad gör du en ledig dag?
– Träffar kompisar, fikar eller går promenader. Går på bio mitt på dagen! Och jag älskar att äta lunch i flera timmar. Men jag har inga starka intressen. Jag jobbar med det som är mitt intresse.
Du filmdebuterade i en Astrid Lindgren-film när du var 11 år, hur var det?
– Jag hade redan hållit på med dans i flera år och var en teaterapa. Även hemma, jag skulle alltid göra olika grejer som folk skulle komma och titta på. Jag minns att jag inte tyckte det var så kul att filma då … Vi fick vänta länge och det var en vinterscen mitt i sommaren, då var jag inte så taggad. Dansen fortsatte att locka och hon flyttade utomlands och bodde i Frankrike och Belgien i fem år. När hon började jobba med ett gränsöverskridande dans- och teaterkompani väcktes intresset för skådespeleri. När hon kom hem gick hon Scenskolan och sedan dess har vi sett henne i otaliga teaterroller och tv-serier.
Vilken är din drömroll?
– Jag vill spela dum och rolig! Jag har fått spela smart och knäpp, och det har varit svinroligt. Men … Gud vad konstigt detta låter men – nu vill jag spela dum! Det skulle vara kul att få vara i ett sammanhang med mer komik och humor. Jag tycker själv att jag är väldigt rolig privat, men det har inte rollbesättarna fattat, haha.
FAKTA
Namn: Louise Peterhoff.
Ålder: 45 år.
Yrke: Balettdansös, sångerska och skådespelare. Har synts i tv-serier som Bron, Det som göms i snö, Blå ögon och Amningsrummet.
Bor: Aspudden, Stockholm.
Familj: Gift med Alexander Mørk-Eidem, regissör för Alltid vara vi. Två barn, 6 och 16 år, och ett bonusbarn på 17 år.
Aktuell: I musikteatern Alltid vara vi på Stadsteatern. Efter jul släpps serien Limbo på Viaplay där hon, Rakel Wärmländer och Sofia Helin spelar tre väninnor som genomgår ett trauma.
Foto: Andreas Ackerup
