Jane Fonda i exklusiv intervju i ELLE

Till och med när hon blir arresterad ser Jane Fonda fantastisk ut. Den senaste tiden har hon synts i tjusiga baskrar och supersnygga rockar – där en intensivt röd trenchcoat har gjort sig extra bra på bild. Fonda är nämligen väl medveten om att bilder färdas snabbare och längre än hennes egen röst.

Sedan i höstas har den här uppdaterade och initierade 82-åringen gett sig ut på hal is i Washington med sina Fire drill Fridays för att lyfta klimatfrågan i sällskap av kända vänner som Sam Waterston och Ted Danson. Vareviga vecka har hon blivit bortförd och bakbunden med bultband i plast, ironiskt nog.

Som tur är har Fonda överrörliga leder, något hon avslöjar för mig tidigt i september över ett glas mescal i Toronto. Detta är alltså hemligheten bakom hur hon lyckades frigöra sig från handfängslet, då när hon arresterades för första gången i Cleveland 1970, för att höja sin symboliskt knutna näve. Det var efter en föreläsningsturné i Kanada som Fonda häktades, sannolikt på order av självaste Richard Nixon, efter misstanke om droginnehav (vilket visade sig vara vanliga vitaminer). Hon frikändes, men de där första arresteringsbilderna – med samma taggiga hockeyfrisyr som i filmen Klute – en smart snut, för vilken hon vann sin första Oscar – har blivit legendariska.

Inspirerad av Greta Thunberg

Den andra hemligheten hon delar med sig av är en fyra månader lång ledighet från Netflixserien Grace and Frankie, som hon förhandlat till sig för att kunna fokusera på aktivismen i Washington. Inspirerad av Greta Thunberg och den kanadensiska författaren och sociala aktivisten Naomi Klein – hennes ”guru” – kände Fonda att hon var tvungen att bryta upp från sitt bekväma liv. Som hon ser det är Kleins senaste bok, I lågor: Ett brandtal till världen för en Green New Deal, själva manifestet och kartan för en hållbar väg framåt.

Fonda befinner sig i Toronto för att göra framträdanden som stolt talesperson för L’Oréal Paris Age Perfect. ”De valde mig inte trots min ålder, utan på grund utav den”, skriver Fonda på sin hemsida. ”De tror på tanken att skönhet inte bara lever i de unga och modellperfekta, utan hos alla människor oavsett ursprung eller ålder.”

När vi slår oss ner för att göra den här intervjun närmar sig klockan sju på kvällen och Fonda får äntligen dra sig tillbaka i den privata matsalen på Hotell Shangri-La. Hon har skakat händer, hållit tal och gett intervjuer under nästan 12 timmar i sträck, men har långt ifrån säckat ihop. Nu för tiden, när säckighet är standard, blir Fondas stolta hållning och högburna huvud utmärkande, en sorts adelsmärke. Effekten förstärks av hennes förmåga att tala i kompletta, vackert formulerade och noggrant uttänkta meningar. Hennes intelligens lyser lika starkt som hennes karisma.

Fonda har varit… ja, det enda passande ordet är ”relevant” i 60 år. Som dotter till skådespelarlegendaren Henry Fonda gjorde hon entré i offentligheten på ett omslag till Vogue 1959, fotograferad av självaste Irving Penn. Efter lite scenarbete i New York och lektioner för den absolut största pedagogen i metodskådespeleri, Lee Strasberg, etablerades Fonda som 60-talets främsta sexobjekt inom fransk film. Hon var då gift med Roger Vadim, som också regisserade henne i kitschiga sci-fi-klassikern Barbarella.

Det var under den tiden, i studentrevolternas Frankrike, som Fonda fick upp ögonen för social rättvisa och blev engagerad Vietnamaktivist – hennes kanske mest kontroversiella och ihållande identitet. Samtidigt utvecklade hon sin karriär och tog sig an mer seriösa roller. Hennes insats i Hemkomsten från 1978, som resulterade i en andra Oscar (bland hela sju nomineringar hittills) och den i Kinasyndromet sticker särskilt ut. Nu var hon gift med den kaliforniske aktivisten Tom Hayden och fullt ut progressiv demokrat.

Lämnade sin man – för att finna sig själv

Fonda har alltid legat minst ett par steg före populärkulturen. I och med filmen 9 till 5 från 1980 var hon tidigt drivande i diskussionen om ojämlikhet i arbetslivet. Sedan gav hon sig in i entreprenörskapet – men bara för den goda sakens skull: För att finansiera sina rättviseprojekt med Hayden producerade hon sin epokdefinierande workoutserie och som oväntad bonus började en hel värld använda benvärmare. Nästkommande identitet var den som hustru till mediamogulen och filantropen Ted Turner och filmandet lades tillfälligt på is.

Under 1990-talet arbetade hon för Women’s media center och för att förebygga tonårsgraviditeter i den amerikanska staten Georgia, där powerparet bodde. Men 2001 bestämde hon sig för att lämna Turner (som hon kallar för ”sin favorit-ex-make”) med sikte på att finna sig själv och omfamna sin egen feminism, en andlig kristenhet. Detta var en process som fick henne att skriva sina memoarer – en uttömmande och terapeutisk djupdykning i hela hennes person – innan hon gjorde en rent triumfatorisk återkomst på vita duken i Monster till svärmor från 2005.

En hastig genomgång av Fondas karriär, hur fantastisk och mångsidig den än är, fångar dessvärre inte essensen i hennes person – kvinnan som med näbbar och klor håller sig kvar i främsta ledet bland all världens aktivister. Den här Fonda, den riktiga Fonda, står dessutom i kontrast till alla bilder vi har njutit av den senaste tiden. Hon gör succé på röda mattan och hennes nya stylist trotsar all åldersfixering med snygga jumpsuits, moderna smokingar och glamourösa, uppdaterade galaklänningar. Trots att Hollywoods yngre skådisar inte kan komma i närheten av Fondas status och auktoritet, kanske framgången delvis beror på att hon faktiskt inte tar just det där på allvar.

– Det är bara en fasad, menar hon och viftar bort hurraropen. Jag avskyr det, allt är så obekvämt.

Men om Jane Fonda tar sig för något, så gör hon det till hundra procent. Och hon förstår sig på maskineriet: Att få vara med i en succéserie, konstaterar hon, är det som har gett henne förnyad relevans hos publiken. Berömmelsen ger henne en plattform, även när det innebär att hon skärskådas med mikroskop.

Fonda refererar till den period av sitt liv då hon kämpade mot bulimi, en sjukdom hon utvecklade redan under barndomen och inte övervann förrän i 40-årsåldern. En av de saker hon belyser i sociala medier, förutom det politiska engagemanget, är just acceptans av den egna kroppen.

– Jag försöker vara väldigt tydlig med att det har varit en lång och återkommande kamp för mig, förklarar hon. Jag lägger ut bilder på mig själv där jag ser sliten ut, en gång när jag hade tappat en tand!

– Det här är ett implantat, säger hon och pekar på en framtand. Den lossnade på en restaurang i Portugal och jag tog en bild.

Ytterligare något som Fonda har kämpat med under en längre tid, är den roll som männen har spelat i hennes liv. Hennes Oscarsglamourösa liv med tre äktenskap i bagaget kanske inte framstår som särskilt relaterbart, men när hon delar med sig av sin historia – i memoarerna från 2005, Mitt liv så här långt, boken om åldrande från 2011, Min bästa tid och HBO-dokumentären från 2018, Jane Fonda in five acts – gör hon sina erfarenheter till våra.

– Jag visste att om jag verkligen berättade sanningen så skulle den vara allmängiltig. Alla de här frågorna är allmängiltiga bland kvinnor. Att jag inte duger, att jag måste vara till lags… Det börjar redan med våra pappor… jag är inte tillräckligt söt, jag är inte tillräckligt smal, jag är inte tillräckligt intelligent.

Hon berättar att trots de egna framgångarna så gifte hon sig för att få en identitet: nya vågen-stjärna med Vadim, rättviseaktivist med Hayden, ena halvan av ett powerpar med mogulen Turner.

”Jag har stängt och bommat igen där nere”

– Varje gång ett förhållande tog slut tänkte jag, ”Jaha, nu är det över för mig, ingen kommer att vilja vara med mig eller prata med mig om jag inte är med honom.”

Hon förklarar att strävan efter att behaga dränerade henne och att vara singel nu är ett högst medvetet val. Det här kapitlet i livet tillägnar hon sig själv. Något hon ofta upprepar i intervjuer är favoritrepliken: ”Jag har stängt och bommat igen där nere.”

Det liv hon gestaltar i Grace and Frankie speglar Fondas verkliga liv på så sätt att det understryker vikten av kvinnlig vänskap. Motspelerskan Lily Tomlin är en av hennes närmsta vänner även privat.

– De människor som verkligen ställer upp för mig, och som jag ställer upp för, är mina kvinnliga vänner, berättar hon. Jag växte upp på 50-talet och till råga på allt begick min mamma självmord. Jag identifierade mig totalt med män, vilket innebar en hårdnackad individualism. Det var väldigt svårt för mig att arbeta bort den.

Hon nämner sin mammas självmord helt plötsligt, något som är komplicerat att bemöta i en konversation. Men i sitt skrivande har hon förklarat en hel del om hur den svåra förlusten som 12-åring formade henne och fick henne att luta sig mot manliga förebilder. Flera decennier senare kunde hon försonas med tragedin genom att forska i sin mammas liv och studera de medicinska journalerna.

Den vuxna Fonda kunde till slut acceptera att hennes föräldrar och morföräldrar var sina egna personer med sina egna livsberättelser. På så sätt, berättar hon, kunde hon ta steget och förlika sig med att det inte varit hennes fel.

Kanske kan den här smärtsamma resan förklara varför Fonda navigerar mot unga människor. Hon både inspireras av ungdomen – vapenmotståndarna i Parkland, Greta Thunberg – och oroar sig för den.

– Att vara ung har alltid varit svårare, konstaterar hon. Det har gjorts långtidsstudier – jag har skrivit en bok om åldrande, så jag kan det här – som visar hur mycket enklare livet blir som äldre, förutsatt att vi har hälsan. Vi vet var farorna lurar. Vi har gått igenom kriser och överlevt.

Skådespeleri är ett empatins hantverk och det märks att Fonda försöker komma till botten med vad den här generationen står inför.

– Som ung tänker man, ”Vilka borde jag umgås med? Vad borde jag göra?”, fortsätter hon.

Klimatkrisen är något hon tänker på konstant.

– Det råder så mycket osäkerhet nu, hundra gånger värre än när jag var ung. Ändå ser jag det inte som den gamla goda tiden. Det var på många sätt bedrövligt – trots att jag är vit och privilegierad. För svarta, homosexuella och människor med funktionsvariationer är allt väldigt mycket svårare.

Jane Fonda om att frigöra sig från ens förflutna

Att erkänna sina privilegier är något Fonda gör upprepade gånger i alla samtal och intervjuer. Vägen mot insikt har innefattat en hel del terapi och hennes eget sätt att låta livet passera revy – vi måste blicka bakåt innan vi kan se framåt, menar hon.

– Att stå upp för sig själv är något man måste lära sig, men det finns alltid en del känslomässiga handikapp vi drar på oss som unga som vi inte kan läka ifrån, resonerar hon. Jag har mentala ärr som jag aldrig kommer bli av med. Man lär sig hantera dem, att förpassa dem till ett hörn med en dumstrut på och förbjuda dem att komma fram. När vi har frigjort oss från vårt förflutnas bojor och sanerat all skuld, då får vi utrymme att göra något gott för världen.

– När jag var ung ansågs det att kvinnor var ungefär som katter, att vi tävlade mot varandra och slogs som konkurrenter. Men i själva verket finns det ju ingen gräns för vad vi kan åstadkomma om vi samarbetar, konstaterar Fonda och ögonen lyser upp när hon återkommer till sin hjärtefråga.

– Den här perioden i mänsklighetens historia kräver kollektivt engagemang. Och vi kvinnor är mest mottagliga för den idén. Evolutionen har gjort oss mindre benägna att hänfalla åt individualism, på sätt och vis är det vår räddning och styrka. Inget gott har någonsin utvecklats utan folkrörelser – nu behöver vi en folkrörelse med fokus på klimatet.

Engagemanget sitter i Fondas ryggmärg. Det ringar in hennes ödmjukhet – strävan efter att vara en del av något större, en del av lösningen. ”Hanoi Jane”, den unga kvinna som svartmålades av en hel värld för att ha poserat på en nordvietnamesisk luftvärnskanon 1972 – en ogenomtänkt gest som Fonda betraktar som sitt livs största misstag – känns som en helt annan person från en helt annan tid. Den här Fonda gör inget ogenomtänkt. Genom att äga hela sitt liv, med triumfer och trauman, kan Fonda lära oss alla något: Självupptagenhet och ignorans är inte ett alternativ. Att gå sida vid sida tillsammans är den enda vägen framåt.

Jane Fonda

Namn: Jane Fonda
Ålder: 82 år.
Bor: Kalifornien.
Familj: Lyckligt singel. Fyra barn.
Aktuell: Kämpar för klimatet med sina Fire drill Fridays-protester på olika platser i USA där hon kräver politisk aktion för miljön. Egna serien Grace and Frankie på Netflix. Talesperson för L’Oréal Paris Age Perfect.
Följ: @janefonda på Instagram och Twitter, janefonda.com.

Fotograf: Max Abadian
Art director: Jed Tallo
Makeupartist: David De Leon/ASM/L’Oréal Paris
Hårstylist: Jonathan Hanousek/Exclusive Artist Management/L’Oréal Paris
Digital tekniker: Aljosa Alijagic
Fotografassistent: Zach Hobler
Stylistassistenter: Erica Ngao och Christina Tourloukis

LÄS MER:

Superstjärnorna som backar Greta – och de som inte gör det

Netflix-dokumentären som blickar tillbaka på 70-talets feminism