Har du koll på vinterns stora tv-snackis Juicebaren?
Av Hanna Mellin
SVT-serien Juicebaren vill ta upp de stora frågorna ur de små problemens perspektiv.
– Jag kom på karaktärerna och platsen samtidigt. De är beroende av varandra. Karaktären David är en 35-årig arkitekt som vägrar växa upp. En del i hans ansvarslösa, rika liv handlar om att han varje dag går till en juicebar och pratar om sina tjejproblem med den 17 år yngre servitrisen Sindra. Jag är intresserad av att undersöka om man måste växa upp eller om det är en klyscha. Man kanske inte måste ha barn, vara ihop med någon i samma ålder och bara ligga med en, säger författaren och tv-producenten Caroline Ringskog Ferrada-Noli, som skrivit och regisserat serien.
David och de andra stammisarna i kvarteret i Stockholms innerstad samlas på den lilla juicebaren, navet i deras ganska begränsade tillvaro i vilken alla tycks dela förmågan att ställa till det för sig och ägna sig åt navelskåderi med komiska bieffekter. Persongalleriet är brokigt och stundtals lite tokigt. Caroline Ringskog Ferrada-Noli har inspirerats av serierna Cheers, Vänner och Curb your enthusiasm.
– Jag ville att juicebaren skulle fungera som puben i Cheers, en arena för relationer där livet sker som på en teaterscen. I likhet med komikern Larry David gör huvudrollen Sindra alltid fel. Jag är intresserad av sårbara svaga kvinnor, ett privilegium som genom filmhistorien förunnats män som Larry David, Chevy Chase och Woody Allen. Tv-landskapet är fullt av överviktiga, halvroliga men ändå skämtande fula män och det är ett maktöverläge. Jag vill befinna mig på en plats bland fula kvinnor som inte är så jätteroliga. Som det är nu är vi männens betjänter, vackra, skrattande och svarar på tilltal.
Hur reflekterar Juicebaren den tid vi lever i just nu?
– När jag skrev manuset skedde en våg av nedbrännande av flyktingboenden, och människor dog på Medelhavet. Det var svårt att som anti-rasist befinna sig i den extremt rasistiska kontexten som bara blev värre. Jag ville skriva om de som inte är onda, men inte heller goda och hur man som passiv, välmående, vit ungdom är en del av alltihop. Vilka är dessa människor och vad gör de för fel? Juicebaren är ingen utopisk historia, snarare en dystopi om hur de privilegierade har det medan världen brinner.
