Nostalgin fick Lap-See Lam att börja med konst
I Lap-See Lams ateljé i Hjorthagen i Stockholm råder minutiös ordning och reda. Prydliga högar. Plastboxar med småsaker i hyllorna. Runda mässingsplattor till ett kommande projekt sorterade i räta rader på borden. Sköra papperskreationer upphängda utmed väggarna. Enda tecknet på konstnärligt kaos är färgstänk på golven – ett minne från den förra hyresgästen.
– Det är tur att färgfläckarna finns och skapar känslan av att vi befinner oss i en konstnärsateljé och inte en pr-byrå, säger Lap-See Lam och gapskrattar. Konstnären som listats som en av Europas 30 mest lovande unga konstnärer i tidningen Forbes fortsätter skoja i stället för att känna stress över uppståndelsen.
– Europas mest ordningsamma ateljé är en bättre etikett på mig, haha. Skämt åsido, jag tänker inte på sådana listor alls. Det går inte att ha hela världens blickar på sig själv.
Faktum är att hon inte ens hade tänkt bli konstnär.
– Jag skulle arbeta med mode. Som tonåring jobbade jag i butiken Tjallamalla på Södermalm i Stockholm. Där träffade jag stylisterna Robert Rydberg och Naomi Itkes som jag assisterade ett par år. Sedan tipsade en vän mig om att söka till konstskolan Idun Lovén. Efter det blev det Kungliga konsthögskolan. Det var en enorm frihet att kliva in i en då för mig helt ny värld.
Hennes mest uppmärksammade konstverk var inte heller planerat.
– Jag fick idén när mina föräldrar sålde sin restaurang Bamboo garden på Åsögatan i Stockholm, min mormor och hennes bror startade den på 70-talet. Den händelsen triggade i gång en känsla hos mig – jag bara måste hinna dokumentera restaurangen, för mig själv och för framtiden. Så jag lånade skolans 3D-skanner. Jag tänkte aldrig att det skulle bli ett konstverk för andra att betrakta, utan det var först och främst något jag gjorde för mig själv. Sedan växte projektet och till slut hade jag 3D-skannat ett stort antal kinakrogar i hela Sverige.
Tvivlade du någon gång på idén?
– Jag var naiv, och jag är glad för det. Hade jag vetat hur många timmar det skulle ta hade jag kanske aldrig gjort det. Jag följde min intuition och jag gillar att genomföra saker från början till slut. I mina processer undviker jag att ifrågasätta och kritisera projektet i ett tidigt stadium. Annars är det lätt att tappa lusten och inte genomföra det.
Är du en nostalgisk person?
– Inte alls. Jag har inga problem med att slänga gamla grejer. Nostalgin fick mig att försöka bevara. Jag ville inte fastna i den. Men jag hittade en lucka i den svenska kinakrogens historia. I andra delar av världen är kinakrogar och deras symbolik dokumenterade, det finns litteratur och konst som saknades i den nordiska kontexten. Det greps jag av och ville göra något åt.
Var du konstnärlig som barn?
– Jag var blyg. Introvert. Jag satt jämt och ritade, i min egen lilla värld.
Vad vill du uttrycka med din konst?
– Jag söker efter ett eget språk, och andra sätt att berätta än de givna. Ibland är det med hjälp av olika slags material och tekniker. I mina senaste verk har det varit just genom kinakrogens särskilda estetik och kulturella koder, sammanflätat med fiktiva berättelser i en sorts magisk realism.
Hur utvecklas du av ditt konstnärskap?
– Det är drivkraften. Att hitta ett eget sätt att förhålla mig till den här världen.
Är skapandet lätt för dig?
– Både lätt och svårt. Ibland ställer praktiska problem till det, ibland min inre dialog.
Har du hittat balansen i livet?
– Det är svårt. Jag har lovat mig själv att bli bättre på att ta semester. Det bästa är att umgås med mina syskonbarn, fyraåriga tvillingar och en 1-åring. Då har jag totalt fokus i nuet. Kanske den svåraste konstformen av alla.
Av: Lovisa Lundström
Foto: Beata Holmgren/Studio Femme
Om Lap-See
Namn: Lap-See Lam.
Ålder: 31 år.
Yrke: Konstnär.
Bor: Stockholm.
Familj: Sambo Hampus och hela familjen Lam.
Aktuell: I grupputställningen Future generation art prize på Pinchuk art centre i Kiev, Ukraina. Samt kommande separatutställningen Drömmarnas kaj på Bonniers Konsthall i februari 2022.
Följ: @see_see.
