Louise Åström: ”Hjälp, corona har gjort mig till en 29-årig pensionär”
Jag fyller inte 30 förrän om en månad så jag får fortfarande säga att jag är 29. Tyvärr har jag under coronaåret 2020 hunnit bli 69 år gammal.
Jag är numera en pensionär. Det innebär att jag har pensionärsintressen, pensionärskläder, pensionärsproblem och att jag tänker som en pensionär.
Det enda som är bra med detta är att jag tror att jag har blivit lite visare. Resten är piss. Är detta åldersdiskriminering? Skit samma, jag bryr mig inte. Det behöver man inte när man är pensionär.
ETT ÅR MED PANDEMIN HAR FÖRVANDLAT MIG
I början av pandemin höll jag mig ung. Jag minns knappt när det var. Kolla, återigen en pensionärstanke. Jag deltog på digitala aw-kvällar med selfielampa för att försöka se lite snygg ut. Jag testade Netflix partytjänst där man kan kolla på serier tillsammans med andra och chatta samtidigt och jag använde kläder som jeans och skjorta. På mina promenader kunde jag matcha mina chunky sneakers med en beige skjortjacka. Lilla yogamattan rullades ut och crop top bars framför Youtube-pass ledda av unga personer med otrolig corestyrka (att poängtera att någon är ung är också något pensionärer gärna gör).
Klipp till 11 månader fram i tiden. Det är februari 2021 och jag har för andra dagen i rad ätit ärtsoppa från en konservburk till lunch. Min lunchpromenad togs medan det fortfarande fanns dagsljus ute - man vill ju inte bli rånad. Vad jag hade på mig? Täckbyxor, en längre jacka för att inte bli för kall om ryggen samt broddar.
Jag vill också nämna att jag blivit väldigt specifik när det gäller mössor. Har helst en med foder vid öronen, gärna fleece. Annars tycker jag det blåser in. Sa jag att jag också har underställ i merinoull?
Fredagar innan pandemin och fredagar under pandemin
Idag är det fredag. Det borde innebära mycket skvaller på redaktionen och klirr från när människor på hela våningsplanet långsamt försöker ställa ner sina systemetkassar under skrivborden. Man gör ju så för att man tror att det ska låta mindre. Men det låter alltid mer. Oj så mysigt det är att känna stämningen i luften! Någon (vår AD Nina) har satt på en av sina bra spellistor nere i hörnet där hon sitter. Hon har förmodligen sina snygga manchesterbyxor på sig. Jag blir inspirerad och rotar fram ett läppstift från mitt skåp. Torrschampo och facemist står redan på ungefär 11 skrivbord redan.
Vakna! Drömde du dig iväg till min beskrivning av fredagarna pre covid? Jag med. Här sitter jag nämligen i hemmakontoret iklädd en beige fleecetröja jag haft på mig tre dagar i rad. Jag ska ju ändå inte träffa någon.
Låt mig lista ett par av de pensionärsaktiviteter jag gjort denna vecka:
- Återvunnit papper och plast tre gånger för att ha något att göra
- Sparat ett reklamblad med tio procent på Apotea inför att jag måste beställa fotkräm till mina torra hälar
- Desinficerat alla dörrhandtag med en alkogelspray
- Stannat upp och tänkt ”men gud, vilken bra produkt, tänk att det kan vara så smidigt med en spray, jag borde skriva upp namnet på den här så att jag kan beställa mer”.
- Blivit arg på personer som har hundar lösa i elljusspåret
- Blivit sur på personer som inte flyttar sig när jag går i snöig uppförsbacke så att vi kan hålla avstånd
- Förfasats över att plastpåsarna på Coop nu kostar 6 kronor
Jag kan fortsätta. Men jag tror att jag stoppar där i hopp om att bevara ett uns av min 29-åriga ”värdighet”. Vad kan jag dra för slutsats av allt det här då? Jag måste ju se till att lära mig något av situationen, annars är allt förgäves (tänker att det är ett gammeldags passande ord här). Min lärdom blir att jag borde uppskattat de små sakerna medan jag hade dem. Tog absolut fredagsmusik, after works och umgänget med mina vänner och kollegor för givet innan den här pandemin.
Jag fattar att det vore pensionärigt av mig att börja snacka om vaccin nu. Men jag hoppas innerligt att den där sprutan inte bara ger mig skydd mot corona utan att jag även föryngras så att jag kan fylla 30 och byta ut broddarna mot klackar. På min middagsbjudning, förlåt, brakfest menar jag, ska jag bjuda mina vänner. De ska då ha slutat virka saker och istället börja feströka. Kanske halkar någon. Den personen kommer inte krossa lårbenshalsen utan istället skratta och ta en hotshot.
Läs mer:
ELLE:s Louise Åström testar Clubhouse: ”Himmelriket för skvaller”
