Louise Åström: ”Sluta försöka göra Bachelor till Paradise hotel”
Att bilda pakter, snacka skit om varandra bakom stängda dörrar och bli anklagad för att byta sida. Det är förväntade inslag i realityprogram som Paradise hotel, Big Brother och Robinson. Det är också en av anledningarna till att man tittar. Om jag skulle sitta och ägna timmar åt att glo på folk i ett hus eller på en öde ö som höll sams hade jag somnat.
Program som Bachelor har en helt annan usp: kärleken. Önskan om att hitta någon att falla för. Och det faktum att vi tittare ofta får ta del av en spirande romans. Så säg mig varför vi numera får se hoppet om kärlek förvandlas till ett gladiatorspel bland stilettklackar och cava.
Tittar man på hur Bachelor sett ut historiskt sätt är det stor skillnad mot hur programmet ser ut nu. Det blir allt mer likt de bråkigaste realityformaten.
Den största skillnaden är att det sen ett par säsonger tillbaka blivit vedertaget att alltid ha två bachelors. Så även i årets säsong. Och varför anar mitt sjätte realitysinne att det kanske kommer dyka upp ännu fler män någonstans i mitten av säsongen..?
”För att sticka ut behöver man rida in på en häst”
Det klassiska inslaget i avsnitt ett av varje Bachelor-säsong, det första mötet, har förvandlats från ett hej och välkommen till en tävling i vem som gör störst show av att anlända. Det räcker inte längre med att gå in och presentera sig. För att sticka ut från mängden (och inte riskera att åka ut precis efter att man rest hela vägen) måste man ha gjort en fotobok, ha odlat något, anlända på motorcykel, rida in på en häst eller kunna spela ett instrument.
Rosceremonierna som fungerar som en utslagning varje vecka har gått ifrån att vara just en utslagning till att istället bli ett lojalitetstest. Killarna tenderar att tycka lite mindre om de kvinnor som tackar ja till en ros från båda männen. Det tolkas ofta som att de är ”inte är helt lojala”. Newsflash! Du dejtar 20 personer samtidigt men surar för att kvinnan framför dig också vill testa lyckan med mer än en person samtidigt.
Och då har jag inte ens tagit upp det mest infekterade inslaget under veckorna: rosorna som delas ut (eller inte delas ut) under dejterna. Återvänder en deltagare till huset utan ros efter sin dejt kan det vara ett tecken på att hon är på väg att åka ut. Framför allt är det ett tecken för de andra deltagarna i huset att börja teoretisera och terrorisera den utan ros om VAD SOM KOMMER ATT HÄNDA NU och VARFÖR hon inte fick en ros. Teorierna haglar ofta i synken där produktionen ställer frågorna till enskilda deltagare.
Den som inte vill hålla ett föredrag om hur sin dejt varit och redogöra för om man kysst the bachelor eller inte riskerar att bli utfryst. Och den som blir bjuden på ”för många” dejter i rad riskerar också att bli starkt ogillad av de andra deltagarna. ”Hon får ju lugna sig lite nu”, viskas det i synkarna. Tiden för minglet innan rosceremonierna är så kort att deltagarna måste slåss om att få en egen stund med killarna. Alla hinner aldrig prata och kösystemet någon försöker bilda fallerar alltid i samma sekund som någon bestämmer sig för att tränga sig på grund av tidsbristen.
”Hisspitch och nobelfest fem dagar i veckan”
Vad hände med grundpremissen till Bachelor? En oas för kärlek att bildas i. Med förståelse för att det inte säger klick för alla människor och att kärlek inte går att styra, och med ömsesidig respekt bland deltagarna för just det. Ett program där de som deltar faktiskt ges chansen av produktionen att säga hej och prata en stund utan att behöva hisspitcha sig själva samtidigt som de måste klä sig för nobelfest fem dagar i veckan.
Produktionerna blir allt tydligare castade för att resultera i så dramatisk tv som möjligt. Deltagare som nyligen flörtat i dm:s med det årets Bachelor dyker upp. Eller en flamma från en efterfest och/eller en gammal kollega. Nya deltagare skickas dessutom allt oftare in i omgångar allt senare in i säsongen. Allt för att (som man säger på PH-språk): röra om i grytan. Det skapar en vi- och dem-känsla och maximerar samtidigt risken för konflikter, pakter, osämja och tårar. Snälla produktionsbolag, sluta försöka göra Bachelor till Paradise hotel. Jag lovar att ni kommer få tillräckligt många tittare ändå. Förmodligen även fler lyckliga par.
