Louise Berglund om första avsnitten av Love is blind Sverige: ”Jag grät mer än deltagarna”
Förväntningarna på den andra säsongen av svenska Love is blind har varit skyhöga. Den första säsongen blev en enorm snackis och hyllades inte bara i Sverige utan även internationellt. Kommer säsong två ens komma i närheten av den första? tänkte jag när jag klev in på förhandsvisningen på bio en vecka innan den officiella premiären.
Vi fick se de två första avsnitten och svaret på frågan ovan är: Ja! Jag blev på riktigt golvad av hur stark den andra säsongen är. Jag har precis sett den amerikanska säsongen och innan dess såg jag den tyska. Och kvalitetsskillnaden är enorm. Är svenskar bättre på att öppna upp sig? På att visa sig sårbara? Har vi gått i mer terapi? Jag vet inte. Men säsongen har allt.
På bara två timmar hann följande ske:
Ett triangeldrama.
En healingsession.
En föreläsning om en kristall som sluter sig.
Allergier som både dealbreakers och det som för människor samman.
Stön.
Mera stön.
Två frierier.
Många tårar.
Men den som grät mest av alla, det var jag! Och för att kunna förklara varför måste jag först utfärda en enorm spoilervarning. Jag kommer behöva använda namn på ett av årets par. Så sluta läs nu om du inte vill bli spoilad om ett av frierierna!
”Att vara nykär är att vara galen”
Det finns alltid en risk med reality, framför allt kärleksreality, att det blir så cheesy att man måste leta fram alla skämskuddar man har. Det ÄR svårt att prata om kärlek och beskriva det framför en kamera.
För kärlek är alltid cheesy. Att vara nykär är att vara galen. Och det är framför allt en känsla som ska kännas. Och kanske inte alltid beskrivas i milimeterdetalj med en producent som ber dig att ”ta det en gång till”.
Men när Niklas och Karin faller för varandra är det som att allt är förlåtet. Det hela börjar med att han har fantastiska dejter med en rad av tjejerna. Och det verkar som att han är allas favorit. Själv verkar han få lätt panik efter första dagen och känner sig överväldigad. Men så kommer Karin. Den norrländska projektledaren som numera bor i Stockholm. Som ett norrsken sveper hon in och Niklas blir golvad. Men det blir inte Karin.
”Jag sitter som på nålar”
När han berättar hur mycket han tycker om henne säger hon att hon blir rädd. Hon har varit i relationer tidigare där hennes snällhet har utnyttjats. Relationer som hon kastat sig in i. Hon undrar om han ”bara vill komma därifrån med någon”. Dejten tar slut. Jag kommer på mig själv att sitta som på nålar. Niklas står och kramar en boxningssäck i killarnas hörna och ser förtvivlad ut.
De ses igen på en ny dejt och Niklas laddar på med allt han har. Det står en golfklubba och två paket i rummet. I paketen ligger en polaroidkamera, ett fotoalbum och hans tröja. Det ska vara starten på deras resa. Karin mjuknar. Det syns i hela hennes ansikte. Och jag? Jag gråter. För att det är så vackert att i realtid se hur någon sänker sina murar.
Min enda kritik mot Netflix är...
Och såhär fortsätter det. Niklas berättar att hans mamma skrev ett brev till honom att läsa någon gång under resan. Han berättar om när hon läste en saga för honom som liten och han sa att han hade ont i bröstet. Och att hans mamma förstod att det var för att han var kär för första gången. Och så känns det nu, säger han. Det gör ont i bröstet på honom. ”Jag är kär i dig Karin”, säger han. Och jag? Jag gråter så mycket att jag måste ta av mig glasögonen för att torka tårarna.
Säsong två av Svenska Love is blind är en berg-och dalbana jag inte kan vänta på att se klart. Jag grät alltså mer än deltagarna gjorde tillsammans under de två första avsnitten. Min enda kritik mot Netflix såhär långt var att de inte ställde fram näsdukar till journalisterna i biosalongen. Min nya tröja är full av snor.
