Louise Berglund: ”Tv-serien Helikopterrånet på Netflix känns som när killar planerar midsommar”
Jag har aldrig planerat ett rån. Och så lär det förbli. Däremot har jag sett den nya hypade verklighetsbaserade serien Helikopterrånet på Netflix, som handlar om det omtalade rånet i Västberga 2009.
Rånet där helikopter användes för att ta sig ner genom taket till landets säkraste värdedepå. Rånet som blev världsnyheter. Rånet där bytet blev 39 miljoner kronor. Pengar som aldrig har återfunnits.
Storspelare i filmbranschen bakom tv-serien
Sammansättningen av dem som skapat och jobbat med tv-serien är svinbra. Daniel Espinosa är konceptuell regissör och med tanke på att hans genombrott var Snabba cash så är denna gestaltning right up his alley. Ronnie Sandahl är skapare och manusförfattare. På hans cv finns bland annat Borg och Tigrar. Storspelare inom filmbranschen helt enkelt. Casten är också enormt bra sammansatt och avvägd. Genidrag att låta Mahmut Suvakci spela huvudrollen för en gångs skull. Han och Ardalan Esmailis samspel känns äkta och genuint och får tv-serien att vibrera.
Men det finns en sak som skaver i Netflix gestaltning av rånet. I manus beskriver de brottslingarna som superskurkar. Alla avsnitt utom de två sista handlar om planeringen av rånet. Det ska hittas rätt personer, lånas ritningar, inhandlas vapen och stegar. Det ska till och med tränas för att spara in kilon. Så lite vikt som möjligt ska lastas i helikoptern för att kunna få med sig så mycket pengar som möjligt. Det här får mig att förvänta mig kirurgisk precision i utförandet. Men i scenen där rånet väl genomförs läggs stort fokus på allt som går fel.
”Mitt i allt blir någon höjdrädd”
Glastaket de ska krossa går först inte sönder av släggan de packat med sig. Någon vet inte om stegarna är tillräckligt långa för att nå ner till den balkong de måste använda sig av för att ta sig från taket in till själva värdedepån. Mitt i allt är någon höjdrädd. Plötsligt måste de spränga sig igenom en dörr som inte fanns på ritningarna. För att komma in i de låsta skåpen pengarna är bankade i måste en sågklinga användas. Den går på bensin och ångorna gör att rånarna håller på att svimma av på grund av syrebrist. Helikoptern är tankad med lite bensin för att spara vikt. 15 minuter ska rånet ta, säger Ardalans karaktär i tv-serien. Men det tar 30 minuter och bränslet i helikoptern är på väg att ta slut.
Tv-serien Helikopterrånet känns plötsligt som när killar planerar midsommar. Och ja, jag vet. INTE ALLA MÄN. Men om rånet är den somriga högtiden så är det ungefär som att man tänker att maten, den köper vi på vägen. Snapshäfte med visor, det fixar nog någon annan. Och bensinen i bilen, den räcker säkerligen alla de mil som ska köras. Exakt så blir känslan i tv-serien när replikerna plötsligt börjar handla om att man är höjdrädd, man killgissar att stegen är tillräckligt lång och bensinen, ja den räcker nog. Well, det är ju bara typ 40 miljoner och eventuella fängelsestraff som står på spel. Det löser sig nog.
”Tv-serien ger killgissningarna för mycket utrymme”
Jag vill tro att de riktiga rånarna planerade bättre än såhär. För det känns orimligt att faktiskt lyckas råna en av Sveriges säkraste värdedepåer annars. I SVTs dokumentär Helikopterrånet säger den dokumentära berättarrösten att ”stegarna är exakt uppmätta för att ta dem från taket till våning 5 och vidare till våningsplan 6, där uppräkningscentralen ligger”. I bilderna från övervakningsfilmerna ser rånarna ut att jobba betydligt mer effektivt än i Netflix filmatisering där en lång stund läggs åt att gestalta hostningar och yrsel. Tv-serien ger killgissningarna lite för mycket utrymme, lite för många gånger i replikerna, för att jag inte ska sitta och tänka på alla de gånger jag har behövt skriva ut snapshäften, gå till systemet innan allt säljer slut och dubbelkolla bensinmätaren. Men som sagt, jag har aldrig planerat ett rån.
