Louise Berglund: ”Varför fattar inte folk att internet är på riktigt?”
Jag flyttade för en vecka sedan. Och jag orkade verkligen inte bära med mig en stor växt som stod på golvet. Så kvällen innan flytten avgick skrev jag ett inlägg i min lokala Facebookgrupp. Kort och koncist skrev jag. Att växten måste hämtas samma kväll. Och la till två bilder. Jag skrev till och med att krukan ingick, för att undvika följdfrågor.
Jag trodde att någon skulle svara. Och komma förbi. Och att det hela skulle vara löst på max 20 minuter. Det visade sig vara en process som krävde över en timmes aktivt administrativt arbete. Folk ville ha växten. Det var inte det som var problemet. De ställde sig till och med i kö till växten. Men sen slutade de svara. Så jag tvingades utveckla ett rättvist kösystem. Efter att den fjärde personen som svarat tillslut hämtat växten hörde den första av sig igen. Trots att jag uppdaterade både kommentarsfält och själva inlägget med att växten hämtats fortsatte nya människor i dagar att skriva att de stod i kö till växten.
”Du är du i alla appar”
Det här fick mig ännu en gång att grubbla över det faktum att folk inte verkar fatta hur internet fungerar. Att platsen internet är på riktigt. Att du är du i alla appar och program. Att allt du gör, klickar på eller skriver är en förlängning av dig.
Jag ska erkänna ett självskadebeteende jag ägnar mig åt. Jag kallar det triggstund. Det är när jag vill bli lite uppeldad för att jag känner mig allmänt irriterad. Då går jag in i ELLEs bloggare Sandra Beijers kommentarsfält. Där finns nämligen rekordmånga människor som absolut måste peka ut allt de inte håller med om – dagligen. Jag tror inte att det beror på att det är just Sandra Beijer som bloggar. Det beror nog snarare på att hon är en av få etablerade bloggar som uppdaterar så mycket och kontinuerligt. Och det faktum att hon är en 30-something-kvinna med barn och karriär. Och visar att hon tycker att båda två är viktiga.
en liten buffé med skam till varmrätt och momshaming till efterrätt
Hon har publicerat ett inlägg där hon visar upp sin sons rum. Det är jättefint. Personligt och allt annat än beige och sprillans nytt. I inlägget berättar hon om stolen hon köpte i New York som fått följa med i alla hennes hem. Om den blå gamla byrån och om den nya anslagstavlan. Jag öppnar kommentarsfältet. Pang. Direkt måste någon tala om att spjälsängen nog borde byta plats med fåtöljen. För då kommer barnet sova bättre. Det är nämligen feng shuins regler.
Jag läser ett till inlägg. Hon har varit på Capri i fem dagar på en skrivarresa eftersom hon jobbar på en pjäs. Här har vi sprängstoff. Det absolut värsta en mamma kan göra enligt kommentarskrigarna är ju att vara borta från sitt barn. Herregud, han kan ju få stora problem med anknytningen. Ve och fasa. Men det som triggar mig absolut mest är sjukt nog inte människorna som är kvar i år 1950. Det är de personer som berättar att de MINSANN aldrig skulle kunna drömma om att åka ifrån sitt barn. Inte på flera år. Mmmm, en liten buffé med skam till varmrätt och momshaming till efterrätt – självklart förpackat i berättelsen om det egna livet.
”En låtsasvärld utan regler”
Varje gång jag intervjuar Bianca Ingrosso pratar vi om de hatkommentarer hon får. Ofta från äldre kvinnor, brukar hon säga. De talar om för henne hur bortskämd hon är. Hur otrevlig hon är mot sin mamma. Samtidigt är jag övertygad om att många av de kvinnor som skriver det här till henne har egna döttrar. Som säkert skrikit åt sin mamma under uppväxten. Som säkerligen smitit iväg på fest eller skolkat. Men Bianca lever ju delar av sitt liv på tv och i apparna – på internet. Och där kan man spy ur sig hur mycket som helst, för det är en låtsasvärld utan regler. Eller?
Låt säga att Internet var ett företag, ett riktigt kontor man gick in på. Och låt säga att samma beteende som pågår i kommentarsfälten på apparna gällde på det kontoret. Då skulle jag, istället för att säga ”God morgon!”, till en kollega säga: "Vad ful frisyr du har!”. I ett spånmöte där någon presenterade en ny idé skulle jag avbryta för att säga att personen kan hålla käften och att min idé är mycket bättre. När någon gick för att hämta på förskolan skulle jag vråla om hur gamla mina barn är och att de minsann hämtas mycket tidigare. Och vid lunchen skulle jag bara skratta rakt ut och fråga om personen till höger om mig är fattig eftersom hon äter matlåda så ofta.
Jag vill förtydliga att ingen av mina kollegor har fult hår. De har alltid bra idéer. Och jag har alltid med mig matlåda. Men förstår ni vilket as jag hade varit om jag hade gjort alla dessa saker? Ett exakt lika stort as som alla ni som använder internet som er låtsasvärld framstår som. Logga ut och kom tillbaka när ni är beredda att stå för det ni gör online. Jag är införstådd med att det här kan betyda att mitt intresse triggstund försvinner för alltid och jag vill passa på att meddela att jag är beredd att hitta en ny hobby.
Ps. Jag kommer i framtiden ta dyrt betalt för mina växter från Ikea.
