Love Is Blind – en studie i otrygg anknytning
Igår gick finalen av Love Is Blind äntligen av stapeln. Bara två av paren tog sig ända fram till altaret, och väl där var det endast ett av dem som valde att säga ja till giftermål.
Jag har ett problem med det här konceptet. Eller okej, jag har flera problem, men mitt främsta är att för deltagarna verkar det handla mindre om att hitta den stora kärleken – och mer om att bli vald.
Redan i kapslarna är det som någon sorts dejtingversion av hela havet stormar, där man till varje pris vill se till att man inte är den som blir sist kvar. Blir man bortvald av förstahandsvalet, ja då kan nummer två nog lika gärna vara The One.
deltagarna i Love Is Blind har en så stor längtan efter att känna sig älskade, accepterade och bekräftade att de lyckas projicera det på en vägg
Tidigt i relationerna börjar man prata i stora ord. Man älskar varandra. Har faktiskt aldrig känt så här förut. Känner sig guidad av gud som tagit dem hit (never mind faktumet att de själva sökt till programmet). Det imponerande med det här ska då vara att deltagarna tar sig ända dit utan att ha sett varandra, inte faktumet att de gör det efter att endast ha pratat med varandra en handfull gånger?
Gemensamt för dem som söker till realityprogram som går ut på att på okonventionella sätt hitta en partner är att de inte lyckats få till det själva (trots att det i det här fallet visade sig att ett par av de manliga deltagarna kom direkt från förhållanden in i showen och kanske mer var där för att få vara på tv än för att hitta kärleken men det är en annan krönika).
Otrygga anknytningar i Love is Blind
Frågan man som tittare ställer sig är varför de inte har lyckats med kärlekslivet själva, har de bara haft en jävla otur? Mer sannolikt är att vi har att göra med de otryggaste anknytningarna i mannaminne.
Det tydligaste exemplet för det här är Clay och AD. Genomgående i serien är att AD är förstående och förlåtande och Clay orolig och osäker. Orolig för att AD ska visa sig vara för ful för honom, osäker på om han verkligen kan hålla sig från att vara otrogen, rädd för den stora uppgiften att vara någons make. Otrygg-undvikande, skulle man också kunna kalla det.
AD, kan den som gått i tio sekunders terapi se, har en hel del olöst trauma. Hennes pappa valde att inte vara en del av hennes liv, och hon verkar därefter ha ägnat sitt kärleksliv åt att försöka få olika sopiga män att välja henne. Det är inte så kallad rocket science. Medan vi som tittar sitter och skriker RED FLAG på tv:n är hon så lycklig över att Clay väljer henne att hon helt och hållet missar att han är ... kind of a dick?
Gemensamt för dem med otrygg/ambivalent anknytning är att man snabbt förälskar sig och har ett omättligt behov av närhet och bekräftelse. Inte sällan projicerar man känslor på personen man träffar och hoppas denne ska vara räddningen från alla jobbiga känslor av avvisande och otillräcklighet.
Populariseringen av kärleksreality kan ses som ett svar på en alltmer ytlig dejtingkultur, något som både deltagare och tittare är överens om försvårar relationsbygge
Det är svårt att inte se detta i deltagarna i Love Is Blind, som har en så stor längtan efter att känna sig älskade, accepterade och bekräftade att de lyckas projicera det på en vägg. Deras tid tillsammans utanför kapslarna är präglad av motsättningar, tjafs och tårar. Ändå är de rörande överens om att de älskar varandra gränslöst – de hör ju ihop!
VARFÖR?! Kan jag inte låta bli att undra. Med de måtten skulle man kunna höra ihop med vem fan som helst, bara man är tillräckligt delulu.
Den ytliga dejtingkulturen
Populariseringen av kärleksreality kan ses som ett svar på en alltmer ytlig dejtingkultur, något som både deltagare och tittare är överens om försvårar relationsbygge idag. Samtidigt verkar Love Is Blind bara vara en förlängning av den kulturen, inte en motvikt till den.
De mänskliga mötena blir mindre viktiga och förhållandet blir framför allt en trofé att vinna. Man tävlar med varandra om samma personer, och den som segrar får både ring, bröllop och en make. Statussymboler som bevisar att den utvalda är en tillräckligt bra människa för att bli älskad.
Jag kan inte greppa äktenskapets ställning i USA, det måste göras i relation till kultur, ekonomi och religion, och är svårt att med ett svenskt perspektiv helt förstå. Men en sak är tydlig, en riktigt värdig och hel människa blir du inte förrän någon har friat till dig. Oavsett vem det är.
