Mabel McVey: "Jag har aldrig tagit någon skit från killar"

Vad betyder musiken för dig?

– Den betyder allt. Den är mitt sätt att uttrycka mig och den har varit det sidan jag var riktigt liten. Jag lärde mig spela piano och skriva texter när jag var väldigt ung och har gjort den varje dag sedan dess, sedan jag var 5-6 år. När jag blev äldre, typ 15, så blev musiken mer som en dagbok. Jag använder fortfarande musiken så, för att bearbeta känslor och händelser, den enda skillnaden från tidigare är väl att jag har folk som lyssnar nu, en publik.

Hur har sättet du skriver på förändrats sedan du fick en publik?

– Det är ganska roligt för att sättet jag gör saker på, alltså den rent kreativa processen, den ser likadan ut. Jag skriver i mobilen, i min bok… Och därefter sätter jag mig ner vid pianot och låter musiken växa fram. Det är så jag alltid gjort, från att jag var liten. Men sedan så har ju mina ämnen, sakerna jag skriver om, innehållet i texterna, såklart förändrats. Jag har andra saker att säga nu, än när jag var 5 år, haha.

Kommer du ihåg ditt första möte med musiken, som barn?

– Det är supersvårt att säga, eftersom mina föräldrar ju är musiker och alltid har hållit på med musik, sedan långt innan jag föddes. Musiken har alltid funnits. Men det är klart jag kommer ihåg att jag var i studion väldigt mycket när jag var riktigt liten. Jag är ju väldigt bekväm i studion för att jag har tillbringat mycket tid där.

Har dina föräldrar hjälpt dig med musiken?

– Nej. Absolut inte. Jag flyttade till London när jag var 18 år och sa inte till någon vilka mina föräldrar är, de har ingenting att göra med det jag gör musikaliskt. När de kommer på mina spelningar är de ju där 100 procent som mina föräldrar, som pappa och mamma, inte som producent och artist. Har man talang och arbetar hårt, då spelar det ingen roll vilka ens föräldrar är!

Hur känner du inför att få den här frågan, jag tänker att du får den ganska ofta?

– Ja. Det jag är trött på är inte själva frågan utan att folk faktiskt tror att de har hjälpt mig, men de har INGENTING med min karriär att göra. Jag går min egen väg och har min egen talang. Jag tror inte på det här med att leva i någon annans skugga. Allt handlar om att jobba hårt. Men jag vill ju såklart inte låtsas att de inte finns. Jag är jättestolt över mina föräldrar!

Har du några favoriter då det gäller musiken de har gjort?

– Pappa har ju producerat Massive Attacks första skiva, Blue Lines. Det är häftigt! Mamma är superinspirerande överhuvudtaget, i allt hon gör. Hon har alltid gått sin egen väg och gjort som hon ville. Alla reagerade ju på henne för att hon var 100 procent sig själv, och när hon slog igenom så fanns det verkligen INGEN som hon. Det är en superinspiration, jag tänker ofta på henne när jag gör saker. Det är viktigt att saker verkligen ska vara jag, kännas som jag.

Vad lyssnar du på för musik?

– Kendrick Lamar, Stormzy, Kehlani… mycket afrobeats också, typ Davido och Burna Boy.

Jag läste i en intervju att du var väldigt känslig som barn… Berätta!

– Jag tror att många barn bara är nöjda och glada. Men jag var inte så, jag var annorlunda. Jag hade mycket frågor och funderade mycket, ofta på döden och sådana saker… Jag tänkte mycket på krig, på saker jag knappt hade mental kapacitet att förstå. Jag smygläste dagstidningar och hade väldigt mycket ångest. Vissa barn föds väl bara känsliga och tar upp allt som händer omkring sig. Jag var så. Och jag insåg väldigt tidigt att inte heller de vuxna har någon aning om vad de sysslar med. Det var typ lite såhär ”OMG, INGEN vet vad de gör? Vem är det ens som KÖR den här bilen???”

Hur blev det när du blev äldre?

– Jag hade mycket ångest, också social ångest och den blev värre när jag kom upp i tonåren. Jag har fortfarande dagar när det känns som jag inte ska orka. Men för mig är det viktigt att prata om saker. Jag tror många känner såhär och det är superviktigt att lyfta fram de här frågorna. I dag hämtar jag mycket av min styrka i det svåra, mina texter utgår ofta därifrån, från svärtan, från det svåra.

Vilken låt har betytt mest för dig?

– Tell him, av Lauren Hill är min bästa låt, någonsin. Hon är ju en artist som verkligen delade med sig av alla svåra saker. Att göra det som artist är riktigt läskigt. Ibland kan man känna att det bara blir för mycket, för jobbigt att lämna ut sig. Det känns som man blottar allt. I den låten hör man svärtan. Samtidigt som den också är positiv.

– När det gäller mina egna låtar kommer Finders Keepers alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Med den hittade jag mitt sound, på riktigt. Jag landade med den låten. Den fick mig att känna mig starkare som person. Dessutom är den skriven från det kvinnliga perspektivet. Det är många rnb-låtar som är skrivna tvärtom, från ett manligt håll. Typ: ”jag träffade en tjej och hon var så klängig”, men jag har varit i SÅ många situationer när killar är de som varit för på.

Hur skulle du beskriva din musik för någon som aldrig hört den?

– Det är pop men har soul i sig. Oavsett vilket tempo låtarna har så har de en soulig vibe.

Vad inspirerar dig?

– Förhållanden, ofta. Förhållanden är svåra, haha. Och jag har MYCKET att säga om just relationer. Ofta skriver jag om saker mina kompisar går igenom, jag gillar att sätta mig i andra människors skor och skriva utifrån deras perspektiv, typ ”hur hade jag reagerat om jag var i den här situationen?” Jag har en låt som heter Roses som handlar om min bästis förhållande med sin kille. Jag vill skriva mer om min ångest, om att jag haft så mycket problem med det och att jag åt medicin och så. Men det är svårt. Det är jättesvårt. Det känns som man pillar på gamla sår då. Och jag vill inte det.

Minns du ditt feministiska uppvaknande?

– Ja, det var sjukt tidigt! Min mormor var väldigt stark, och egensinnig. Hon lärde mig att jag ALDRIG skulle nöja mig med något. Det var väldigt bra för mig, men det gör det också väldigt svårt att vara tillsammans med någon. Jag har aldrig tagit någon skit från killar.

Är du tillsammans med någon nu?

– Nej, jag är singel. VÄLDIGT singel, haha!

Hur har du påverkats av #metoo?

– Det har varit SÅ starkt. Jag har tänkt mycket på situationer jag själv varit i, situationer som jag har vetat varit fel men känt ”aja, det här är smällar man får ta”. Jag har jobbat med många producenter och varit i konstiga situationer och nu tänker jag bara ”fan, om jag ändå kunde gå tillbaka”. Det är så viktigt att vi pratar, att vi öppnar upp.

När du inte jobbar, vad gör du helst då?

– Jag tränar mycket, gärna boxning. Jag insåg tidigt att träningen nästan funkar bättre för min ångest än medicin. Sedan så försöker jag gå ut en del och så, göra sånt som andra 21-åringar gör.

Du klär dig fantastiskt! Berätta lite om din stil!

– Jag är besatt av 90-talet och klär mig gärna i sådana kläder. Det kanske är lite sjukt att jag gör det, eftersom jag är född 1996 men jag tror att det har med min storasyster att göra, hon är 7 år äldre än mig och när jag var liten ville jag bara ha på mig sådant som hon hade. Jag gillar att blanda streetwear och tjejiga grejer, typ sneakers med klänning, tracksuit med klackar och så…

Vilken är din favoritoutfit just ju?

– Tracksuit och pälsjacka – och klackar. Typ grejer som är sköna som en pyjamas, men man lurar alla att tro att man är uppklädd för att man har klackar på sig.

Vad är din relation till beauty?

– När jag inte jobbar är jag gärna osminkad. Jag älskar att visa mina fräknar. Jag hade dålig hy länge, och då sminkade jag mig mycket, men nu när hyn är bättre så har jag gärna ingenting i ansiktet. När det gäller märken så älskar jag Glossier, jag har nästan alla deras produkter: ansiktskräm, ansiktstvätt och make up. Jag gillar saker som framhäver, inte täcker. När det gäller hår, mitt hår är sjukt långt, så använder jag mängder av olja, arganolja. Jag gillar naturliga grejer, kokosolja är typ det bästa som har hänt mig. Jag använder det på tänderna, för att ta bort smink, har det som hårinpackning, äter det…, haha.

Vad skulle du aldrig sätta på dig?

– Typ tighta, bodycon-klänningar. Jag har riktigt svårt för sådana.

Har du några stilikoner?

– Mamma. Jag har fått jättemycket fina vintagegrejer av henne… Jag minns när jag var liten och satt i hennes walk in closet. Och jag minns när hon hade cykelbyxor, bombarjacka, Jordans och sjuka mängder guld. Det har jag gärna på mig i dag.

2018 – vad tror du om det året?

– Jag jobbar på mitt album… Det kommer komma. Jag ska på turné med Harry Styles, vi ska spela i Globen, det känns crazy. Och sen ska jag på min egna turné. Det blir mycket i år!

Mabel spelar i Globen den 18 mars och på Fasching i Stockholm den 4 maj.

Foto Pressbilder