Madeleine Martin om nya tv-serien: ”Jag slog ut en tand”

Efter reklamen: 5 svenska serier vi ser fram emot 2022

Det är ovanligt att skådisar i Sverige har långt tid att förbereda sig för inspelning, förklarar Madeleine Martin. Hon har tränat boxning i 10 månader inför rollen som Lea i SVT:s satsning med samma namn.

Spänningsdramat i sex delar kretsar kring Lea som har ett tydligt mål: Hon vill vinna VM i boxning. För att göra det måste hon först kämpa om EM-bältet. Samtidigt har hennes förra manager henne i ett järngrepp.

– Lea slits mellan att vilja uppfylla sitt livsmål, som är att bli bäst i världen, och vad det innebär att samtidigt vara mamma. När allt ställs på sin spets är det vad hon står inför. Vad får man göra som mamma och inte? När måste man ge upp sina egna drömmar? Är det okej att komma till förskolan med en blåtira som kvinna, där alla vet att hon boxas, jämfört med om en man hade gjort det? Lea handlar också om hur man dömer kvinnor inom vissa elitidrotter.

Madeleine har själv inget rakt svar på frågorna hon just ställde.

– När jag läste manuset tänkte jag på vad jag tyckte, om jag hade haft en dotter eller son som var tre. Och hade vetat att ställer jag mig i ringen nu med de här skadorna och får ett felslag kan jag dö. Ska jag göra det eller inte? När man är så nära någonting och har jobbat så hårt för det. Jag vill ju tänka att ja, det är solklart att jag hade gått matchen. Man ska göra det man vill. Men det är svårt.

Så förberedde sig Madeleine Martin för rollen som Lea

Tv-serien är filmad både i Stockholm och Vilnius. Trots att Madeleine fick rollen nästan ett år innan inspelning blev det bråttom.

– Jag hade precis gjort en annan huvudroll och kände att jag hade tid att ta det lugnt. Så kom covid. Jag var hemma och rökte cigg under fläkten och köpte hämtpizza. Drack en hel del vin. Så får jag det här samtalet. Och jag bara ”jävlar, jag är inte redo”. Så jag började träna direkt. Det skulle ju kännas att hon ville till vm. Jag behövde muskla på mig!

När jag frågar om hon visste hur hon skulle börja och om hon tränat boxning förut säger Madeleine att det verkar finnas en förutfattad mening om henne i branschen.

– Att jag är en ganska ''tuff tjej''. Jag får förslag på såna roller. Men jag är egentligen en ganska känslig och ibland mesig person. Jag vet inte om jag har någon jargong eller något som folk snappar upp, kanske resting bitchface haha! Det är intressant att folk verkar sätta mig i det facket.

Vi ses via Zoom eftersom vi är mitt i fjärde pandemivågen. Madeleine är framåt på ett avslappnad sätt. En god egenskap för intervjuer online. God morgon! Utbrister hon, samtidigt som hon förklarar att datorn strular. Vi dricker kaffe på varsitt håll och hon skramlar i köksskåpen för att hitta en kopp. Det känns hemtrevligt.

I en intervju med GP beskrivs hon som envis av Alexandra-Therese Keining, som skrivit manus och är associerad producent. Det märks när Madeleine pratar. Redan inför castingen ringde hon upp en boxningsklubb och sa att hon behövde hjälp akut. Jag säger att jag tycker det är härligt.

– Annars är det inte kul! Utomlands jobbar man ju så, tar ansvar före. Man kommer så förebredd som möjligt. Man kommer absolut inte sent. Här är det inte så. Det tog jättelång tid för mig att fatta det. Jaha, man ska vara lite sval. Lite cool. Jag är inte det.

Vi måste ta bort det här med att man ska vara så cool. Det är så jobbigt!

– Ja! Men det är attraktivt märker man i castingsammanhang. Kom inte i tid. Kom gärna fem minuter sent. Var lite bakis och skön. Jag jobbar inte så. Jag är nitisk och punktlig.

Visst hade du fått hjälp av Mikaela Laurén?

– Hon kom till Hammarby boxning en dag, där jag tränade, och frågade om vi skulle sparras lite. Jag bara ”hehe nae…”. För hon är ju så vass. Men så gjorde vi det. Och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, haha. Jag sprang runt i ringen. Pang, så hade jag tre slag i ansiktet. Hon är stark så in i helvete. Men hon är jätteschysst. Hon har varit med på inspelningarna en del också och varit superpeppig.

Jag stalkade dig lite på insta och såg att du fått en tand utslagen. Vad hände?

– Jag sparrade mot Ellen som spelar min första motståndare. Hon boxade till mig en dag så jag slog ut en bit av en tand. Jag tänkte ”vad ont det gör i munnen”. Jag tog lite vatten och kände att jag drack upp tanden. Så jag fick ringa min tandläkare.

Madeleine Martin om uppväxten i Kungsbacka

Hon ler ett brett leende in i mobilkameran. Det går inte att ana att en bit av en tand har fattats. Jag säger att jag en gång lyckades sparka foten ur led under ett thaiboxningspass. Madeleine undrar om jag sparrats någongång. Jag svarar nej och att jag nog skulle skita på mig samtidigt som jag tänker att en som tränat boxning i 10 månader lär mangla någon som hobbytränat sparkar och slag. Hon skrattar och säger att hon inte hade slagit ner mig.

Du är uppväxt i Kungsbacka. Hur såg vägen till att bli skådis ut för dig?

– Jag har fått höra att jag pratat om det på förskolan. Att jag skulle bli det. Otroligt självsäker! Jag vet inte var det där självförtroendet tog vägen sen. Att växa upp i en småstad och säga det är inte så populärt, säger hon och fortsätter:

– Jag började gymnasiet och skulle bli filmfotograf. För det kunde man plugga utan att sticka ut för mycket. Jag hade en otrolig lärare, Pippi Stenberg. Hon hade varit inspelningsledare för Andra Avenyn. Hon såg mig. Hon kom fram en dag och sa att ”du vill egentligen spela va?”. ”Aa”, svarade jag. Så fick jag göra det. Jag sökte min första roll när jag gick i tvåan. Hon stannade kvar efter skolan och hjälpte mig att plugga. Så jävla fint. Så fick jag den rollen. Jag hoppade av gymnasiet, gjorde en serie i ett år och flyttade till Stockholm snabbt efter det. Där bodde jag i tredje hand, blev blåst på en lägenhet och hade massor av konstiga jobb. Jag sålde fisk på provision, städade och serverade. Alla jobb där man kunde sticka iväg på castings.

Som så ofta när jag intervjuar skådisar kommer vi in på Metoo. Och före jämfört med efter.

Hur är din upplevelse nu när vi är i efter, även om det finns saker som behöver göras fortfarande?

– Vi är en bit på vägen och det är jättebra. Men vi är långt ifrån över på andra sidan. Vi har mycket jobb kvar att göra. Men jag upplever absolut att man har mindre tolerans och i bästa fall nolltolerans för en viss typ av beteende på arbetsplatsen. Det finns också ett systerskap som är väldigt fint. När jag var liten var det coolt att hänga med grabbarna. Nu finns det inget ballare än att ha sitt tjejgäng. Och att göra film med sitt tjejgäng! Man längtar efter kvinnliga producenter och filmfotografer och man pratar om det på ett annat sätt.

Madeleine Martin om konflikter på jobbet

Det har alltid varit viktigt för Madeleine att säga ifrån och stå upp för sig själv.

– Jag har blivit osams med folk på jobbet. När man var yngst och ny skulle man vara tacksam för att få vara där och inte ha för stora krav. Det är typ “lär dig din text och håll käft”. Det viktiga när man sitter i sin gungstol är inte att man fick göra 50 filmer och må skit. Det är viktigare att man gjort fem filmer och stått upp för sig själv eller någon annan som inte var i position att säga något. Inte för att klappa mig själv på axeln men det är viktigt att man är med och förändringar. Det är inte så jävla farligt att säga ifrån. Det blir ofta bättre.

Hur tror du att du blev så? Är det något du fått med dig hemifrån?

– Ja, dels att inte vara så rädd för konflikt. Att man pratar om saker och ting. Och dels att det inte är värt något om det inte är på riktigt. Det är inte värt för mig att gå in i den här produktionen och tjäna massa pengar om folk runt omkring mig mår skit. Eller om jag mår skit. Jag började med det här för att det gör mig lycklig och får mig att känna mig fri. Då är det bara bullshit alltihop om vi ska gå runt och vara rädda. Då kan man göra något annat.

Ja. Men jag tror inte att alla vågar?

– Jag förstår verkligen det. Och det ligger inte på offret. Jag tror att man måste gå ihop tillsammans. Tillsammans är vi så starka. Säger halva teamet att vi kör inte imorrn om inte den personen får rätt lön blir det ingen inspelning.

I en intervju med ELLE från 2015 sa du att det är som ett breakup att släppa rollfigurer. Känner du fortfarande så?

– Ja, om man går in med hela hjärtat får man character blues. Man saknar teamet, man går igenom så mycket ihop. Ibland blir det nästan så att man delar tandborste. Man är i ett annat land, jobbar 12 timmar om dagen och repar på helgerna. Man är i de bästa fallen som en stor familj.

Hur har du gjort för att gå igenom Lea-breakupet?

– Ätit! Som fan! Jag ringde min pojkvän när jag kom till Arlanda och sa ”köp varenda kolhydrat som finns att hitta i Stockholm”. Och han gjorde verkligen det. Det bästa är också att komma till nästa projekt. Alltså rebounda!

Läser du fortfarande Shakespeare som din porr?

– Haha. Nej, fy fan! Har jag sagt det? Jävlar vad pretto. Men det är ju sant. Jag hade kompisar som fick ringa ut mig för jag satt hemma och gjorde manusanalyser. De sa ”men klockan är 23, en fredag. Vi är på Berns”. Och jag svarade att jag kanske kommer imorrn. De fick åka och hämta mig tillslut och sa ”skärp dig!”.

Vill du till Hollywood?

– Jag jobbar jättegärna utanför Sverige. Men jag tycker man ska vara glad när man får jobba. Jag menar verkligen det.

Vad är din inställning till sociala medier?

– Haha! Jag är en boomer. Jag är väldigt oteknisk. Jag vet inte ens vad det är för Iphone jag har som jag köpte typ 2013. Men jag gillar att man kan ha gruppchatter, det underlättar en del! Jag är ganska nöjd med att inte vara för investerad i sociala medier.

För sju år sedan delade du garderob med fyra killkompisar. Hur är det nu?

– Jag bodde i ett kollektiv då. Men den här tröjan är inte min, säger hon och filmar sin t-shirt.

– Jag byter stil från dag till dag. Jag gillar att vara bekväm. Perfekt för ELLE, haha. Jag har ingen stil!

Lea har premiär på SVT den 25 april.