Mor och dotter – tillsammans jobbar de på Dior
Att intervjua någon som befinner sig på toppen av sin karriär kan vara ett oförutsägbart uppdrag. Det är egon som antingen är uppblåsta eller balanserade, personligheter som varierar mellan utstuderat storvulna och behagligt tillbakalutade. Jag vet med andra ord inte riktigt vad jag har att vänta inför mötet med Maria Grazia Chiuri – en av sin generations mest framgångsrika designer. Hon har omvandlat alla modehus som har anlitat henne och Dior är inget undantag. Alltså är det med viss lättnad jag konstaterar att den 57-åriga italienska chefsdesignern hamnar i den senare kategorin: en varm, avslappnad kvinna som bär sin framgång lika chosefritt som sin vita skjorta.
Det är morgon när vi talas vid (via Zoom) och jag möter en mjuk blick – inramad av den signifikanta sotningen – på skärmen. Hon har bara några veckor kvar till Diors cruisevisning för 2022 – en kollektion med 91 makalösa outfits som kommer skapa rubriker över hela världen – men utstrålar inget annat än lugn.
Fendi, Valentino och nu Dior
Hon är förvisso ett proffs vid det här laget, med tio år på Fendi och sjutton år på Valentino, varav de åtta sista som chefsdesigner tillsammans med Pierpaolo Piccioli, bakom sig. Hon känner modebranschen utan och innan. Hon kan förutse dess nycker och svängningar. Hon kan skapa en hel kollektion på ett par månader och har en närmast magisk förmåga att väcka begär hos den moderna kvinnan, som med Fendis baguetteväska, Valentinos nitade accessoarer och de grova kängorna, toteväskorna och fiskarhattarna för Dior. Chiuri har inget mer att bevisa.
Jag har tillräckligt starkt självförtroende för att veta att jag är bra på att skapa vackra klänningar, vackra skor, vackra väskor.
– Jag behöver inte bevisa något för mig själv, bekräftar hon på charmigt italienskklingande engelska. Jag har tillräckligt starkt självförtroende för att veta att jag är bra på att skapa vackra klänningar, vackra skor, vackra väskor. Nu, i min ålder, måste jag utveckla min vision.
En vision som innefattar att placera Dior i centrum för det populärkulturella samtalet, speciellt bland de yngre generationerna. Möjligen minns du Chiuris första kollektion för Dior (vår/sommar 2017), med bland annat den berömda t-shirten med citatet ”We should all be feminists” tryckt över bröstet (från Chimamanda Ngozi Adichies essä med samma namn). Och trots att prislappen låg på långt över 5 000 kronor (en procent av intäkterna gick till välgörenhet) sålde de slut nästan omedelbart.
Att förmedla budskap på catwalken var ingen engångsföreteelse – Chiuri gjorde det på nytt med cruisekollektionen 2020, då hon samarbetade med konstnärer från Afrika och höll själva visningen i Marocko. Sedan ännu en gång med cruisekollektionen 2021, vilken fungerade som både kärleksförklaring till och megafon för hantverkare i den italienska regionen Puglia med omnejd.
Men diskussioner av det här slaget är inte alltid välkomna, speciellt inte i en värld som gärna dömer och dömer ut via sociala medier. Det innebär att Chiuri tvingas till en balansgång varje gång hon väcker sin vision till liv på catwalken. (Minsta antydan till politisk medvetenhet leder till hysteri på sociala medier, utan undantag.)
Gick i terapi innan de började jobba tillsammans
Välbehövlig assistans i det här svårnavigerade nya landskapet har dock kommit i en något oväntad form: den 24-åriga dottern Rachele Regini, tidigare student på Goldsmiths, University of London, som numera arbetar tillsammans med sin mamma i Paris. 2019 utsågs hon till företagets kulturella rådgivare, en lite märklig befattning vars huvudsyfte var att hjälpa Chiuri att ingå samarbeten med hantverkare och konstnärskonstellationer från hela världen. När Regini ansluter sig till vårt samtal och jag lyssnar på dem tillsammans, hur de fyller i varandras meningar, blir det tydligt att hennes roll är mer omfattande än så. Hon för hela tiden in sin mamma på de lite svårare frågorna och verkar fungera som alltifrån klädskaparens musa till kulturell kompass.
– Först när hon föreslog att jag skulle komma och jobba med henne kände jag mig lite osäker, medger Regini.
Hon hade precis tagit sin masterexamen i genus, media och kultur med siktet inställt på att doktorera i genusvetenskap.
– Att arbeta med en förälder, som dessutom är din chef och väldigt framgångsrik i branschen … det innebär att den privata relationen, som mor och dotter, påverkas en del.
Innan Regini bestämde sig för att anta erbjudandet gick de i samtal hos en terapeut för att utforska sin relation, något de valt att fortsätta med.
– Det händer ibland, om jag gör något fel eller om hon blir arg, då säger hon, ”Jag kan inte prata om det här förrän vi är hos terapeuten”, och då vet jag att det är riktigt illa! skrattar Regini.
Än så länge fungerar samarbetet, men huruvida det beror på terapin eller Reginis medfödda förmåga att hantera den komplexa dynamik som oundvikligen finns mellan förälder och barn är oklart. Oavsett så verkar det vara en konstant pågående och utvecklande process dem emellan.
Regini berättar att många på Dior redan kände till hennes inofficiella funktion som sin mors rådgivare.
– De sa, ”Så du är äntligen här nu!” Mitt tvivel handlade mer om min uppfattning av det jag gjorde. En del av mig tvivlade på om jag verkligen var bra på det jag gjorde, eller om jag bara var här för att jag är din dotter, säger Regini riktat till sin mamma. Så jag behövde ta itu med det först. Nu ifrågasätter jag det inte längre, jag behöver inte luta mig mot den sortens osäkerhet.
Regini var emot modebranschen
Det finns fler anledningar till att Regini kvalificerar som sin mors högra hand. Under studietiden på Goldsmiths, ett universitet där det politiska engagemanget sitter i väggarna, växte Reginis kritiska tänkande och inte minst gentemot den bransch som hennes mamma verkade i.
– På den tiden var jag i stort sett emot precis allt som rörde min mammas jobb, jag höll inte med henne om någonting. Jag tyckte att modeindustrin var fruktansvärd, en symbol för kapitalism som bidrog till att kvinnor mådde dåligt och kände sig otillräckliga.
Det här var en period som höll i sig under fyra långa år.
På den tiden var jag i stort sett emot precis allt som rörde min mammas jobb.
– Rachele började helt enkelt protestera mot modebranschen och hela systemet, fortsätter Chiuri. Det var likadant med min son, Nicolò, men med andra argument. Jag tänker att det är normalt och att det är helt rätt. Jag uppskattar att de står upp för det de tror på, men samtidigt är det svårt att förklara för dem att om man vill förändra något så går det inte att bara vara en motståndare. Det gäller att hitta en väg till förändring, steg för steg, från insidan.
Regini beskriver tiden som ”en intressant fas” och medger att det inte bara var politiska värderingar som låg bakom hennes protester.
– Det var lite mer komplicerat än så, förklarar hon vänd mot sin mamma. Min vägran att acceptera det system du representerade, var en undermedveten vägran att vara din dotter. Jag ville kasta av mig den där känslan av att alltid vara ditt barn. Det var personligt, men samtidigt inte.
Chiuris t-shirt blev ett startskott
Bortsett från den rent privata turbulensen verkar de ha hittat fram till en perfekt yrkesrelation. Att bjuda in Regini till just den bransch som hon så innerligt avskydde, har fått Chiuri att börja förstå det synsätt som dottern delar med stora delar av sin generation. Och Regini i sin tur har fått en unik inblick i hur kompromisser och eftergifter fungerar i en mångmiljardindustri.
Vi kommer in på de t-shirtar med feministiskt budskap som fick så mycket uppmärksamhet när de lanserades 2017. Det höga priset fick kritikerna att ifrågasätta Diors motiv och det spekulerades i om företaget bara profiterade på det sociala engagemang de utgav sig för att stötta. Chiuri lyser upp och ser mig i ögonen, som om hon sett fram emot att få förklara de komplicerade mekanismer som måste smörjas i en så rigid och hierarkisk miljö som ett etablerat lyxmodehus.
Företaget ville inte sälja några t-shirtar, Dior är ett couturemärke och t-shirtar var likställt med streetmode.
– Jag kämpade för att göra de där t-shirtarna, säger hon. Företaget ville inte sälja några t-shirtar, Dior är ett couturemärke och t-shirtar var likställt med streetmode. De tyckte det var vansinne. Folk tror att jag gjorde t-shirten för att den skulle gå att sälja, men min chef på den tiden ville verkligen inte göra den, för det var inte … lyxigt. Människor förstår nog inte hur det fungerar bakom kulisserna i modebranschen. Diors uppfattning om lyx ligger väldigt långt från t-shirtar. De vill vara mer eteriska än så.
Men Chiuris t-shirt kom att bli en markör, ett sätt för lyxproducenten att kliva ner från sin piedestal och kommunicera med nya konsumenter. Och tröjorna var resultatet av en kompromiss. Dior skulle lansera en begränsad upplaga där en viss del av intäkterna gick till välgörenhet. Chiuri vann inte striden, men den blev åtminstone oavgjord.
– Det är precis så här det är att arbeta med ömsesidiga eftergifter, konstaterar hon.m
Och att kompromissa är exakt det Chiuri fortsätter att göra så mästerligt på Dior. Hon har lyckats få märket att tala till både couturekunderna och Generation Z, de som mer än gärna skyltar med sina åsikter i ett tryck på bröstet (Dior lanserade ytterligare en uppsättning t-shirtar, nu med citat från poeten och den feministiska aktivisten Robin Morgan). Chiuri har fått Dior att tilltala både de som suktar efter drömmen (organzakjolar och grekiskinspirerade sidenklänningar) och de som vill ha något mer verklighetsnära (jumpsuits i denim och jodå, Dior-sneakers).
Men framför allt har hon, med god hjälp från Regini, utvecklat Dior till ett märke som verkar ha ett genuint engagemang. När Chiuri har visningar på andra platser än i Paris (förutom Marocko och Italien har hennes resortkollektioner förgyllt catwalker i Kalifornien, Oxfordshire och södra Frankrike) anlitar hon alltid lokala hantverkare till produktionen och stöttar på så sätt en mängd yrkesmänniskor som verkar i en hårt utsatt bransch.
Förra året sjösatte Dior ett samarbete med Unesco för att stötta unga kvinnor med svåra uppväxtförhållanden. Genom mentorprogrammet Women@Dior har över tusen kvinnliga studenter fått vägledning av anställda på Dior. (Och under hela sin tid på Dior har Chiuri enbart velat fotograferas av kvinnliga fotografer, inklusive i ELLE.)
Ett samtal från Dior förändrade allt
– Det är säkert inte många som känner till det här, men jag var redo att lägga av efter Valentino, berättar Chiuri. Jag tänkte, ”Okej, nu har jag gjort det här. Jag kan göra andra saker i livet nu.”
– När hon ville sluta … då mådde hon faktiskt inte bra, minns Regini. Jag märkte att hon var helt slutkörd och sa, ”Snälla, om du ska må så här, då måste du sluta.”
Men sedan kom samtalet från Dior. De satt i trädgården utanför Hotel Costes i Paris när telefonen ringde. Chiuri vände sig mot sin dotter och sa, ”Jag tror det är Dior.” Regini uppmanade henne att svara … och att börja på Dior.
Om hon inte hade svarat. Inte lyssnat på sin dotter. Inte befunnit sig på en plats i livet där möjligheterna låg öppna … Vem vet vad som hade hänt då?
Vår tid håller på att rinna ut och jag frågar vad som står på agendan härnäst. Inget kan väl knappast toppa Dior? Det blir tyst en stund.
– Vi har ett projekt, säger Chiuri och ler mot Regini. Det är en liten teater. Vi vill försöka renovera den. Den är väldigt fin, men väldigt gammal. Vi skulle vilja arbeta där tillsammans med andra konstnärer i en sorts kollektiv. Efter att ha arbetat med något så stort skulle det vara fint att komma tillbaka till något litet, mer familjärt. Något i mänsklig skala.
Maria Grazia Chiuri
Ålder: 58 år.
Familj: Barnen Rachele och Nicolò och maken Paolo Regini.
Yrke: Kreativ chef på Dior.
Följ: @mariagraziachiuri.
Rachele Regini
Ålder: 24 år.
Familj: Mamma Maria Grazia Chiuri, pappa Paolo Regini och brodern Nicolò.
Yrke: Kulturell rådgivare på Dior.
Följ: @racheleregini.
Av: Farrah Storr Foto: Ria Mort
