Nea om debuten: ”Att bli artist var inte en självklarhet”
”Some say you will love me one day. And I will wait, I will wait to get your loving one day.”
Refrängen i Neas första singel bygger på hitlåten I’m Blue med Eiffel 65 från 1998.
Den uppdaterade versionen släpptes i september förra året. Sedan dess har den hunnit toppa listan över mest spelat på radio i över tio veckor. Den är dessutom en av de mest shazamade låtarna i Europa.
– Det är så himla galet. Det har känts som att det varit julafton varje dag det senaste halvåret. Jag får nya roliga besked hela tiden, säger Nea.
”Jag är en studioråtta”
Nea, Linnea Södahl, är låtskrivare från början. På cv:t över personer hon skrivit musik till finns bland annat Zara Larsson, Tove Styrke och dj:n Axwell.
Att skriva är den enklare biten. Stå på scen är svårare, säger hon.
– Jag är en studioråtta. Att ta steget att bli artist var absolut inte en självklarhet för mig. Men på ett möte spelade jag upp Some Say. Då fick jag frågan om inte de kunde få signa mig. Hela magen fylldes med fjärilar. Men den instinktiva känslan var nej. Att jag hade hittat min plats i musiken och att jag är låtskrivare. Att det är det jag gör bäst. Men sedan tog fjärilarna överhanden och jag kände att jag måste testa. Man kan inte tacka nej till ett sådant äventyr.
Från Sydafrika till Alingsås
Linnea föddes i Sydafrika. Hennes föräldrar var med och bekämpade dåtidens apartheidsystem. När hon var tre flyttade familjen tillbaka till Alingsås. Som 20-åring fick hon ett stipendium för att ta gitarrlektioner på Cuba.
Hur har dessa upplevelser inspirerat dig?
– En del av mitt hjärta är i Sydafrika. Jag har varit tillbaka många gånger. Mina föräldrar har lärt mig att det är viktigt att gå på sin känsla. I mitt fall har mitt hjärta sagt att jag ska jobba med musik. Jag har vetat det sedan jag var ganska liten. Vi har alltid lyssnat mycket på musik och sjungit i bilen.
Gjorde klart nya EP:n i garderoben
Nu släpper Nea sin debut-EP, som fått samma titel som första superhiten, Some say. De allra sista delarna har hon gjort klart i sin garderob. Anledningen stavas social distansering.
– Garderoben funkar faktiskt väldigt bra som sångbås. Jag har dragit ut en rullande klädstång så att jag får plats med en mick. Resten av kläderna dämpar ljudet.
Känner man press på sitt nya material när man inlett karriären med en dunderhit?
– Ja, absolut. Men det jobbar jag mycket med att skita i. För det gör inget gott. Det enda jag kan göra är att skriva från hjärtat och försöka säga något jag menar. Jag försöker säga till mig själv att det vore deppigt om en flygande start skulle vändas till något negativt.
Hur hanterar du framgång?
– Framgång är ett kvitto på att man gjort något rätt. Jag är en person som jobbar skitmycket. En workoholic. Och när det jag jobbat på leder till framgång är det en härlig känsla. Men jag vill inte förändras och tror inte att jag förändras av framgång. Jag vill fortsätta jobba hårt och följa min intuition och magkänsla.
Du har alltså inte börjat kasta ut tv-apparater genom fönster?
– Det har inte hänt ännu, haha. Men det kanske kommer.
Hur upplever du musikbranschen som kvinna?
– Bakom kvinnliga artister har det historisk sätt varit män. Det är störande. Men det som gör mig hoppfull är att många riktigt bra kvinnliga producenter är på väg fram. Det räcker med att det finns en kvinnlig förebild så kommer fler känna att ”det där kan jag också göra”.
Finns det något särskilt i ditt liv du ofta återvänder till när du skriver musik?
– Oj, jag hade velat rannsaka mig själv innan jag svarar. Men det är väl det klassiska, relationer som inte blev som jag hade hoppats. Flera låtar handlar om mitt ex. Jag trodde verkligen det skulle hålla men det gjorde inte det. Jag har alltid haft lätt för att känna mig otillräcklig. Jag vill veta att jag inte hade kunnat göra något bättre. Det är väl både bra och dåligt.
Skulle du säga att du är perfektionist?
– Ja, det tror jag absolut. Men jag kan ändå nå en gräns där jag känner att detta är gott nog. Men ja. Jag gillar att sitta länge med saker.
Som workoholic, tänker du på utbrändhet?
– Ja, det gör jag. Jag har haft perioder där jag varit utbränd tyvärr. Det är lätt hänt. Intressant att du frågar. Det känns så typiskt tjejer som vill vara bra på allt. Jag försöker balansera min vardag. Jag tar mig tid till träning och att träffa vänner. Jag gör upp regler för mig själv och planerar in fritid. Min ambition att inte jobba på helger. De får vara heliga och folk får vänta till måndag.
Vad drömmer du om i framtiden?
– Om jag sätter för konkreta mål blir jag stressad. Men jag vill göra så mycket bra musik jag bara kan och sedan kolla i bakspegeln. Om jag ska se det kristallklart framför mig blir jag mer rädd än sporrad. Men jag vill bli den bästa versionen av mig själv. Att lyckas som både låtskrivare och artist hade varit en dröm.
Hur känns det att ta sig an scenerna när corona är över?
– Scenen är den biten jag är mest nervös över. Men jag ser fram emot att erövra den platsen också. Man växer som person av att utmana sig. Precis som det kan kännas läskigt på ett bra sätt att släppa musik. Det är inte dåliga fjärilar i magen!
Läs mer:
Alma: ”Ingen ska säga till mig vad jag ska göra”
