Josefine Jinder om saknad, kärlek och att finna mening med livet

Efter reklamen: TV: Stilsnack med Josefine Jinder

Det ser ut som en helt vanlig Svensson-förortsgata. Snöblandat aprilregn, gråa skyar, utsikt mot Coop-butiken. En kornblå Bobbycar – alla 1,5-åringars drömåk – slarvigt parkerad på radhustrallen. Men när dörren öppnas kliver man rakt in i en solig LA-dröm. Sammetsmjuk orange 60-talssoffa, popmusik i högtalarna. En platinaskiva, två guldskivor, en grammis och ett P3 guld-pris i bokhyllan. Här bor definitivt ingen vanlig Svensson. Här bor Little Jinder. Josefine, ni vet. Hon som sjunger sådär ljust, fint så hjärtat nästan stannar om kärlek som ett svart hål i bröstet medan syntarna spelar poppiga melodier som om ingenting har hänt. Provokatören. Rebellen. Hon som aldrig går obemärkt förbi.

Nu ställer hon fram stora gula keramikmuggar på köksbordet. Och jag noterar två färdigpyntade påskris trots att det är flera veckor kvar till påsk.

– Haha, jag vet! Nybliven mamma-grej! Det brukade se ut som skit hemma hos mig. Jag beställde take away från någon restaurang för att jag inte orkade tänka. Jag hade inte en enda inredningsdetalj för vem skulle njuta av det? Jag var ändå aldrig hemma. Helt plötsligt gillar jag att städa. Hur fan är det möjligt? Om någon hade sagt till mig för tre år sedan att jag skulle tycka om att handla och laga mat hade jag gapskrattat. Nu älskar jag det. Mitt liv är så mycket roligare sedan jag fick barn. Jag hade svårt att hitta mening innan. Jag var blasé. Destruktiv. Nonchalant, inför livet. Nu har allt fått ett värde. Jag vill att vi ska ha trevligt och mysigt hemma. Det mesta jag gör nu gör jag för min son. Innan var det så tomt. När man är ensam i vardagen känns allt lätt meningslöst.

Det låter som att du har hittat meningen med livet.

– Ja, kanske att det är så. Innan jag hade barn var det värsta jag visste folk som pratade om att barn är meningen med livet. Nu har jag sällat mig till den kören, och sjunger med. Väldigt högt!

Josefine Jinder tänder ett ljus på bordet och häller upp kaffe. Hon ser ut som en popstjärna även om hon absolut inte låter som en när hon säger det där om städningen och handlingen. Långa, spetsiga neonorangelackade naglar. En urtvättad tegelröd nyans på håret och oversize-t-shirt med tryck till utsvängda byxor med makramédetaljer. I ena örat dinglar en emoji med ett tveksamt, lite ledset uttryck.

– Jag köpte det en eftermiddag på Moderna museet, såg det och tyckte att det såg exakt ut som jag själv.

Vad är svårast med att vara förälder?

– Saknaden. För att vi är separerade. Skulden jag känner inför det. Min son kan inte ha mig hela tiden och jag kan inte ha honom, det är det värsta jag har gått igenom. Det är tungt. Trodde inte att jag skulle bry mig så mycket om att jag hade misslyckats med kärnfamiljskonstellationen. Men det gör jag.

Hur bearbetar du det?

– I början låg jag bara och grät. Jag har sörjt det. Nu försöker jag se fördelarna. Det kommer bli bra. Den här tiden är svårast. Att inte vara hos honom och beskydda honom på heltid. Jag sa ju nästan upp honom från dagis efter en vecka. Inskolningen gick så dåligt, han var så ledsen. Jag kände bara nej. Han får vara hemma med mig. Men sedan insåg jag att då kan jag aldrig mer jobba, jag måste ju försörja mig. Så vi provade igen. Då gick det bättre. Men det kändes så starkt i mig, jag skiter i den här skiten. Varför ska han vara där, det är inte naturligt!

Du beskrev det som att du levt fem liv de senaste två åren.

– Jag har lyckats bli jättekär, skaffa barn, separera, flytta igen och göra en ny skiva under en pandemi när alla andra bara ”tiden har stått stilla”, really? Inte här! Det har hänt ett och annat. Men mitt liv har alltid gått i ett högt tempo. Enda gången jag har känt annorlunda var under graviditeten. Då låg jag i nio månader och såg Game of thrones och åt rostmackor. Det var nog hormonellt. Jag kunde stänga av hela världen. Och jag älskade det. I vanliga fall är jag själsligt rastlös. Jag mår inte bra när det står stilla. Det måste hända saker för att jag ska känna att jag existerar.

I nya låten Solnedgångar sjunger du ”Jag kommer dö nu. Jag har gjort det förut och jag gör det igen, jag förstör det igen och igen och igen.” Vad handlar den om?

– Om att acceptera ett misslyckande och typ välkomna domedagen. Att se sig själv när något går sönder. Jag tyckte det var skönt att skriva det som att allt vore mitt fel även om det inte riktigt är fullt så uppgivet jag ser på mig själv privat. Men det känns lätt så ett tag innan man slutar vara så känslomässig och har distans nog att bli mer nyanserad.

Var kommer din längtan efter kärlek ifrån?

– Det undrar jag med. I yngre ålder handlade det mycket om att jag hade svårt att vara ensam. Jag saknade symbiosen i en relation som jag förlorade. Jag växte upp med en halvsyster och förlorade kontakten med henne när våra föräldrar separerade. Åren jag hade ihop med henne var så viktiga för mig. Jag fick ha en syster från 9 till 16. När hon försvann upplevde jag hur det kändes att bli övergiven för första gången. Man kan ju inte bara ragga upp en ny syster. Jag fick svårt med vänskapsrelationer efter det. Jag hade länge svårt att lita på folk. Det sitter kvar lite fortfarande. Jag tror att när jag blev kär sedan sökte jag också efter att få känna mig som ett igen på ett familjesätt. Den där vi mot världen-känslan som man får med ett syskon. Det har präglat mig jättemycket.

Har ni kontakt i dag?

– Nej. Tyvärr.

I nya låten Jetplan sjunger du ”Jag vill vara med om någonting stort”. Är det vad livet egentligen handlar om?

– Gud ja. Och man vet aldrig om det redan har hänt. Var det här DET? Vad ska mer ske? Man har haft sina förälskelser, fått barn, gjort de stora sakerna, spelat på stora scenen på festival, fått sin grammis. Vad ska bli nästa stora grej? Det är en vemodig känsla. Självklart är jag tacksam, men du fattar. Låten är skriven om ett uppbrott, om när jag tagit mig ur den jobbiga perioden. Då kan man bli så frustrerad … okej, det här funkade inte heller. När ska det komma, det som blir bra? Eller blir det aldrig bra? Kommer den kärleken aldrig hända mig? Hur ska jag acceptera det? Men jag har fått så mycket annat i livet. Det kanske är någon sorts livets yin och yang-situation going on.

Handlar det om uppbrottet med pappan till ditt barn?

– Jo, fast om alla mina uppbrott. De blir ett och samma ju äldre man blir på något sätt. Jag måste vara romantiskt lagd eftersom låten ändå handlar om längtan efter nästa grej. Att jag inte gett upp vid det här laget? Keep shining, liksom.

Hur kommer en låt till dig?

– Ofta skriver jag ner en mening jag gillar, ett ord, en formulering eller känsla jag känner extra starkt. Det kan vara något som låter snyggt, eller som jag känner igen mig i. Ibland är det någonting som hänt som jag känner att jag måste skriva om. Jag har en massa anteckningar när jag sätter mig i studion. Sedan sitter jag vid pianot och spelar tills jag hittar något jag gillar, en fin ackordföljd eller en melodi. Då börjar jag leta efter någonting som passar antingen till stämningen eller melodin. Det blir ett pusslande för att hitta någonting som matchar.

Har du alltid gillat att skriva?

– Jag var inte en sådan som skrev dagbok från fyra år. Det började med att jag lyssnade mycket på musik, började göra musik, producerade. Så hittade jag fram till skrivandet. Nu är det den roligaste delen av skapandet. Men det känns typ som att jag är artist bara för att jag var en high school drop out. Jag hade inget annat att göra? Visste inte vad jag ”ville bli”. Eller så visste jag väldigt tidigt att det var exakt det här jag ville göra. Det beror på hur man ser på det, eller vilket humör jag är på, haha.

Kanske för att skolan är uppbyggd som den är.

– Kanske. Det är en mall som inte passar alla och det är så höga krav. Passar man inte in får man hitta sin egen väg. Det var en kamp för mig.

Hur var det hemma när du inte orkade skolan?

– Mamma försökte stötta. Vi pratade mycket om att skolan inte är för alla. Att jag skulle ta paus, ta igen senare. Men hon var trött på mig också, ”du måste gå upp och gå till skolan, bara sätt dig där” liksom. För mig var det splittrat. Jag kände pressen att jag måste klara det samtidigt som jag fick mammas stöd när det verkligen inte gick bra.

Vad var svårast?

– Bara att gå dit! Jag gick aldrig. Jag gick någon annanstans. Kollade skivaffärer. Jag ville inte vara i skolan.

Att ta vägen som ingen annan tar är svårare än att följa strömmen.

– Ja. Med betoning på svårare. Det är inget jag rekommenderar. Det har varit väldigt jobbigt, otryggt, ett ekonomiskt risktagande. Fram tills det gick bra. Men jag kunde inte veta att det skulle bli så. Jag kommer göra revolt mot mig själv när min son börjar skolan. Jag tycker redan nu att skolan är jätteviktig för honom. Han är 1,5 år. Jag kommer göra varenda läxa med honom.

Hon skrattar högt. Pillar på det ledsna smiley-örhänget. Från skolkprinsessa till plugghäst. Hon är så antingen eller. Ytterligheternas it-girl.

Hur blev du så ocensurerad?

– Jag tror att det är lite hälften hälften arv och miljö. Jag blev uppfostrad att tro på mina känslor. Att det jag tyckte var viktigt. Det bekräftade mamma. Hon ville att jag skulle vara en självständig, tänkande person. Hon lärde mig att ta egna beslut väldigt tidigt. Därifrån fick jag nog en del av självförtroendet. Resten är bara min personlighet. Jag har nog alltid varit lite filterlös. Jag är impulsiv, snabbtänkt och oblyg socialt. Jag är verkligen inte ocensurerad i nära relationer dock. Jag kan bli väldigt blyg, konstig och osäker när jag tycker om någon.

Hur känns det att kunna beröra folk med musik?

– ­Jag tänker inte riktigt på att jag gör det, men när du frågar känns det lite blottande och pinsamt. Eftersom jag skriver så självbiografiskt. Det är som tur är så abstrakt att andra faktiskt lyssnar och därför väldigt svårt att ta in. De låtar som ligger närmast mig själv blir ofta bäst så det är svårt att sluta. Men när jag är mitt uppe i arbetet med nya låtar kan jag ibland stelna till och tänka, varför ska jag berätta det här? Vad är det för exhibitionist jag har inom mig?

Vad gör du då?

– Jag får inte fokusera på det. Om jag gör det blir det ingenting. Då kan jag inte vara jag. Jag jagar alltid sanningen. Det som är på riktigt. Även i min relation med människor. Jag vill att det ska vara på riktigt om jag tycker om någon. Ingenting är intressant förrän det är på riktigt. Jag försöker vara det. Jag värderar det högre än något annat. Då blir det utlämnande och jobbigt.

Vilken är din favoritkänsla?

– Kärlek?! Jag blir lätt kär. Det är väl bevisat att kärlek är som en jättestark drog. Jag är bara torsk egentligen. Och jag har nära till den drogen.

Hur känner du när du är kär?

– Det upptar all tid och rum för mig. Jag blir besatt. Men oftast är det inte besvarat och då mår jag inte alls bra. Jag tar tillbaka, det är inte alls min favoritkänsla. Det är det värsta jag vet. Jag var lite småkär för ett tag sedan. Det var fruktansvärt! Kan någon snälla fixa en sådan där maskin som i Eternal sunshine of the spotless mind? Ta bort det ur mitt huvud. Nej, min favoritkänsla är nog trygghet. Det känner jag med min son. Trygghet gör att man kan älska någon villkorslöst.

Hur var din barndom?

– Jag hade en trygg barndom med skilda föräldrar tills nya familjekonstellationer började eller slutade. Det var då jag förstod att inget är konstant. Att folk kommer och går som de vill i ens liv. Nej, trygghet är inte heller en favoritkänsla, förresten. Jag svarar: att ha roligt.

Din värsta känsla då?

– Att känna mig övergiven. Ensam. Fast ensam har jag vant mig vid. Jag vet att jag är det. Men bortvald, sviken, ignorerad, det står jag inte ut med.

Vad gör du då?

– Jag försöker tyvärr initialt hålla människor på avstånd för att slippa den känslan. Eller knyter an för hårt, för tidigt, som en sugpropp … slurrrp! Jag hanterar relationer lite okonventionellt.

Hur är du som vän?

– Jag har många vänner men inte jättemånga som kommit mig nära. Det märktes när jag fick barn. Typ alla försvann? Jag insåg att jag hade kanske 5 riktiga vänner fast jag trodde att jag hade 400. Jag är lojal och ställer ganska höga krav. Om man väl har mig som vän är det för alltid.

Hon lägger huvudet på sned, örhänget glimmar till.

– Känslan av hopplöshet är konstant för mig. Bara det faktum att man är dödlig är hopplöst. Hur vidrigt är det? Det ligger som en grundsorg i mig. Det blir värre ju äldre man blir. Allt är förgängligt, alla försvinner. Alla kan överge en. Ingenting känns säkert och sedan är du bara död. Det är jättestressigt att veta om. Livet blir inte som man tänker sig, över huvud taget. Som i relationer, man själv förändras, andra förändras. Vad kommer vara? Det förföljer mig. Jag romantiserar livet. Tror att saker ska bli så mycket större än de blir. Framgång känns till exempel inte alls. Det enda som känns på riktigt är att min son är glad. Pengar, uppmärksamhet, framgång varar bara fem minuter. Det är inte som jag tänkte mig. Jag trodde att det skulle få mig att sluta söka. Det enda jag har förstått är att ingenting blir som jag tänker mig.

När kände du så första gången?

– Efter mitt första riktiga heartbreak. Då var jag 23. Jag blev dumpad efter två år. The first cut is the deepest. Då kunde jag verkligen tro att det skulle vara vi för alltid, liksom på allvar? Nu känns det som tur är ganska avlägset. Men den där självklara känslan av kärlek har jag aldrig vågat ha efter det. Det gjorde för ont att ta sig ur.

Är du kär nu?

– Nej. Och det är så skönt! Det är därför jag mår så bra!

När känner du livet i dig som starkast?

– Jag har haft svårt för balans tidigare. Det har varit antingen bara jobb, fest och supersocial eller antisocial och deprimerad. Nu har jag balans. Jag kan jobba mycket och vara med min son mycket. Träffa folk när jag vill. Gå på fest när jag vill. Det gör att allt känns lyxigt och kul, även vardagen. Jag har fått energi och någon sorts nytändning. Jag känner mig lite religiös!

Du låter lycklig.

– Jag känner mig verkligen levande. Ja. Jag är fan lycklig.

FAKTA

Namn: Josefine Jinder.
Ålder: 34 år.
Familj: Sonen Gio, 1,5 år.
Bor: Stockholm.
Aktuell: Med albumet Salta diamanter som släpps 17 juni.
Följ: @littlejinder

3 x mode

Mode och känslor:”Jag är estetiskt lagd. Jag gillar fina saker. Jag tycker om när kläder får mig att känna mig mer som mig själv. Jag känner direkt om det känns jag eller inte. Jag behöver inte ens prova. Men jag shoppar väldigt lite. Mest second hand. Ibland unnar jag mig något riktigt jävla dyrt, för känslan. “

Mode som barn:”Jag fick bestämma själv vad jag ville ha på mig som barn. Till mitt treårskalas hade jag tjatat om en prinsessklänning i två veckor och till slut fått en för att precis före kalaset byta om till trosor och en bandyklubba som käpp. Så känner jag mig fortfarande. Jag väljer ut en bra outfit och sedan bara byter jag i sista stund till typ trosor och käpp.”

Mode på scen: ”Jag har sparat scenplagg som känns ikoniska för mig. När jag var med i Så mycket bättre jobbade jag med märket Freak city, de sydde en klänning som det står hora på alla världens olika språk på, som ett mönster. Det tyckte jag passade bra när jag ‘sålde ut mig’ i ett så kommersiellt sammanhang. Ett nyckelplagg från min karriär som jag har sparat.”

Efter reklamen: Se också: Backstage med Josefine Jinder

10 låtar Josefine älskat genom livet

4, Aphex Twin. ”Min gud. Mitt allt.”

Koka-kola veins, The Tough Alliance.“Man blir fortfarande full av att bara höra den här låten? Saknar tiden när både musik och artister fick vara idiotiska.”

Doin’ it right (feat. Panda Bear), Daft Punk. ”När jag hör den här teleporteras jag tillbaka till turnébussen. Snötäckt Sverige. Gnisslande vindrutetorkare. Flasköl. Ingen får gå och lägga sig, det är för kul nu.”

Hounds of love, Kate Bush. ”Det känns tjatigt med Kate Bush men det GÅR inte att komma ifrån! Hon blev som ett stödhjul i högstadiet när det kändes som att jag inte hittade någon alls att spegla mig i och så är det med det.”

Hyper-ballad, Björk. ”Jag hade inte varit den jag är i dag utan Björk.”

Dream baby dream, Suicide. ”Det känns som att jag upptäckte all musik jag tycker är bra och fortfarande lyssnar på när jag var 16. Den här låten är inget undantag. Ett band som fortfarande känns Coolt!”

Valentine, Jessie Ware & Sampha. ”När jag var ung och lättlurad sa en internationell DJ till mig att jag kunde bli modell om jag ville för att få ligga. Sen spelade han den här låten för mig trots att den inte var släppt än och jag blev jättekär.”

Teardrops, Womack & Womack. ”Ingen låt gör mig på så bra humör!” Idioteque, Radiohead. ”Behöver inte säga något tror jag. Och om jag behöver det vill jag säga: detta är och förblir stor konst.”

Roads, Portishead. ”När jag gick på ljudteknikskola i England tvingades jag ta piano­lektioner. Det enda jag gjorde på dem var att spela och sjunga den här för min lärare ett år i sträck.” Kärlek är en jättestark drog. Jag är bara torsk egentligen.

Fotograf: Linn Hansson
Stylist: Karin Smeds/Link Details
Hårstylist: Linnea Hellbom/Mikas Looks
Makeupartist: Jasmine Lundmark/Mikas Looks
Stylistassistent: Tina Rydergård