lärdomar jag önskar att jag aldrig lärt mig från Sex and the city
Jag – precis som många fellow millenials – växte upp med Sex and the city som en slags handbok. En guide till livet som singelkvinna, kvinna i relation, kvinna i karriären, ja, en guide till att vara kvinna helt enkelt. Även om jag egentligen var alldeles för ung för att (för mitt eget bästa) inspireras av Carrie, Miranda, Charlotte och Samanthas liv New York.
Men inspireras gjorde jag, både första, andra, tredje och fjärde gången jag plöjde igenom säsong efter säsong. Jag vet inte hur många gånger jag sett HBO-serien to this date, men det är många.
Handlingen kan jag, likaså replikerna såväl som seriens storyline, relationerna, männen och alla utmaningar och problem karaktärerna stötte på. Jag växte upp övertygad om att de här fiktiva personerna hade svaren till hur jag skulle leva mitt liv på bästa sätt, hur jag skulle tackla problem jag stötte på, dejta, vara som flickvän, konsumera och allt däremellan. Men vissa saker, inställningar och beteenden har jag på senare tid insett inte alls är bra att inspireras av i det verkliga livet.
Här är ett antal problematiska saker jag önskar att jag inte lärt mig från Sex and the city:
Snälla killar göra sig icke besvär
Att vara snäll och bra och vettig är en nackdel. I alla fall om du är kille. I alla fall om du också är färgad av tankesättet från SATC.
"Han är inte min typ, han är för snäll" har för flera av oss varit ett uttjatat motto när vi dejtat runt. Hur många gånger gav vi aldrig den snälla killen en chans på grund av... Vad egentligen? Att han var "för snäll"?
Snälla killar som Aidan blev totalt överkörda av Carrie, som lekte med hans känslor, krossade hans hjärta, tog tillbaka honom och krossade hans hjärta igen.
Och minns du Carries kompis Skipper från första säsongen? Knappt vi heller. För han var för snäll, mesig och tråkig att vi inte ville ha med honom att göra och snabbt glömde honom, precis som Miranda gjorde när hon inte pallade med honom längre. För att han var för snäll.
Tänk hur annorlunda livet kunnat vara om vi faktiskt inte totalratat de snälla typerna under en stor del av våra liv...
Bad boys är grejen
På tal om snälla killar, kan vi prata om deras raka motsats? De så kallade bad boysen. Medan vi sprang ifrån the good guys och vägrade ge dem en chans, var vi många som sprang rakt in i famnen på de... ehm.. mindre snälla killarna. Och vi vill inte ens tänka på hur många chanser dessa fick – och sumpade. Gång efter gång, efter gång. Efter gång.
Känslomässigt otillgängliga? Absolut. Hot and cold om vartannat? Hellooo. Behandlade dig mer som skräp än människa? Hells yes! Inte sällan fanns det dessutom något slags missbruk med i bilden, känslomässigt eller av valfri substans.
Mr Big är ett solklart exempel på otillgänglig man som gäckade Carrie mer eller mindre genom alla säsonger – och hur slutade sagan? Det blev dem till slut. Men utöver Mr Big är serien är full av dessa män, som var dåliga och destruktiva på SÅ många vis, men som satte standarden för vårt tidiga dejtingliv – och som kanske påverkar oss än idag.
Vi behöver inte direkt motivera varför detta är en osund lärdom vi önskar att vi aldrig fått med oss från SATC...
Aldrig spara, alltid slösa
Shoppingen hörrni, SHOPPINGEN! Dyrt, exklusivt och mycket. Om vi någonsin skulle ha ett inspirational quote på väggen skulle det vara Carries: "Shopping is my cardio".
Vi fick begär av märkesväskor, strappy sandals och designerskor med röda sulor. Klänningar, smycken och alla coola looks gjorde att vi gärna levde över våra tillgångar, precis som Carrie. För tonen i serien var sällan annan än en komisk sådan, när Carrie shoppade slut på sina tillgångar utan att ens blinka.
I första säsongen får vi reda på att Carrie maxat sitt kreditkort när hon försöker köpa ett par Dolce & Gabbana-sandaletter, hon köper alltid mat ute (ugnen fungerar som klädförvaring), och åker taxi överallt. Dyrt!
När hon och Aiden gjort slut tvingas hon köpa tillbaka sin lägenhet och inser då att hon inte har några sparade pengar till handpenningen. Istället får hon Charlotte att panta förlovningsringen hon fått av Trey för att låna ut pengarna till Carrie. I avsnittet räknar Miranda ut hur mycket pengar Carrie lagt på designerklackar: 40 000 dollar! Och även om de flesta av oss kanske inte lagt nära en halv miljon kronor på skor (vad vi vet, vi är för rädda för att räkna!) är igenkänningen stor. Spenderandet har fått ta över och sparandet blivit lidande... Tack Sex and the city för det!
Barn är assholes
Förutom barnälskande Charlotte (som för övrigt är den person jag identifierat mig minst med) ser övriga karaktärer barn som ett hinder för vänskapen och ja, ett hinder för livet. Karriären, utekvällarna, ekonomin, vänskapsrelationerna, kärleksrelationerna, you name it. Ett barn förstör alla planer.
Vem minns inte när Miranda dejtade en snubbe med barn och i det avsnittet lärde vi oss att personer med barn är röd flagg att dejta. För du kommer aldrig komma i första hand i den relationen, det gör barnet (med rätta i och för sig, men ändå, vem vill inte vara prioriterad av sin partner?).
Också när Miranda precis blivit mamma och Samantha med avsmak är tvungen att ta hand om lilla Brady, som hon kallar ett "asshole", visade serien oss att barn är persona non grata.
Och visst, vissa barn kanske är mer assholes än andra och ja, relationer kan så klart påverkas av att en ny liten människa kommer in i bilden. Men förhållanden och vänskaper förstörs inte per automatik av att någon skaffar barn.
Foto: TT, Sex and the city/HBO
