Roxane Gay: "Svårt att skriva om att leva i en fet kropp i en kultur så ogästvänlig mot feta"
Varje kropp har sin berättelse och historia. Så inleder Roxane Gay sin senaste bok Hunger, en memoar där kroppen står i fokus, främst författarens egen. Det är en kropp hon vill slippa se som en brottsplats. Men ett brott har begåtts, när Roxane var tolv lurade killen hon trodde var hennes pojkvän ut henne till en stuga i skogen där hans kompisar väntade. Hon kände skam när hon gick hem ensam med sin cykel, hon berättade inte för någon om övergreppen. I stället reste hon en mur som skulle skydda henne i framtiden. Byggstenarna var mat. Fettet skapade en ny kropp, skriver hon,”en som jag skämdes för, men en som fick mig att känna mig trygg”.
– Jag försökte göra mig själv större så att jag skulle kunna försvara mig om jag blev attackerad igen. Och jag försökte bli osynlig eftersom jag redan då visste att pojkar inte gillar tjocka flickor. Eller det var vad jag trodde på den tiden, förklarar hon på telefon från Los Angeles där hon bor när hon inte undervisar på Purdue University i den amerikanska mellanvästern.
Roxane Gay slog igenom för några år sedan med Bad feminist, en samling essäer där hon vrider och vänder på allt från Hungerspelen-filmerna och Alfapet till våldtäktskultur och bantningsläger. Hon synar populärkulturen genom ett feministiskt filter men lyfter även in etnicitet, hudfärg och sexualitet i sin analys. Samtidigt är hon tydlig med att hon själv är en “dålig feminist”, fylld av motsägelsefulla tankar och beteenden. En sådan som lyssnar på sexistisk hiphop trots att hon borde veta bättre.
I dag är hon en av USA:s mest omtalade författare och samhällskritiker. Hon är också 1,90 lång och som mest vägde hon 262 kilo. Hon är inte bekväm i sin kropp, skriver hon, vikten gör livet mer komplicerat och blodtrycket högt. Det innebär inte att hon accepterar människors blickar, deras viskningar. De tror att de vet vem hon är, det gör de inte. Intellektuellt vet hon att det är de som är problemet, inte hon. Ändå finns den där, den ständiga känslan av att ta upp för mycket plats.
– Jag började skriva Hunger i juli 2014, strax innan Bad feminist kom ut. Det jag allra minst ville skriva om var fethet men insåg samtidigt att det nog var det jag borde skriva om just för att det tar emot så mycket.
Vad var svårast att prata om i boken?
– Allt egentligen. Men vad det innebär att leva i en fet kropp i en kultur som är så ogästvänlig mot feta, det var kanske det svåraste.
Hon hoppas att synen på stora kroppar är i förändring och tror att Hunger kan hjälpa till att väcka en ny konversation.
– Många fettaktivister och kroppspositivister har redan jobbat länge med frågan och vi befinner oss i ett läge där allt fler medger att de har fördomar om fethet, vilket är en början.
Hon efterlyser fler kroppstyper på vita duken, i tv-rutan och inom media generellt.
– Det är en konversation som borde synas i media och som människor som jobbar i media borde ha bakom kulisserna när det gäller deras egen bevakning och hur de porträtterar och representerar feta människor.
Hunger – historien om min kropp släpps på svenska i dag, den 20 mars.
Av Helena Gustavsson
Foto Jay Grabiec
