Sahara Hotnights är äntligen tillbaka
Video: "Skönt att bli släppt ur bojorna"
Idag på rasten bestämde vi att vi ska starta ett band, det tycker jag var en jättebra idé. Det är våren 1992 och innan hon somnar hemma i Robertsfors skriver Maria Andersson dessa två rader i sin dagbok. Hon går i fyran och de andra, lika splitter nya, bandmedlemmarna är hennes bästisar Josephine och Johanna. Tänk om de tre 11-åringarna, och Johannas 13-åriga syrra Jennie som snart blev bandets gitarrist, hade vetat vart denna jättebra idé skulle ta dem.
Nästan exakt 30 år senare ses Sahara Hotnights en vintermorgon på Södermalm i Stockholm. Systrarna Asplund kommer tillsammans, påpälsade i kylan. Josephine Forsman är redan på plats i konferensrummet hos artistagenturen och vi är mitt uppe i en diskussion om besynnerliga uppdrag i USA för Teen Vogue och en herrtidning, en artikel för ELLE där de plåtas i brudklänningar 2004 och Spice Girls, när frontfiguren Maria Andersson Lundell dyker upp.
– De var ett kommersiellt ihopsatt band, vi har inget gemensamt med dem, konstaterar hon snabbt.
Kanske inte. Sahara Hotnights har på riktigt känt varandra sedan sandlådan. De skriver sina egna låtar och allra viktigast: de har aldrig splittrats. De är visserligen tillbaka på scenen efter en tio år lång siesta – från bandet och från varandra – men de har alltid vetat att Sahara Hotnights bara slumrat.
– Pausen var välbehövlig, vi behövde stå på egna ben. Och det var väldigt härligt att bara tänka på sig själv, säger Jennie.
– Det var aldrig ett avslut. Men nu när vi är tillbaka kan jag inte förstå att det dröjt så länge, säger Johanna.
Alla har levt sina egna liv. Sannolikt är det ingen slump att pausen blev just de viktiga åren mellan 30 och 40: alla har fått barn och provat andra spår än rockstjärnelivet. På egna ben, som Jennie säger.
– Vi hade aldrig fått vara vuxna ensamma, livet utan Sahara kändes som ett oskrivet blad. Läskigt, men också spännande.
I det där konferensrummet skulle de kunna vara (nästan) vilket gäng småbarnsmammor som helst. Jennie jobbar som creative director på ett möbelföretag i Skåne och bor på en gård med sin man och deras son, Johanna har jobbat som projektledare på produktionsbolag inom tv och bor med sin pojkvän och dotter på Södermalm. Maria har gift sig med konstnären Love Lundell, har fått en son och bor i Midsommarkransen i Stockholm. Josephine bor i Los Angeles – har just flyttat från Topanga till Woodland Hills – med sin amerikanske pojkvän och deras son. Och så har hon startat Loud Sweden, ett musikprogram med bandfokus för fritids med ett hemma i Västerbotten och två i Stockholm.
– Vi har alla gjort såna grejer det inte fanns tid för förr. Det är klart att vi hade relationer före pausen, men det fanns inte möjlighet att ta dem lite längre, säger Maria.
Sahara Hotnights, som från början hette både Dalton och Exciting Excellence men till slut tog namnet från en travhäst, tillbringade tonåren i replokaler. Där slipade de fram sitt unika sound. Karriären tog fart med en EP 1997 och Maria, Jossan och Johanna hoppade av musikgymnasiet efter ettan. Debutalbumet från 1999, C’mon let’s pretend, tog Sverige med storm. De kallades ”Musiksveriges framtidshopp” (TT), ”världens bästa band” (GP) och hade en ”knäckande scennärvaro och betongattityd” (SvD).
De hann inte ens få hybris. De tolv år som följde blev hektiska. Ständiga turnéer genom Sverige, Europa, USA, Japan, Australien. Festivaler, arenor, klubbscener – de gjorde allt. Och blev älskade överallt.
Så okej, lite hybris kanske.
– De goda dagarna, innan vi fattade att det var vi som betalade allt, tänkte man ju ’endast det bästa är gott nog’ och tog ostron till förrätt, säger Maria.
– Och sen var det väl lite en intern tävling om vilket band som är divigast? ’Hur långt kommer arrangören att anstränga sig med fiskleverolja och frankerade vykort i logen?’, säger Johanna.
– Samtidigt är det inte lätt att hamna i fokus, konstaterar Maria. Man drar öronen åt sig, blir reserverad och undrar vad människor vill ha av en.
– Och då har jag fått täcka upp för dig, haha, när någon uppfattat dig som otrevlig, skrattar Jennie.
I den trygga bandkonstellationen var de fyra både familj, vänner och kolleger för varandra och det var självklart att sätta allt åt sidan och ge järnet. År efter år.
– Ibland kan man önska att man haft rådgivare som dragit i bromsen, säger Josephine. Det var magiskt att åka runt och spela – men man lever bara för konserterna.
– Vi såg aldrig något annat än konsertlokaler och hotellrum där vi satt i pizzafläckiga tröjor, säger Jennie. Har jag varit i Sydney? Ja. Har jag sett Sydney? Nej.
– Vi turnerade med Soundtrack of our lives och de kollade alltid sevärdheter. En gång åkte vi kanalbåt med dem i Cambridge.
Runt 2011 hade Sahara just släppt sitt sjätte album. En skivbolagschef försökte få dem att flytta till Kalifornien.
– Det var ett extremt bra erbjudande, men vi var helt enkelt för trötta, säger Johanna.
– Det hände något i musikbranschen för tio år sedan, säger Maria. Det var som en paradox: det vi spelat in var musikaliskt på topp men allt gick trögare. Det pratades till om med om banddöden.
Så på fler än ett sätt föll det sig naturligt att ta den där siestan. Som skulle bli ett halvår men blev ett decennium. Och även om det inte är en återförening 2022, så är det i alla fall en comeback. Kvartetten beskriver soundet som lugnare, ärligare, mer minimalistiskt och modigare. För tre år sedan åkte Maria Andersson över till Josephine Forsman i LA ”för att prata igenom saker” och börja bolla låtar.
– Det är klart att det var en startsträcka, säger Maria. Men förutsättningarna har hela tiden varit att det ska kännas roligt. Och det gör det.
– Vi har kemin. Sahara Hotnights är en bekväm plats, avslappnande och väldigt bekant.
Maria lägger till att visst finns en nervositet, men förväntningarna är nertonade när de ger sig in i snurren igen. Nu är det ingen jättecirkus med 45 personer på videoinspelningar i öknen. Ingen kommer att knäckas om det inte är slutsålt eller bara femmor i betyg.
– Bandet kommer inte att absorbera ens liv. Det blir snarare ett sätt att berika sitt liv, säger Jennie. Jag har saknat sammanhanget, vänskapen och identiteten. Jag har knappt rört gitarren på tio år men när Sahara Hotnights kom på tal igen var det som om en av livets viktiga pusselbitar föll på plats.
Av: Mari Janson Foto: Mattias Björklund
