Seinabo Sey om att hitta sig själv, sitt Gambia och att våga leva

Efter reklamen: Seinabo Sey om dejting, ny musik & drömsamarbetet med Gustaf Skarsgård

Seinabo Seys nya musik är gladare och mer dansant än någonsin. I början av 2022 kommer hennes efterlängtade tredje album.

– Jag har börjat göra musik som jag själv lyssnar på. Innan var jag mer intresserad av att göra grejer som jag inte hade hört förut. Jag har bytt behov, jag vill känna något i kroppen. Nu har jag testat att prodda mer, mastra och allt det där. Jag måste liksom våga.

Hur vågar du det?

– För mig handlar det om att vara i ett rum där det känns självklart, man är ju olika med olika människor och tar olika roller. Men jag måste få vara trygg.

Hur lång tid tog det att hitta trygga personer att skapa med?

– Det kan vara svårt med musikaliska relationer. En god vän behöver inte vara en musikalisk trygghet. Men jag är själv så mycket tryggare nu. För två–tre år sedan började jag verkligen känna att jag har fått tillbaka den myllrande miljön med tjejkompisar, vi åt middagar och levde tillsammans på ett nytt sätt. Samma stämning har jag i studion nu, folk vågar och tar för sig. Det är för många hierarkier i musikbranschen och jag kan inte vara i såna miljöer längre.

Seinabo började skapa sina egna rum. Hon befann sig tidigare i det hon beskriver som ”rum där hon inte kunde vinna”. Där det pengadrivna och de manliga proffsen stod i fokus.

– Det är en sorg, för det är svårt att vara ensam tjej. Jag är bekväm med det, absolut, men det skapar inte den miljön för mig där jag når min fulla kompetens. Och min musik kommer bli bättre om jag mår bra dessutom.

Vad händer då?

– Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket av det. Men jag måste lära mig vem jag är och vad jag vill plocka med mig, vad var rätt och fel. Jag är också så tacksam för alla år jag har fått vara med i de rummen, se när folk som är slipade hantverkare tar fram musik. Jag har fått uppleva alla dessa sätt att tänka, sett metoder och genier jobba fram otrolig musik.

Hur låter den nya Seinabo då?

– Det är gladare och med fler stilar, mer dansant och med andra rytmer. Jag har öst på med låtar som jag kan plocka från och välja till ett fullt album. Jag har kört på!

Hon beskriver sig själv som stabilare än hon någonsin har varit. Hon pratar om lugnet, att ha tillgång till känslan i kroppen när allt känns balanserat.

– Jag vet instinktivt när rätt är rätt. Det behöver inte handla om ålder, jag kunde känna så här när jag var yngre också. Jag har gått i terapi i ett och ett halvt år, under hela pandemin. Allt går inte att ändra och jag kan inte ändra allt. Det är bortom den acceptansen som friheten kommer.

Är det en frihet som syns i musiken?

– Ja, det skulle jag vilja säga. Jag låter som att jag bryr mig mindre och det är bra. Jag bryr mig mindre om att allt ska vara självupplevt. Förut var texten det viktigaste och sen fick melodin följa texten. Jag är inte så bra på att hitta på, det blir bara mer självmedvetet. Nu känns det som om jag är på klubben och min favoritlåt kommer och man bara känner det i kroppen. Det är så mycket enklare nu!

Men Seinabo har offrat mycket för att ta sig hit. Kontrollbehovet och perfektionismen lades på hyllan för att hon skulle må bättre. Hon säger att hon försöker ha ett rimligt och grundat liv samtidigt som hon är en artist, med allt vad det innebär. Men det kräver att hon ser sig själv utifrån, för att bli bättre på det hon gör.

– Jag är besatt av att bli en bättre artist, det måste låta och se annorlunda ut än sist. Det blir svårare att vara i nuet på grund av det. Jag försöker prioritera saker som är lätta och som jag tycker är kul. Mitt värde ligger i att lösa nya utmaningar, jag är otroligt prestationsdriven.

Vad kan det vara för utmaningar?

– Att göra något med syfte att få folk att känna. Det låter lätt, men det är fan inte det. Lägg sen till tidsramarna som man har som kommersiell artist. Hade jag kunnat få sex år på mig att göra en platta hade det varit en annan grej. Men jag är inte Rihanna eller Frank Ocean.

Vi sitter i varsin soffa i Seinabos studio på Södermalm i Stockholm. Hon förklarar målande sin vision för nästa show och turné. Seinabo vill likna det vid Nirvanas Unplugged-konsert.

– Jag vill göra en jävla rockkonsert.

Hon pratar drömmande om hur mycket hon längtar efter att stå på scen igen.

– Det är det enda jag vill, det enda jag tänker på. Det är då det blir full circle, annars är det som att kasta ut saker i luften. Det är mitt bästa knark, min snabbaste lycka, att stå på scen. Jag saknar det så mycket att jag ryser.

Vad skulle hända med musiken om du hade sex år på dig för varje album?

– Tänk så här: Om det ska gå fort behöver man få alla världens demos skickade till en, så som det funkar för de här världsartisterna. Jag behöver Frank Ocean-tid och jag skulle kunna ta den tiden, men det skulle vara förödande för mig ekonomiskt. Att vara en artist innebär så mycket mer än att bara vara musiker. Det finns så många ytliga aspekter som jag inte tycker är intressanta alls.

Det kan vara alltifrån branschsnack till hur man släpper musiken, till en viss gräns. Och det går inte att undvika att det handlar mycket om yta, jag har ingen lust att tänka på det under press även om jag älskar kläder och mode.

Seinabo beskriver den tioårsperiod då hon har befunnit sig i musikens värld. Hon pratar om framgång och vad det gör med ens direkta omgivning, att det är obehagligt. Hon säger att det tog lång tid för henne att förstå att det påverkade relationerna omkring henne. Att det är utmanande att skriva låtar om livet när det är svårt för henne att ha vanliga interaktioner med människor, och ännu värre när det gått så långt att hon inte ens tänker på det.

”Nu kanske jag är så avskärmad att jag inte tänker på att jag är avskärmad.”

Men hur kommer man ifrån sitt eget ID som känd person?

– I min egen utveckling, i min musik, beskriver jag det jag vill säga i nuet. Jag försöker å andra sidan inte tänka på att jag är en offentlig person, men det blir fjantigt att inte låtsas om det. Det handlar om att göra ett ordentligt arbete med sig själv.

Det ordentliga arbetet, självutvecklingen, handlar om att hitta en kärna i sig själv, säger hon. Ett lugn och ro, och att kunna vara sig själv i alla rum.

– Du måste acceptera att du ändrar dig och du behöver inte vara så tydlig hela tiden, säger Seinabo. Ja, som artist måste du ju vara föränderlig …

– Ja, det är ganska lätt. Om man är närvarande är det lätt att vara sårbar och våga släppa in det i all konst. Samtidigt blir jag isolerad i studion. Men nu har jag flyttat in livet i studion, min bästa kompis Isak skriver, Kendra som körat med mig sen hon var 18 är också med och skriver. Jag har tagit in Carli Löf i studion, han känns som min bror. Jag har sällan träffat någon som jag är så lik, det är en helt underbar känsla.

Seinabos nästa steg är att göra musik med fler kvinnor. Varför hon inte gjort det tidigare vet hon inte, det är inget som hon tänkt på aktivt. Men att experimentera ger utrymme att utforska andra än hennes gamla kollegor.

”Det finns ju många fler än de jag jobbar med”, konstaterar hon och skrattar.

Nya albumet innehåller redan mer musik än någonsin. Seinabo tänker göra 100 låtar och sedan sålla.

– Innan skrev jag allt själv, men nu gör jag det med andra, så det går snabbt. Men om jag ska ha något att skriva om måste jag leva livet.

Hur vill du leva livet då?

– På en strand i Gambia med grått hår och vita fladdrande linnekläder, haha. Inte så mycket i kylan som jag gör nu, jag mår inte bra av kylan.

Seinabo har en tydlig vision för hur framtiden ser ut. Det gråa håret är en bit bort, men i skrivande stund är hon på väg till Gambia med bland andra scenograferna och setdesignerna Emelie Eriksson och Susana Vall. Planen är att spela in ett gäng musikvideos till nya skivan.

– Emelie och Susana är de enklaste jag jobbat med. Jag är mån om mitt team. Jag är peppad på att få ordning på allting, få ihop min flock. Jag älskar att få folk att bli den bästa varianten av sig själva och om de blir det omkring mig är det nice. Jag ser potentialen i folk. Jag kan verkligen inte göra saker som jag drömmer om ensam, jag behöver människor.

Hur har du och Emelie, som är din stylist, jobbat ihop?

– Under de senaste två åren har jag äntligen gått igenom hela min lägenhet och sorterat alla kläder jag köpt då jag inte kunnat hålla reda på vem jag har varit. Jag har insett hur många roller jag har spelat, inför män, för att attrahera människor. Det är kul att spela teater, men jag har slutat övertänka. Jag har hittat hem i min stil, både på scen och i vardagen.

Hur har stilen utvecklats under pandemin?

– Jag släppte det här med att kunna uttrycka mig i vardagen. Jag har ju sett ut som en pyjamas i ett och ett halvt år. Det har varit så stökigt med mina kläder, så jag har bara tagit det som legat högst upp i högen. Men nu har jag liksom tusen garderober, ihop med Emelies kläder blir det två tusen. Allt det ska vi ta med till Gambia. Det går ju inte att köpa nytt hela tiden, så det är nu mitt shopaholicbeteende pays off!

Hur skulle du beskriva din stil?

– Min garderob består bara av kläder från Humana och Acne Studios, och lite Asos eftersom de gör större byxor. När jag var yngre var det min dröm att få Acne-spons och nu har jag det! Sen har jag faktiskt återupptäckt Sko Uno, där finns roliga skor och cowboykläder, fina stövlar och nu har de tagit fram en kollektion från 70-talet med platåskor som jag tar med mig till Gambia.

Vad vill du få för känsla av kläder?

– Jag vill känna mig lugn och inte obekväm. Jag gillar herrkläder och har mycket killskjortor. Jag vill känna mig som en jamaicansk gubbe, haha, vill bara vara fri.

Vad har du för relation till beauty?

– Jag har sjukt mycket smink, men sminkar mig inte ofta ändå. Det låter cheesy, men när jag mår bättre sminkar jag mig mer. Däremot håller jag på med hudvård. Buly 1803 har otroliga dofter, jag är förtjust i deras aloe vera-olja och cleansing milk. Jag älskar Cow Parfymeri. På scen jobbar jag mycket med Mac och Glossier. Jag brukar tvinga någon av körtjejerna att sminka mig. Jag var på nivån att jag såg ut som att jag gjorde min eyeliner på samma sätt som jag gjorde på högstadiet.

Seinabo känns trygg. Att hon har hittat hem är tydligt, oavsett om det handlar om livet, musiken eller stilen. Hon har vunnit flera Grammisar och uppträtt på Conan O’Brien, Nobelfesten och Skavlan. Hon har varit förband till sin stora idol Lauryn Hill. Självklart har hon sommarpratat och förra året fyllde Seinabo från Halmstad 30 år. Hon har hunnit med mycket på kort tid.

– Jag kommer inte orka vara artist så här i alla år, jag kommer behöva ta ner min ambitionsnivå. Det är för uttömmande. Jag tror ingen mår bra av för mycket framgång, men det kan vara värt det ändå eftersom man kan förändra sitt eget liv och andras. Det är en ära att ha den positionen och kanske mångas högsta dröm att få plocka från ens innersta och dela med sig. Jag måste tänka aktivt på vem jag tar de här besluten för, är det för mig själv? Ibland kan det vara en motivation att göra det för någon annan. Jag vill göra detta för att jag vill, inte bara för att jag kan.

Förutom att Seinabos tusen garderober nu ska bära frukt så vill hon visa Gambia från en annan vinkel.

Vet folk ens vad Nollywood är? Hur Nollybabes ser ut?

– Jag har en ny avslappnad relation till Gambia, jag tycker det är fett. Innan kände jag ett ansvar för att porträttera landet utifrån andra perspektiv än sexturism. Men Gambia är ju hemma för mig och jag har inte visat hela mitt Gambia i min konst än. Jag längtar efter att göra det.

Vad vill du visa oss?

– Det finns fortfarande så många olika populärkulturella referenser kvar att utforska, stilarna är helt sjuka. Tänk dig en fake-LV som glittrar, ihop med en plastperuk och massa prylar. Stilen handlar om form och färg, det är trendlöst och verkligen inte som i västvärlden. Folk uttrycker sig med kläder. Och man har råd att skapa grejer med hantverkare där, från början, och dessutom stötta deras ekonomi.

Vill du bo i Gambia?

– Nej, det är för litet, jag skulle bli uttråkad. Jag vill vara här när det är varmt och vara där när det är kallt i Sverige. Men jag kanske hellre vill bo i Dakar i Senegal, pappa är halvsenegales. Dakar börjar bli en fet stad, folk återvänder dit från England och USA. Det är som Gambia på syra, det finns infrastruktur och mer pengar. Dakar är en stor stad med franska influenser från kolonialismen, som gör kulturen mer intressant.

Förutom nya plattan, hennes tusen garderober, Gambia och Dakar vill jag veta allt om mötet med Lauryn Hill. Seinabo tar upp sin telefon och visar några sms de skickat till varandra. Jag vrålar och vågar inte hålla i telefonen.

Hur var det att träffa henne?

– Det var som att träffa en storasyster. Hon stod och sjöng upp utanför min dörr. Jag har hört vartenda ord som kommit ur henne genom åren, tusentals gånger. När jag tänker på vart jag ska, vad anledningen är, då tänker jag på de här svarta kvinnorna som inspirerar mig. Att hon själv inspirerar råder det ingen tvekan om.

När Seinabo sjöng för USA:s förre president Barack Obama, på Brilliant Minds i Stockholm, träffade hon supermodellen Naomi Campbell.

– ”Darling, you have to sing at my fashion show!” sa hon.

Hon hade hyrt hela British Museum och jag öppnade den showen. Jag tittade ut över publiken och det var helt overkligt. Slick Rick var där, Idris Elba och Skepta. Men jag gick hem, för jag orkade inte mingla. Jag vet inte vad ska jag ska säga på sådana tillställningar.

Vi sitter i källaren på Söder och gapar. Jag för att det är så coolt, Seinabo kanske för att det fortfarande känns overkligt.

– Det var inspirerande att en svart kvinna såg mig och det är samma med Lauryn Hill, fast på en galen nivå eftersom hon är anledningen till allt jag gör. Det här är vanliga människor som bestämt sig för att köra sin egen grej.

– Och Naomi, insåg jag, det här med att alla säger att hon är en bitch. Det är klart att det handlar om att hon har befunnit sig i en vit värld och behövt handskas med det.

Fakta
NAMN: Seinabo Sey.
ÅLDER: 31 år.
GÖR: Artist.
BOR: Stockholm.
FÖLJ: @seinabosey.

Vännerna om Seinabo

Sainabou Chune, hårstylist:

”Vi har väldigt kul ihop när vi jobbar. Hon är den kreativaste personen jag jobbar med, hon vet alltid vad hon vill ha och är superproffsig i jobbet. Hon har ett öga för det där lilla extra! Hon har varit med mig lite mer än halva livet, hon är min bästa kompis och gudmor till mina barn. Helt enkelt världens snällaste.”

Isak Alverus, producent och låtskrivare:

”Vi har känt varandra i 15 år, jag nosade lite på förra skivan men på nya albumet har jag verkligen varit delaktig. Jag tror att vi känner varandra så bra har hjälpt oss att göra musik tillsammans. Vi är trygga med varandra och jag förstår vad hon menar och vill ha. Seinabo som artist har gett mig en helt ny respekt för artisteri, hon omfamnar exakt allt i konsten. Hon har koll på läget konstant och vet vart hon ska någonstans. Hon överbevisar sig själv gång på gång.”

Ikram Abdulkadir, fotograf:

”Seinabo är en otrolig konstnär som jag har sett upp till länge. Att arbeta med en person av hennes kaliber och att veta att hon tycker om min bildkonst har gjort mycket för mitt självförtroende som fotograf.”

Av: Kakan Hermansson
Stylist: Emelie Eriksson
Fotograf: Frida Marklund/LundLund
Makeupartist: Nihal Mohamed
Hårstylist: Sainabou Chune/Mikas Looks
Fotografassistenter: Dennis Wernersson, Patrik Schönberg
Stylistassistent: Charlie von Sivers