7 läskiga och estetiskt snygga filmer du måste se
Det är ändå rimligt att kreditera Steven Spielberg som om inte fader så åtminstone pionjär inom den subgenre av skräckfilm som slagit igenom stort de senaste åren (men ärligt talat funnits ett bra tag, som nedan lista snart avslöjar). Klassikern Jaws (1975) hade premiär för över fyra decennier sedan, men än i dag har många skräckfilmskapare element från den filmen att tacka. Att Spielberg valde att inte visa självaste hajen i bild under stora delar av filmen berodde inte på att det var ett medvetet, konstnärligt grepp. Det var helt enkelt för att hajen i de flesta vinklar såg så uppenbart fejk ut och krånglade så mycket att folk slet sitt hår och dödsdömde filmen. Det visade sig däremot vara ett slags omedvetet genidrag från Spielbergs sida, som gav upphov till en genre inom skräck där ovisshet blivit ledord.
Den subtila skräckfilmen, den psykologiska thrillern eller lo-fi-rysaren – oavsett vad man vill kalla det, verkar den typen av skräckfilm där ovetskap om vad som skrämmer tittaren fungerar som bränsle vara här för att stanna. Det görs en uppsjö skräckfilmer av ofantligt blandat kvalitet varje år, där det vanliga receptet med billiga jump scares avlöser varandra och efterföljs av en uselt sminkad skådespelare som ska föreställa någon slags väsen som terroriserar huvudrollsinnehavarna. Trams. Det är rent objektivt så oerhört mycket obehagligare att inte veta exakt vad det är man är rädd för. Att hela tiden sitta som på nålar men aldrig få se det som alldeles uppenbart skrämmer en. Det är bara någonting. Ibland får vi en glimt, men för det mesta – ovisshet.
Det kändes som att David Robert Mitchells debutskräckis It follows (2014) hade allt. Ett mycket snyggt foto, en rak och enkel story och väldigt skickligt berättad. Visserligen bjuder filmen på en handfull jump scares, men dessa blir snabbt förlåtna på grund av den överhängande höga kvaliteten på samtliga aspekter av filmen.
Därför känns det inte annat än rimligt att tipsa om ett gäng andra filmer som besitter samma typ av kvaliteter som It follows, med reservation för att en del av kommande titlar är ännu bättre. Att de flesta dessutom har ett utsökt foto gör inte saken sämre.
7 tips för alla skräckälskare
Låt den rätte komma in (2008)
Precis som It follows har Tomas Alfredsons Låt den rätte komma in precis allt: tappa-hakan-snyggt foto (signerat Hoyte van Hoytema, som skjutit små filmer som Dunkirk, Interstellar och Spectre), snuskigt bra manus (skrivet av författaren till den litterära förlagan, John Ajvide Lindqvist) och oförskämt bra skådespelare i form av kidsen Kåre Hedenbrant och Lina Leandersson. Vi ska heller inte glömma den briljante legenden Per Ragnar som vampyrens gode man och brutale blodinsamlare. Det är utan tvekan inte bara en av de bästa svenska skräckfilmer som gjorts, utan också en av de bästa svenska filmer som gjorts. Du hörde rätt – jag sa det! Vampyrgenren har i princip dött ut vid det här laget, men när Låt den rätte komma in hade premiär 2008 brann världen med en passion för allting som stavades vampyr, och filmen om vampyren som anländer till Blackeberg klev in och gjorde någonting fullständigt unikt med en ganska smal och vid det laget ärligt talat gäspvänlig genre.
The Shining (1980)
När vi ändå kikar bakåt i filmhistorien kan vi ju dunka på med Stanley Kubricks mästerverk The Shining. Trots att författaren till filmens förlaga, Stephen King, är vida känd för att ha avskytt vad Kubrick gjorde med hans bok – King ska bland annat ha sagt att ”det finns mycket att tycka om med filmen. Det är som en jättefin Cadillac utan en motor inuti. Man kan sitta i den och njuta av läderdoften, men inte åka någonstans” – är The Shining ett jädra mästerverk. Ett massivt, övergivit hotell beläget i lika övergivna berg, en pappa som långsamt förlorar förståndet och sjuka mängder blod som sipprar ut ur hissar. Allt regisserat av en av de största någonsin, och fotot är naturligtvis felfritt. Ska man också nämna att Kubrick stekte massor av material filmat från en helikopter, som senare användes av Ridley Scott till en av de femtielva versionerna av Blade Runner?
The Witch (2015)
Regissören Robert Eggers debutfilm The Witch, eller The Witch om man vill vara snitsig, handlar om en familj i New England på 1630-talet. Djupt troende lever de ett stilla jordbrukarliv efter att ha blivit förvisade från en puritansk koloni på grund av religiösa skiljaktigheter. En dag försvinner deras nyfödde son, och det går snart upp för familjen att en häxa kidnappat och mördat deras bebis. Resten av filmen är en kavalkad av otroligt fint foto, obehaglig stämning och många twists and turns som får tittaren att sitta som på nålar. Precis som en psykologisk skräckfilm ska göra. Mycket av det läskiga i The Witch kommer ur ren spekulation, även om den har sina stunder av klassiskt grafisk gore. Man mår inte direkt toppen rent psykiskt efter att ha sett The Witch.
The Neon Demon (2016)
Inledningsvis bör det fastställas att den danske regissören Nicolas Winding Refn gör oerhört speciella filmer som inte på något sätt faller inom det kommersiella spektrat. Sitt genombrott fick Winding Refn med Pusher-trilogin, som gav honom en nyckel till den internationella filmscenen. Han har sedan dess klämt ur sig arthouse-projekt som Drive (lyckad) och Only God Forgives (mindre lyckad). Den första snygg som tusan med ett fantastiskt soundtrack och är, trots en ganska tunn storyline, ändå en bra jävla rulle med Ryan Gosling i huvudrollen som eljest Hollywood-stuntman och getaway-chaufför by night. Only God Forgives är full av ultravåld och har en pseudointellektuell agenda som tyvärr inte alls funkar. The Neon Demon då? Precis som med Drive lär det finnas två sidor till även det myntet – vissa älskar, vissa älskar att hata. Jesse (Elle Fanning) flyttar till LA för att bli modell, och träffar en grupp kvinnor som lever efter devisen att en vacker yta är allt. Därifrån blir allt riktigt obehagligt, och tillsammans med det estetiskt fulländade fotot blir ändå The Neon Demon någonting för historieböckerna.
It Comes at Night (2017)
I en till synes postapokalyptisk värld, där en dödlig smitta brutit ut i världen, bor Paul och Sarah med sin son Travis och deras hund Stanley i en avlägsen stuga långt ute i skogen. Vi som tittar har ingen aning var de befinner sig rent geografiskt, vilket spär på en sorts klaustrofobisk känsla. De får snart besök av en familj som till slut också flyttar in i deras stuga. Precis som i The Witch är mycket av deras rädslor spekulationer, även om den dödliga smittan är högst verklig. Joel Edgerton och Christopher Abbot (Girls) spelar huvudrollerna som familjernas överhuvuden. It Comes at Night tjänar mycket på att spela på just spekulationer hos de allt mer paranoida huvudrollsinnehavarna, och den växande obehagskänslan är filmens stora behållning.
A Quiet Place (2018)
Premissen för A Quiet Place kan för alla oss föräldrar låta som den värsta tänkbara mardrömmen. Skådisen John Krasinski, förmodligen mest känd från amerikanska The Office, har regisserat och spelar huvudrollen som pappan i en familj på fyra personer som försöker överleva i en märklig postapokalyptisk värld, där mystiska varelser som reagerar på ljud härjar. Det innebär att familjen behöver vara helt knäpptyst under dygnets samtliga timmar. Med andra ord, en mardröm för alla som har barn och förstår utmaningen i att försöka få ett barn att hålla snattran när hen absolut inte får väsnas. Som att kväva ett gapskratt i ett brådmoget klassrum. Extra otur för just den här familjen är att endast ett av två barn har fungerande hörsel – den icke-hörande härjar högljutt i trailern, och påkallar monstren vid minst ett tillfälle. Att John Krasinski och Emily Blunt, som spelar den kvinnliga huvudrollen i filmen, är ett slags hollywoodskt drömpar som precis hade fått sitt andra barn när A Quiet Place landade i Krasinskis knä gör det egentligen bara mer intressant. I en film utan dialog (antar vi?) handlar allt om personkemi, vilket man får anta att de äkta makarna har. A Quiet Place lär bli en av de stora skräcksnackisarna 2018, och fortsatt mardrömsscenario för alla föräldrar där ute.
Halloween (1978)
Tonårsångest, medelklassförortsångest, sex och död är de inte så blyga, effektsökande ledorden när man ska beskriva John Carpenters revolutionerande slasherfilm Halloween. Filmen innebar inte bara Jamie Lee Curtis stora genombrott som scream queen, utan var också startskottet för den moderna skräckfilmen. Simpel synopsis: En sex år gammal Michael Myers mördar sin egen syster under Halloween-natten 1963. 15 år senare ska han föras till rättegång, och bli hämtad på Smith’s Grove Sanitarium. Myers flyr därifrån i en stulen bil och tar sig till sin hemstad igen. Skit går ner, och Myers är igång med sitt mördande igen. Lee Curtis spelar för övrigt Myers andra syrra, som han är ute efter extra mycket. John Carpenter lyckades med Halloween skapa en alldeles säregen känsla, och har sedan dess varit okrönt mästare av genren. Hade det inte varit för Carpenter kanske vi aldrig hade haft regissörer som Quentin Tarantino, Adam Wingard eller David Robert Mitchell. Carpenters långa, kvardröjande tagningar, utsökt estetiska känsla och färdighet att inte satsa alla kulor på blod, splatter och uttalat våld gör honom till en härlig gubbe som gör film för att han älskar skiten, passionerat. I Halloween handlar det inte så mycket om att mördaren Myers är obehaglig i sig, det är det faktum att den jäveln verkar kunna dyka upp varifrån som helst, när som helst, som gör den fullkomligt mästerlig. Se även Carpenters monsterrulle The Thing för ett typexempel på regissörens skicklighet när det kommer till att skapa en fullkomligt paranoid känsla, med hjälp av att låta sina karaktärer trängas i ett klaustrofobiskt utrymme. Allt orkestrerat av elektronisk, suggestiv musik som spär på paranoian.
