Agnes Lindström Bolmgren i exklusiv intervju
Det var ganska svårt att researcha dig, man kommer bara in på en massa Stoppa pressarna-artiklar om dig och Filip Hammar. Och sedan är det någon som heter som du som har skrivit en bok?
– Haha, ja precis. Min mormor trodde till och med att det var jag som hade skrivit den där boken… Det är sorgligt att media 2018 inte kan berätta om en kvinna utan att ställa henne i relation till en man. När vi var på Guldbaggegalan rapporterade Aftonbladet positivt om #metoo som största nyhet och näst störst var att ”Filip Hammar visar upp sin flickvän”. 100 procent objektifierande och extra sorgligt när det är en branschgala och jag är utbildad skådespelare medan han är amatörregissör.
Men ändå kul att min mormor trodde att det var jag som hade skrivit den där boken. Det var en stor besvikelse när jag berättade för henne att det inte var jag.
Därför tänkte jag att du skulle få berätta lite om din bakgrund…
– Jag kommer från Mariaberget och är uppvuxen på Söder i Stockholm. Jag är typ väl den enda som är uppvuxen där och som inte har föräldrar som jobbar inom kultur. Min pappa jobbar på posten och mamma är socionom. Men båda är väldigt kreativa och har sysslat med konst och musik. Men teater har ingen varit inne på.
– Jag var jätteblyg när jag var liten och ibland kan jag tänka att teatern blev som ett test för mig, att liksom smyga mig ut ur min comfort zone. I smyg sökte jag Södra latins teaterlinje.
Och kom in?
– Ja. När jag kom in tänkte jag mest att ja det här kan ju inte skada. Att stå på en scen förbereder ju en för det mesta i livet. Plus att det ju också var lite hemmasnickrad terapi för min blyghet.
Och sen tog du studenten?
– När jag blev klar flyttade jag till Berlin och bodde där i sex år. Jag jobbade med allt möjligt, alltifrån att testa deodorant till att jobba i kafé, bar, butik… Jag dj:ade en hel del, illustrerade…. Men jag saknade skådespeleriet, så när jag lärde mig tyska började jag med det där.
– Tankarna på att flytta hem till Sverige igen kom nog lite av någon slags fomo-känsla som jag fick när jag, via Facebook, såg att en person som jag kände hade fått en roll i en grej. Då bestämde jag mig för att satsa och söka till Teaterhögskolan. Jag sökte två gånger och den tredje kom jag in.
Och du gick ut i våras?
– Ja, jag gick ut i våras och veckan efter började jag spela in Tårtgeneralen. Det var ganska bisarrt. Det är inte ofta man tar examen och veckan efter står man på inspelning och skäller ut Persbrandt.
Var det en självklarhet för dig att gå Teaterhögskolan?
– Verkligen inte! Men nu i efterhand är jag SÅ glad att jag gjorde det. Egentligen skulle jag göra en roll som svensk polis i en tysk kriminalserie men jag sa nej när jag kom in på skolan. Nu i efterhand vet jag ju att det var helt rätt beslut. Det var jättekul och så utvecklande.
– Alla har ju sina historier om hur det var när man kom in på Scenskolan. Jag var på väg till ett jobb i Tyskland och satt på flygbussen när jag fick reda på att jag kommit in. Jag satt där och grinade och kunde knappt prata. Alla bara stirrade.
Saknar du Berlin?
– Ja. På många sätt. Men nu pendlar jag en del till Los Angeles, så det har ersatt min längtan dit lite.
Rollen i Tårtgeneralen är din första stora på film, men du har ju gjort en del teater på skolan och småroller och så. Vad gillar du bäst?
– Just nu är film roligare än teater. Teater kanske anses finare men om man ska vara hård är film mer demokratiskt. Det är tillgängligare för människor.
När man läser ditt cv och vad du har gjort – det är otroligt fascinerande. Du är skådis, har jobbat som modell. Du har spelat fotboll, sysslat med ridning, illustrerat, spelat i band… Vem är den här människan egentligen? Du kan allt?
– Hahaha. Jag är mytoman. Spritt språngande galen. Har bara hittat på allt. Nä…
Det jag tänkte mest på att du känns som en person som verkligen säger ja till livet…
– Haha, vad fint sagt. Men ja, det är nog sant. Jag är nog en ja-sägare, utan att för den delen vara Mia Törnblom. Det var precis så jag började dj:a till exempel. Jag sa liksom ja. Trots att jag aldrig gjort det förut. Samma var det med musiken. Det kan ju såklart gå fel när man säger ja, men inte så ofta ändå. Allt blir roligare när man inte backar.
– I Sverige är det svårt att göra många grejer. Folk är fokuserade från var man får sin i inkomst. Ju fler grejer man gör desto större mytoman-aura får man. Rent taktiskt är det ju bättre att spraka igång många fyrverkerier och så får man se vilken raket som åker iväg.
Har du några dolda talanger?
– Haha, nej jag fläker nog ut allt. Jag skröt i och för sig för min kille att jag är bra på kurragömma. Så det kanske är en dold talang?
Berätta om Tårtgeneralen!
– Det är det absolut roligaste jag har gjort. Det var en dröm. Om man bortser från att jag ju är ihop med Filip och tycker att han är kul ändå så tycker jag, rent objektivt, att Filip och Fredrik gör svinbra grejer. Hela deras inre associationsfyrverkeri och hur snabbt de arbetar och hur öppna de är att för att ta in åsikter och förslag… det var fantastiskt att få vara en del av det! Jag ville verkligen inte att inspelningen skulle ta slut. Det var som ett vuxenkollo.
Vem spelar du?
– Jag spelar Åsa Sjöman som jobbar på konditoriet i Köping. Hela historien handlar ju om Hasse P, som fanns på riktigt och som ville sätta Köping på kartan genom att baka världens längsta smörgåstårta. Nästan alla människor i filmen finns ju på riktigt. Åsa är väldigt löst baserat på en underbar kvinna som i verkligheten heter Sussi och är gift med Pelle Sjöman. Hon var också involverad i tårtan men har inte något av Åsas sorgliga familjehistoria i bagaget.
– Rollen växte fram en hel del under inspelningen, jag ville göra Åsa till en verklig person inte bara en ”vettig tjej” som bara tycker bra saker. Det var Filip och Fredrik väldigt mottagliga för. Jag hämtade dessutom en hel del inspiration från min egen mamma, hon är från Mjölby alltid sagt att hon kände sig lite främmande i sin egen hemstad och att hon längtade efter något mer, något annat… Sedan behöver ju inte det betyda att man längtar ifrån sin hemstad. Men man kanske längtar efter att något ska hända.
Är det en huvudroll?
– Hasse P har huvudrollen. Men det är absolut en stor roll, mycket av handlingen kretsar kring henne och hennes familj.
Hur var det att jobba med Mikael Persbrandt?
– Svinkul! Han var väldigt stöttande och hjälpsam. Men det var ju speciellt att filma med honom. När han kom på till inspelningen var det lite som när djur liksom drar sig undan en tsunami. Det blev en speciell stämning, man kunde höra en knappnål falla. Men han märkte ju också det, och skämtade mycket om det.
Nu är ju Åsa Sjöman en fiktiv karaktär, men om du fick välja helt fritt – vilken person som finns eller har funnits på riktigt skulle du vilja spela?
– När jag såg Monster så tänkte jag mycket på vilken drömroll Charlize Theron hade där, i Aileen Wournos. Att spela en person som har många olika sidor i sig. Som har ett mörker. Jag tänker att Lasermannen är en sådan person, exempelvis. Mitt ex brukade säga att han trodde att jag skulle vara bra på att spela Courtney Love… Eller helst Filips mamma Tiina. Hon är roligast i den familjen, men har fått minst uppmärksamhet.
Hur var det att jobba med den du är ihop med?
– Roligt, och praktiskt. Jag tänkte mycket på det, att det var skönt att gå till jobbet ihop och så. Jag och Filip var ju kompisar länge innan vi blev tillsammans så vi har mycket gemensamt. Vi gillar samma saker och har en fäbless för liknande detaljer och så. Så det var skönt att verkligen ha någon man litar på som sitter bakom kameran.
Du är en del av #tystnadtaging, berätta.
– Det är häftigt att få vara en del av denna förändring. För jag tror verkligen att #tystnadtagning kommer att bidra till enorm förändring. Skådespelarbranschen har varit så speciell, för många män har kunnat skylla på sina karaktärer, på konsten, typ ”jag gjorde inte det där, jag var inne i karaktär”. Jag hatar när folk säger ”ja, snart vågar man inte göra någonting”, det är det klassiska som människor tar till när de inte VILL förstå. Men jag tror också att det kan vara bra att folk inte vågar och att många känner sig iakttagna och påpassade. Det gör att strukturer kan ändras. Men också sorgligt att det ska behövas
Berätta om Filip…
– Det är så fint att vara tillsammans med någon man är bästa vän med. Allt är så självklart med honom, hela livet blir roligare i hans sällskap. Vi brukar skämta om att han dessutom är så lik mitt lilla marsvin jag hade när jag var liten, Hugo…
Haha, hur? I utseendet då eller i sättet?
– Både och typ! Speciellt när han ser rädd ut. Han blir ju så stressad ibland så han kan verkligen se ut som ett marsvin i panik.
Ni har känt varandra länge?
– Ja, i flera år. Sedan blev vi kära. Det känns väldigt naturligt. Och väldigt fint. Vi är väldigt lika, men samtidigt olika. Jag är en tidspessimist, det kan man ju inte direkt påstå att han är… Men vi har samma intressen och är båda sociala.
Ni pendlar till Los Angeles?
– Ja, men han pendlar ju i ett helt annat tempo. Han tycker om det, vilket jag har börjat förstå. Det är långt, men det är också skönt att komma bort. Man får en otrolig energi av att vara i den där fantastiska staden.
Han lever ett slags varannan vecka-liv och har barn. Hur är det att vara någon typ av styvförälder?
– Alltså, jag älskar hans barn. Det är bara ett underbart plus att han har barn.
Tårtgeneralen har biopremiär den 7 mars.
Foto: Vincent Perini
