Stor om mansbilden: "Som rappare ska du helst vara känslokall"
Stor, 31, eller Ulises Infante Azocar som han egentligen heter, tog tittarna med storm vid premiären av årets Så mycket bättre. Både Expressen och Aftonbladet ansåg att hans tolkning av Stockholms står kvar men jag ligger var den bästa av låtarna som framfördes – och upphovsmakaren till låten, Eric Gadd, erkände sig starstruck:
– Jag var starstruck redan innan jag kom till inspelningen av Så mycket bättre. Jag är ju ett fan och har träffat Stor tidigare och gått fram till honom efter spelningar och sagt ”fan vilken bra show” och så där, säger han.
Men det var ingenting som Stor lade märke till när Så mycket bättre spelades in.
– Haha, fan vad coolt. Nej, det var inget jag märkte. Det är absolut inte den tanken man har i ett rum med Christer Sjögren och Charlotte Perrelli. Snarare tvärtom.
Stor med Stockholm står kvar i Så mycket bättre
Artistnamnet som sedermera blev ett smeknamn fick Stor som tolvåring när han rappade tillsammans med en kille som var liten – och Stor var stor.
– Och då sa alla ”ni borde heta Stor och Liten – som leksaksaffären”. Sedan rappade vi mycket på ungdomsgårdar och fick nya vänner genom musiken, och då lärde alla känna Stor från Stor och Liten, berättar han.
Var det självklart för dig att tacka ja till Så mycket bättre?
– Både ja och nej. Det handlade lite om var jag befann mig i karriären. Jag kände att jag hade gjort allt man kunde göra inom svensk hiphop; jag har släppt en massa album som har fått bra kritik, vunnit grammisar och P3 Guld, tagit upp nya artister, turnerat… Och det blir lite enformigt liksom, så det här var en stor och kul utmaning för mig.
Baksidan av myntet var kändisskapet. I den bästa av världar hade Stor kunnat trycka ut sina låtar och musikvideor utan att behöva synas själv, för det har han aldrig varit särskilt intresserad av.
– Det jag kunde tänka på med Så mycket bättre var, fan, vill man verkligen bli folklig och att alla känner igen en? Det verkade inte kul. Men jag gör inte det här bara för mig, jag gör det för att folk ska se vad svensk hiphop är och hur hårt vi jobbar och vilken fin konstform det är. Så jag tar en för laget, säger han med ett leende.
Stor är inte bara involverad i den svenska hiphopen som artist, han driver även sitt egna skivbolag, Frihet AB, där han odlar nya hiphop-förmågor som till exempel Imenella som just nu är aktuell med dunderhiten Chagga.
– Det är det som jag är inne i just nu, så det är egentligen perfekt för mig att göra den här Så mycket bättre-grejen. För att få visa upp hur jag är som textförfattare och artist och samtidigt kunna driva Frihet-labeln och jobba med Imenellas projekt.
Drogerna, mansbilden och arbetet med sig själv
Men för att landa där han är i dag, med eget skivbolag, det senaste albumet Under broarna och Så mycket bättre, har inte varit självklart. De senaste åren har Stor jobbat mycket med sig själv, och han har börjat se på livet med andra ögon.
– Förr i tiden jobbade jag aldrig med mig själv. Jag drack mycket och var ute och spelade från ung ålder och hade kul. Det är lätt att hamna där som rappare eftersom allt ska handla om den där mansbilden som alla strävar efter.
Stor berättar om drogromantiken, machokulturen och den destruktiva mansbilden av en rappare, och det är saker som han vill komma bort från.
– Om man är rappare så ska man helst vara känslokall, man ska vilja knulla någon annans brud i varenda låt, ”I fucked your bitch” och så vidare, det är målet. Men varför skulle man vilja behandla en medmänniska så? Det är liksom bara: du ska ha pengar, du ska ta droger, du ska skita i allt… Och så lever man sig in i det och i texterna som ska handla om att man är bäst, störst och vackrast. Och om du går runt och säger det hela tiden så börjar du till slut tro på den där lögnen själv. Förstår du? Det är därför så många artister blir så lättretliga, för det är ganska lätt att spräcka deras bubbla.
När kom vändpunkten som gjorde att du började arbeta med dig själv?
– När jag gjorde mitt förra album, Under Broarna, så hade jag börjat förstå det där och såg att allt bara var en bluff. Och jag insåg att det man ska beskriva genom sin musik egentligen är något helt annat. Men så är också världen som den är. Droger säljer ju.
Albumet Under broarna innehåller låtar som Cocaina och Pundish som handlar om knarket som flödar i Stockholm, och hur svårt det kan vara att slå sig fri. Här är ett utdrag från Cocaina:
Cocaina jag var grabb när jag träffa dig
Kan inte räkna alla sätt som du förändrat mig
Hela staden älskar dig
Och jag vill bara att du ska lämna mig
– Jag beskriver att det som hela världen bygger på är knark. Hela populärkulturen handlar om knark. Om du sätter på Netflix handlar allt om kokain, kokain, kokain. Och om du lyssnar på låtar så är det kokain, kokain, kokain – så när jag gör en låt som Cocaina visar jag att världen har blivit drogliberal, och jag pratar om baksidan av det.
Varför tror du att det har blivit så?
– För att folk mår dåligt. För att folk lever i en väldigt ytlig värld och det enda de kollar på är bilder på sig själva och bilder på andra, och de kan inte finna en naturlig lycka i sina liv för att de tittar på någonting som inte existerar. Då måste de knarka. Det är enkelt.
Hur är din egen inställning till droger?
– Jag tror att allt som droger gör kan vi egentligen göra själva om vi bara lär oss. Men det är ingen som pallar med det, för då måste man tackla sig själv och man måste uppleva livet på livets villkor. Men allt du kan känna i ett drogrus kan du känna utan droger. Det har man ju känt. Innan man testade droger så kunde man ju känna den glädjen hela tiden – när man var barn och så. Men man kan också känna den när man gör musik.
Stor tror att vi behöver släppa den seglivade myten kring konstnären som behöver knark eller alkohol för att skapa bra musik. Den stämmer inte, menar han. Och ju förr folk inser det desto bättre.
– Det är bara att se på Jay Z, en av de bästa rapparna någonsin, han knarkar inte. Han röker ju inte ens på och gör fantastisk musik. Han klarar det, så varför ska inte någon annan klara det? Nej, jag tror att det här med att konstnärer måste dricka och så där, det är bara en dålig grej som har fastnat.
Alkohol och droger gör dig deprimerad när ruset går över, förklarar Stor. Och självkänslan får en törn när man tror sig behöva substanser för att göra något av substans.
– Om du redan är en känslig själ, som många konstnärer är, och dricker medan du gör musik så känner du dig först lite tung och bara ”jag skapade något när jag var full!”. Men nej, du skapade inte något för att du var full. Du skapade något för att du inte har någon självkänsla och inte tror att du kan skapa när du inte är full. Och då måste du dricka, och du måste knarka. Men sedan, efter två eller tre skivor som du har knarkat på, så mår du inte bra. Då kan du knarka hur mycket du vill, och det blir ändå bara dåligt. För du har förstört din hjärna och du har inte hållit dig i trim. Jag tycker bara att det är larvigt alltså.
Stor har lämnat festlivet bakom sig. I och med Frihet AB och arbetet med nya artister känner han ett ansvar att vara skärpt.
– När du inte känner att det är kul att festa längre, då är det som ett skal som ramlar av. Och vad finns kvar då? Då inser du tusen nya grejer och blir liksom: wow! Livet kan verkligen vara så här! Men för att se det måste man vara skärpt. Och den senaste tiden har jag också mitt skivbolag och projektet med Imenella, och då kan jag inte bara vara hur jag vill. Jag har ansvar nu, det handlar inte bara om mig.
***
I åtta veckor framöver kommer vi att få se och höra Stor göra egna tolkningar av låtar signerade Charlotte Perrelli, Christer Sjögren, Linnea Henriksson, Albin Lee Meldau, Louise Hoffsten och Eric Gadd. Och så kommer vi självklart att få se Stors karriär sammanfattad under hans egna dag, den 17 november.
– Man blir ju stolt över sig själv och för att man har fortsatt. Man tänker ju inte alltid på vad man gör eller har gjort, men när man får se allt så här i kronologisk ordning så blir man så här ”abow vad sjukt” du vet. Man blir tacksam.
