The Cardigans i stor intervju: ”Vår bästa tid är nu”

Sedan 2014 väljs årligen svenska artister och musikkreatörer in i Swedish Music Hall of Fame. Hittills har 31 artister valts in med syftet att lyfta och erkänna artister och musikskapare som haft betydande roller för svensk populärmusiks utveckling.

Bland tidigare invalda artister märks storheter som Kent, Robyn, Ulf Lundell, Ebba Grön och The Latin Kings, och i torsdags valdes 8 nya artister och musikskapare, däribland The Cardigans, in i det finaste av de fina svenska musikrummen.

Vi mötte dem för en intervju.

Radio, tv och rikstidningarnas webbdito ska ha sitt. Nina Persson, Cardigans ansikte utåt, drar det stora tv-lasset när hon springer mellan olika intervjuer. Vi får den sista intervjun för dagen. Samtliga medlemmar är på plats, utom basisten Magnus Svenningsson som tror att mediedagen är över, och är, så att säga, nowhere to be seen.

Det var ett tag sen ni gjorde löpande band-intervjuer på det här viset, va?

– Ja, det blir som ett studiobesök i ens gamla karriär, säger Nina Persson.

– Man blir varse om hur det var en gång i tiden, då man gick i veckor med det här. Det är som att titta ned i ett svart hål, när man tänker på det. Haha. Men det här är okej, säger Cardigans gitarrist Peter Svensson.

Swedish Music Hall of Fame är ju en ganska ny utmärkelse – hur högt smäller det här i jämförelse med priser som Grammis och P3Guld?

– Vi har nog inte riktigt förstått vilken typ av dignitet det är, men det är ju en stor grej för juryn tycker jag är väldigt respektingivande. I nån mån är det lite osvenskt att ha en hall of fame. Det handlar om att slå sig för bröstet litegrann. Det finns ju de här priserna som Grammis och priser folk röstar fram, men det här är ju en sorts guldklocka, säger Nina.

Ett erkännande.

– Ja. Jag hade inte riktigt koll på det. Det har pågått i tre år eller vad det är och fyra år. Så tittar man vilka som är med, ja det är lite häftigt att få vara med i sällskapet. Med artister som man har en relation till på ett eller annat sätt, säger Peter.

Utmärkelsen går till artister som haft ”avgörande roll i utvecklingen av svensk populärmusik”. Vilken inverkan skulle ni själva säga att ni haft på svensk musik?

– Rent historiskt kan man känna att man var del av en ganska stor förändring. När vi startade 1992… De svenska banden vi såg upp till spelade på studentnationer och sålde 5 000-6 000 skivor, säger Peter.

– 5 000 kommer jag ihåg att vi tyckte att, ja då hade vi klarat det, fyller Nina i.

– Jag sitter inte och säger att det var vår förtjänst, men det kändes som att det hände nånting. Helt plötsligt kändes det som att den här typen av band fick utrymme i media och det började spelas på radio och helt plötsligt spelade man på radio. Spelades det inte på arenor så spelades det på klubbar och sålde 20 000 skivor i Sverige, och sen gick det vidare, säger Peter och utvecklar:

– I slutet av 90-talet spelade vi tillsammans med Kent på Hovet, och då insåg man att det kanske hade hänt nånting. Det kanske inte bara var vår musik som var förtjänst till det, men det var breddning av svensk rock. Och även internationellt sett, när vi började hade vi inga tankar om att vi skulle sälja skivor utanför Sverige. Det var Ace of Base, Abba och Roxette som var framgångsrika. Men den typen av musik vi gjorde…

Här försvinner Nina för att göra en intervju i SVT, och nu börjar det riktiga myssnacket mellan tre vänner som syns alltför sällan. Låt gå att Bengt, Lasse och Nina bor vägg-i-vägg, men sammanstrålar allihopa, de gör de inte speciellt ofta. De 15 minuter som följer efter att Nina lämnat är definitionen av memory lane-trippande för vänner som växt upp tillsammans, blivit äldre, fått barn. En uppvisning i 100 procent bandkompismys.

Vilka var de absolut härligaste Cardigans-åren?

– Vår bästa tid är nu, menar Peter och får medhåll av Bengt.

– Det här är extremt härligt. Att hänga, synd att det är så himla sällan nuförtiden. Jag tror att vi alla upplevde att det var väldigt roligt att turnera. Vi blev rätt bra live. Vi var inte alltid bra live, men vi blev det med tiden. Det ger ju självförtroende och då blir det ännu roligare.

– Sen var det några år som var mindre roliga av olika anledningar, det kanske bara blev för mycket. Men vi lyckades att ta oss igenom det och kom ut på andra sidan. Det var också en bidragande faktor till att det var kul på slutet, de sista turnéerna, sen var det ju roligt i början, fortsätter Bengt.

– I början när jag inte var med…, säger Lasse.

– Nej, men jag menar de första grejerna, när vi spelades på radio, förtydligar Peter.

– Ja, första gången de spelades på radio, säger Lasse.

Bengt fyller i.

– Vi visste att de skulle spela Rise & Shine på Hassan.

– Jag minns inte vem det var, men programledaren från Hassan ringde hem till mina föräldrar, eller ja, jag bodde hos mina föräldrar. Och sa att han hade hört en låt och undrade vart man kunde få tag på den låten. Då fanns det bara på DAT-band. Jag kom ihåg att gjorde en kopia och skickade upp till Sveriges Radio och att det skulle sändas på fredag, säger Peter.

– Vi satt på Tambourine, säger Bengt.

– Gjorde vi det? Ja, det kanske vi gjorde. Jag kommer ihåg att jag var nervös, vilket jag kan le åt idag. Det är en sak om man ska upp och spela, men att man ska spelas i radio. Att man känner flämtandet, skrattar Peter.

Radio är ju en sån jäkla tydlig markör. Att få en låt på Spotify-lista idag är ju inte alls av samma dignitet.

– Man känner sig verkligen som en dinosaurie ibland. Internet fanns inte när vi växte upp, skrockar Lasse.

– Hur fick vi tag på varandra? undrar Peter.

– Skickade vi brev? funderar Lasse.

– Nej man ringde och bestämde en tid och så dök man upp, reder Bengt ut.

Det gör man ju inte längre när man repar. Vem var värst, vem kom för sent oftast?

– Det var ju du Peter, du övningskörde hem till mig när vi skulle repa, säger Bengt.

– Körde moped också, tror jag. Eller? funderar Peter.

– Jo, det gjorde du nog, svarar Bengt.

Det låter verkligen som att ni tycker det är underbart att träffas.

– Ja, det gör vi verkligen, säger alla i samklang.

Vilka andra, hittills inte invalda, artister tycker ni förtjänar en plats i Hall of Fame?

– Jag tänkte säga Ola and the Janglers och så såg jag att han var här, säger Peter.

– Bob Hund! utbrister Bengt.

– Ah, jag tänkte säga Bob Hund. Fred Åkerström, kan inte han vara med? Jag har en dotter som man bara *gestikulerar vilt i frustration* och så har jag kommit på att om man väcker henne med Jag ger dig min morgon så brukar bli bra, flinar Peter.

– Jag läste att nu när vi är invalda så ingår vi i en sorts storjury, säger Bengt.

Jaha, då blir det Bob Hund nästa år då.

– Ja, det blir Bob Hund nästa år, säger Bengt.

– Det finns mycket. Men jag tänkte på Ola Håkansson och Bob Hund, Fred Åkerström, Olle Adolfsson, säger Peter.

Wadling kanske?

– Ja! säger Peter.

– Olle, är han invald? undrar Lasse.

– Olle Ljungström? undrar Bengt.

– Näe, men Olle Ljungström då, bekräftar Peter.

– Men fan, ska vi hitta några som lever? undrar Lasse.

– Jo, tycker Bengt.

– Soundtrack Of Our Lives, säger Peter.

Foto IBL