Tone Schunnesson: ”Jag kan inte ens gångertabellen”

Enligt Tone Schunnesson själv var hon en desperat, slagen person när hon började på sin andra roman. Så skrev hon i alla fall på Instagram samma dag som hon lämnat in manuset. Hon konstaterade också att hon inte längre känner så.

– Alltså, jag var lite full när jag skrev det där. Jag kände mig också lite ovanligt storslagen. Men i början av förra året gjorde jag och min dåvarande kille slut. Jag hade bott i ett kollektiv och flyttade in i ett rum hos en familj medan jag letade bostad. Jag låg i min säng och foodoorade Phils Burger i två månader. Mitt ex var vegetarian och det var som att jag åt ikapp allt kött.

Efter åtta veckors burgarätande - ”typ femtio stycken” - fick hon bara nog. Och började skriva. Dagarna, dagarna, dagarna, är titeln på den nya boken. Själv kallar hon den en avlägsen kusin till debutromanen Tripprapporter, som kom ut 2016. Huvudpersonen den här gången heter Bibbs. Hon är en avdankad bloggare som ska fylla 39 år och blir lämnad av sin kille, Baby. På en vecka behöver hon få ihop 100 000 kronor för att köpa loss förstahandskontraktet av honom.

Samma smeknamn som Bianca Ingrosso

Det går inte att inte fråga om huvudkaraktärens namn anspelar på det smeknamn som Bianca Ingrosso givit sig själv - nämligen Bibbz, fast med ett z. Så jag gör det.

– Jag visste inte om det. Men jag har ju fått höra det nu i efterhand. Jag är lycklig att det är så. Det finns faktiskt en scen i boken där det glider förbi en influenser som heter Bianca. Och det är liksom Bianca Ingrosso. Men hon är långt mer lyckad än Bibbs.

Meningen ”Bibbs kan inte förlåta sig själv att hon missade att han ville göra slut”, används av förlaget för att beskriva boken. Alla som sett Wahlgrens värld vet att en hel säsong i princip ägnades åt Bibbz och Philippes brakeup.

Är boken de facto en säsong av realityprogrammet?

– Haha! Jag har aldrig sett Wahlgrens värld! Förlåt men jag kollar inte så mycket på tablå tv. Jag är så modern… Men fy fan vad starkt. Jag önskar att boken hade varit det. Jag kanske får köra en binge.

Prestationsångest efter debutromanen

En hyllad debutroman kan skapa press inför det man ska skapa efter. Så blev det för Tone Schunnesson. Det låter otacksamt att säga att det är jobbigt, tycker hon. Men det är lättare att skriva i ett vakuum där ingen förväntar sig något.

Det faktum att Trippraporter resulterat i en trogen läsarskara och till och med broderier från andra tjejer gjorde att Tone inte ”ville ha sönder det samtalet”.

– Jag har inte velat skriva något där folk ska känna att ”det här var inte vad vi föreställde oss”. Och det blev som en låsning för mig. Mellan romanerna har jag skrivit en pjäs. Genom den hittade jag till den andra boken. Jag skrev mig tillbaka till mig själv.

”Skönt att man inte behöver se ut som Kate Moss för att duga”

Kroppsideal och kroppsform är på tapeten flera gånger i boken. Bibbs får bland annat beröm för ”att hon inte är en size zero”. Hur ser du på kroppshetsen i dagens samhälle?

– Bibbs är en storlek 44 eller kanske 46. Man vet inte riktigt. Hon är inte 20 år gammal. Hon fyller ju 39 den veckan och vill bara banta. Jag tänker inte så mycket på kroppshets. Den här romanen är en skildring av hur marknadens krav äter sig in i våra privatliv och vad som händer när vi själva är produkten vi säljer. Just nu handlar det mycket om att man ska "äga" sina erfarenheter. Det är också ett marknadsspråk. Jag själv kan känna mig frustrerad över att man ska vara så jävla glad och nöjd med allt man är.

Var står du i debatten?

– Jag förstår ju funktionen med att vara kroppspositiv och jag tycker det är skönt att man inte behöver se ut som Kate Moss för att duga. Ett tag började jag följa massor av plus size-modeller på insta för att jag tänkte att jag skulle må bättre av att se tjejer som hade samma storlek som mig. Men jag kände bara att de var tjocka och snygga medan jag är tjock och ful. Jag undrar bara varför det känns som att alla måste vara modeller för att vara värdefulla? Låt mig slippa vara modell, jag behöver inte vara det!

Huvudkaraktärerna i båda dina böcker är kvinnor som tampas med pengaskulder. Varför är det så?

– För att jag tänker så extremt mycket på pengar. För det första är jag ganska dålig på pengar. Och jag jobbar i en bransch där man tjänar dåligt med pengar. Det är mindblowing för mig att jag är en författare som har en enskild firma. Jag kan inte ens gångertabellen. Det gör ju att man hela tiden måste vara i sin ekonomi med kvitton och papper. Jag tänker också på hur mycket pengar styr våra relationer och känslor kring att vara fria.

Hur fäst är du vid Bibbs?

– Väldigt fäst. Jag hade en kompis som läste manuset och han sa att hon var en osympatisk karaktär. Jag svarade med ”vad fan, ursäkta?”. Det var som att han förolämpande min syster. Hon gör ju så gott hon kan! Hon gör det man själv fantiserar om att göra. Som att leva ut sina hämdfantasier.

Varför behövs kvinnliga antihjältar?

– Jag tänker att alla sorters människor behövs i litteraturen. Att den mänskliga erfarenheten ska få synas. Man är dålig, lögnaktig, snål och skenhelig. De sidorna har vi alla. Att inte erkänna det är att leva i en lögn och att inte skriva om dem är också en lögn. Just därför är det viktigt att de antihjältarna också kan vara kvinnor.

Jag har fått boken i pdf och har gjort ordsök. Det står fitta 18 gånger. Är det lite eller mycket?

– Det känns väl ungefär lagom. Bibbs säger väl genomsnitt fitta 18 gånger på en vecka och boken utspelar ju sig under en vecka.

I ett stycke i boken ska Bibbs göra ett samarbete för en collagendryck men vill hellre dricka bärs. Anar jag en pik till influencervärlden?

– Nej, det är ingen pik. Jag själv älskar kändisar och influencers och följer många av dem noga. Influencermarketing är en del av vår ekonomi och prekära arbetsmarknad, och den här romanen tar det på allvar. Samtidigt kostar det extremt mycket att gå in i det yrket eftersom du måste sälja många delar av dig själv. Allt ifrån din smak till ditt hem och din relation. Det här bidrar till att Bibbs så skrupelfritt kan dra till med en sådan stor och allvarlig lögn, som hon gör.

Du delar ofta med dig av sms-konversationer på din Instagram. Hur är du att sms:a med?

– Jag tänker mer på att man blir nyfiken på hur mina kompisar är, haha! Men jag tycker att jag är bra på att sms:a och chatta. Det har jag hört av många. Det är också ett krav för att jag ska bli förälskad. Personen måste vara bra på att chatta och skicka sms. Det ska vara snabbt och mycket. Jag får panik när folk skriver punkt. Liksom, är du arg eller?

Ge mig tre saker du tycker definierar någon som är bra på att sms:a!

– Hög speed, ett lättsamt språk och kul jargong.

Vad känner du för emojis?

– Först kändes det som att ingen använde emojis men nu avslutar jag varje sms med tio hundar med tungan ute. Om jag gillar någon så letar jag alltid upp ett gulligt djur och säger att det här är du. Liten och gullig! Jag själv är uttern!

På årets kvinnodag skrev du en krönika om att det är svårt att vara feminist. Du skrev att du är bra på att köpa tröjor från Dior och att förespråka ett liv du inte själv lever och att du skäms. Känner du fortfarande så?

– Jag tror att jag värderar och omvärderar vad det innebär att vara feminist. Feminismen har delvis blivit en varumärkesidentitet. Det tror jag man behöver vara vaksam kring. För vad betyder det och framför allt: vem tjänar på det? Vi har på ett sätt förstört feminismens samhällsomstörtande potential. Vi måste ta tillbaka feminismen och göra den radikal igen!

Misstänker att det här kan vara en hatfråga men vad har du för framtidsplaner?

– Ingen hatfråga! Men vad har jag för framtidsplaner? Jag älskar att göra moodboards och det börjar bli dags för en ny. Det ska jag försöka styra ihop. Så i nuläget är min enda framtidsplan att moodboarda fram min framtid.

Recensioner är ju också en del av din framtid…

– Jag vet… Jag tror att det är det jag försöker ignorera.

Bryr du dig om vad recensionerna säger?

– Ja, det är klart. Jag läste att Sigge Eklund inte brydde sig men han är ju ändå 15 år äldre än mig. När man jobbar med en roman så gör man det länge och man är ensam. Sedan läser folk boken och tycker typ ”jaha, det var kul”. Men litteraturkritik blir ju liksom en chans att få ett svar på sitt arbete. Och jag menar inte att det behöver stå att det här var fantastiskt. Mer att någon har läst och ser något.

Inte som jag då som läste sista meningen det första jag gjorde?

– Haha, exakt så!

Läs mer:

Josefine Jinder: ”Vi hann precis bli ihop och så drog jag”

Agnes Carlsson om comebacken: ”Som att hoppa upp på cykeln”