Wilma Lidén: ”Jag har alltid tyckt om att sticka ut”

Efter reklamen: Min outfit med Wilma Lidén

Hennes skor är för stora, konstaterar hon bara minuter efter att vi möts. Wilma Lidéns svarta klackar har precis samma form som ett par maison margiela, men utan klövlooken. De glipar bak. Jag tipsar henne om hälilägg och känner direkt att det är samma sak som att meddela att jag är en millennial. Det skiljer 11 år mellan oss.

Wilma Lidén är 21 år, skådis och aktuell i skräckfilmen Karusell, som utspelar sig på Liseberg och har biopremiär den 20 oktober. Det ironiska är hon inte är en skräckfilmstjej. Skönt, tänker jag, då kan jag erkänna att jag inte kommer våga se filmen eftersom att trailern skrämde upp mig.

– Jag tycker det är jätteobehagligt med skräckfilm. Och jag tror att det var just därför jag var så taggad på att göra det. Jag måste ju ändra på det här. Som en form av KBT. Om jag ser hur kul de har bakom kanske jag kommer kunna kolla på skräckfilmerna. Det funkade inte, säger hon.

Var du rädd?

– Inte på inspelningen. Men jag såg filmen häromveckan och tänkte ”jag vet ju vad som kommer hända, varför sitter jag med hjärtat halsgropen?”. Musik gör mycket. Det är också ganska mycket VFX som för det ganska obehagligt.

Filmen Karusell spelades in på Liseberg

Inspelningen av Karusell skedde förra hösten på Liseberg. Wilma spelar parkvärden Fiona som får i uppgift att guida ett kompisgäng som vunnit ett exklusivt pris som innebär att de ska få vara själva på nöjesfältet en hel natt. Problemet är bara att det visar sig vara hennes föra detta vänner hon måste guida. Och att de dessutom inte är själva i parken.

Stora delar av filmen utspelar sig i mörker vilket innebar nattjobb i flera månader på det halloweendekorerade nöjesfältet.

– Det var sjuka mängder pumpor. Och dockor som inte stängs av som låter, förklarar Wilma och gör ett läskigt dockskratt innan hon fortsätter:

– Vi filmade ju en del i spökhuset…

Jag kan inte gå in där!

– Det kunde inte jag heller. Jag fattade först inte att vi var där, för vi gick genom personalingången och det är som ett vanligt kontor. Jag skulle gå till fikabordet och det var mörkt. Det är väl något med filmen tänkte jag, en mörk korridor. Sen känner jag hår i mitt ansikte. Och jag skriker. Jag sätter på ficklampan på mobilen, kollar upp och då är det en docka som hänger från taket. Då tänkte jag bara att ”okej, den här dagen kommer bli jobbig”.

Wilma Lidén har skådespelat hela livet

Wilma Lidén har skådespelat sen hon var barn. Som liten samlade hon på kvitton hon sen använde för att hitta på karaktärer, baserat på vad som inhandlats.

– Många lämnar ju bara dem. Jag köpte godis och så låg det kanske tre kvitton där. Då hade jag hela eftermiddagen löst.

När hon såg reklam för en statistsida på ett mjölkpaket tjatade hon på sin mamma att bli inskriven där.

– Hon sa väl att ”ja, men du ville ju bli delfinskötare förra veckan”. Jag spelade fiol när jag var liten och tyckte inte alls om det. Men jag vågade inte säga det. Jag kände att det är inte för mig. Men på det här mjölkpaketet finns liksom ticket to heaven.

Och så blev det. På cv:t finns numera allt från Torpederna, Gåsmamman och Morden i Sandhamn till Maria Wern och Heder. Även Viaplays Zebrarummet. Samtidigt som Wilma är aktuell med Karusell släpps dessutom Ruset – Sveriges första dramaserie på Tiktok.

Vilken roll ser du själv som din genombrottsroll?

– Det här med genombrott är svårt. Första gången jag blev igenkänd på stan var när jag gjorde Torpederna när jag var 12. Jag minns att det tvärnitade en bil. Det var två män i 30-årsåldern som sa ”Lina!”. De ville bara vara snälla och säga typ ”fan vad bra du var i Torpederna”.

Jag ser ett tema. Det är väldigt mycket krim!

– Men vi bor ju i Sverige.

Men jag är nyfiken på om det finns någon annan anledning än att Sverige är ett krimproduktionsland? Dras du till krim?

– Nej. Jag dras till intressanta roller tror jag. Sen blir det ofta krim. För krim är väldigt stort i Sverige. Det är också väldigt stort i Frankrike och Tyskland. Min mormor i Frankrike har sett mig dubbad fyra gånger. Sverige är ju känt för den mörka, grå, krimvärlden. Men det är väl mest att det varit roller som jag tyckt om.

Om du måste definiera en roll du dras till, vad är det för typ av roll?

– En tjej som inte bara är en tjej. Som inte bara är där för att vara snygg eller bli mördad. Att det finns någonting annat som jag kan tillföra. För ofta är en kvinnlig roll en PR-assistent som ler och vinkar som pingvinerna i Madagascar. Eller så är man bara är ett offer. Jag har spelat offer mycket men då har jag varit noga med att det finns något mer. Att jag kan visa någon annan sida än bara där är hon som dog. Det är ont om välskrivna kvinnliga roller. Speciellt unga kvinnor, vilket är jättetråkigt.

Jag kollade din bio på insta. Där står ”câlinou câlinette”. Jag googlade och insåg att det är en titel på en fransk barnvisa. Varför står den där?

– Jag har en lista på tatueringar jag gjort om jag inte var skådis. Och den är topp ett. Det betyder typ kramis pamis. Jag tycker det ser fint ut. Jag gillar bokstäverna. Det är väldigt gulligt.

Jag listade också ut av din insta att din mormor har ett hus i norra Frankrike. Har du varit mycket där?

– Ja, min mamma är fransk. Jag växte upp med mamma så vi var där jättemycket. Och så har jag kusiner och morbror i Paris. Och jag är ju en av dem som verkligen romantiserar Paris. Alltså på en ohälsosam nivå.

Ge mig några exempel!

– Jag åker dit så ofta jag kan. Så fort jag har en ledig månad. Alltså jag älskar Paris. Och det är många som verkligen inte gör det. För det är smutsigt och folk är otrevliga. Fine, köper det. Man jag tycker typ att det är lite charmen i det. Sen är det ju också så att om man pratar franska så blir de ju trevligare. Jag har till och med experimenterat med det där. Beställt en kaffe på engelska. Och beställt en kaffe på franska och tänkt ”gud vad gullig hon var nu”. Jag har alltid dragits dit. Det är den enda staden jag varit i som jag inte har hörlurar i när jag går på stan. För jag älskar att lyssna på språket och kolla på alla människor. Det finns så roliga människor där.

Wilma Lidén om mode och sin egen stil

Wilma pratar målande om saker. Ger mig konkreta exempel på små detaljer som gör den här texten roligare att skriva. Som de kvitton hon samlade på som barn, dockan i spökhuset och kaffebeställningarna i Paris. Flera gånger tänker jag på att hon inte pratar snabbt. Det ger en känsla av att det hon säger, sägs med eftertanke. När vi pratar mode ökar plötsligt takten på hur snabbt orden kommer ur hennes mun. Alla som sett Wilma på en röd matta eller premiär listar snabbt ut att hon är modeintresserad.

Jag minns första gången jag insåg just det. Vi råkade vara på samma event. En påkostad premiär av Netflix nyversion av Vinterviken. Alla gäster åkte båt och mitt bland alla svartklädda personer på sjön stod Wilma i en rosa enorm pälsjacka och matchande cowboyboots.

Jag vet att jag tänkte ”vem är hon”? Och att du måste vara en cool person. Berätta om den looken!

– Det är min favoritjacka någonsin! Den är ju rosaglittrig. Helt sinnessjuk! Puffärmar, lång, magisk. Jag tycker att man blir glad av den jackan. Det är så många som stannat mig på stan när jag haft den och sagt att ”det här gjorde min dag. Jag blev typ lycklig av den här”.

På årets ELLE-gala bar du en helt grön look. En glittrig klänning med matchande grönt ögonsmink. Vad var tankarna bakom den looken?

– Tankarna var att säkra looken så fort som möjligt. Förra året kom min klänning inte i tid. Eller den kom i tid men den skulle lämnas till ett kontor och det var någon som snodde den dagen innan.

Din klänning rök dagen innan ELLE-galan?!

– Ja. Och jag var så ledsen. Jag hade planerat ett skitsnyggt smink. Jag fick tre nya klänningar. Och de var jättefina men inte wilmiga. Nu i år tänkte jag att det inte får hända igen. Den gröna klänningen är från H&M-studio. En liten julgran. Jag såg den hänga där och jag sa att ”det där är min ELLE-klänning”. För den är ju minimal. Jag hade aldrig haft det förut men jag kände bara att jag ska ha den där.

Wilma Lidén på Pinterest

Till intervjun bär Wilma ett matchande set med jeanskjol och en deconstructed topp med asymmetrisk korsettknytning bak. Det har revor på exakt rätt ställen och denimtyget är färgat i omgångar. Hon beskriver plagget som en storm. Looken är skapad av den unga designern Albin Granaas. Och den är så snygg att jag hoppas att hon ska på något event efter vår intervju som råkar vara i en studio utan fönster.

Det är nästan… inte slös på en look. Men nästan…

– Jag vet. Min lillasyster sa det också. Fast det är inte det! Vi kan ta en bild!

Jag undrar över skisserna på ögonsmink på Wilmas instagram. Hon förklarar att hon brukar skissa på sin iPad och säger att hon är en Pinterest-tjej. Och jag kan inte hålla mig från att säga att jag inte förstår Pinterest. Jag hör folk berätta om hur de hittar inspiration. Men allt i min app är fult hemgjort pyssel med små stubbar.

– Man måste jobba upp sin algoritm. Jag har hållt på i flera år, säger hon och fortsätter:

– Jag kan inte gå in för jag vill ha allt. Men jag kan visa dig sen! Du kommer skrika!

Senare ger hon mig sin telefon och ber mig titta på hennes anslagstavlor. Jag noterar att namnet på en av dem är câlinou câlinette. Och de är såklart perfekta. I hösttoner med inslag av exakt allt som är trendigt. Långa jeans som ligger perfekt över ett par skor med rosetter. Grå toner, stickat och till och med ett par benvärmare som ser exklusiva ut i dimmig bakgrund.

Hur skulle du beskriva din stil om du behövde förklara den?

– Det här är så svårt. Jag har fått den frågan förut och då frågade jag min kompis och hon sa ”en hög Lilla My”. Jag vet inte vad det betyder men jag gillade det. Jag är ju en kameleont. Jag kan vara en prinsessa en dag, igår hade jag en tyllkjol på mig, och andra dagar kan jag vara något helt annat.

Hur tänker du när du klär på dig?

– Det är bara baserat på hur jag känner den dagen. Sen kan jag ta på mig något som jag i huvudet tänker är snyggt. Så kan jag kolla i spegeln och tänka att ”det här är skitsnyggt men jag är inte bekväm i det just idag”. Jag tror att det bara handlar om det i slutändan. Att man ska känna sig bekväm.

Vi lever ju i ett land där det är väldigt mycket jante. Många ser likadana ut. Hur är det att vara en person som skiter i det och går ut i tyllkjol?

– Jag blev smygfotad när jag gick in hit. Det är olika. Det beror också på hur jag mår. Om jag är skör en dag och någon kollar på mig kan jag känna ”varför tog jag på mig det här?”. Och sen komma tillbaka till att ”men jag känner mig snygg”. Jag har alltid tyckt om att sticka ut. För det har varit mitt uttryckssätt.

Du är en curly-girl. Och det känns som att du har en bra rutin. Jag känner att hon har hackat sitt hår, hon har fattat hur man gör?

– Glad att du säger det! För den är den looken jag går för. Men jag har inte gjort det.

Men enligt mig har du det!

– Bra. För jag försöker fortfarande hitta grejer som funkar. Jag använder en kräm jag vet inte alls är bra för håret. Den är uttorkande. Men vad ska jag göra då? Jag vill inte se ut som att jag gått igenom en biltvätt efter lunch.

Skulle du säga att du har bra självförtroende?

– Jag har jättebra självförtroende men jag har jättedålig självkänsla.

Vad tror du att det beror på?

– Många saker. Men jag tror man måste ha bra självförtroende i den här branschen för annars går man sönder. Man måste lita på att man är bra. För annars kommer varje nej ta sönder en. Och det har jag inte tid med.

Innan vi säger hejdå utbrister Wilma plötsligt ”förresten, var köper jag såna där hälilägg?”. Sedan går hon ut genom entrén i de för stora skorna och det perfekta denimsetet. Jag hoppas att staden är full av folk.