ELLE ger dig bästa tipsen: Så reser du bäst ensam
Dinner for two?
– Nej, för en, svarar jag – och lägger i tystnad till ”inte i dag heller”.
Servitören ler när han plockar bort det andra kuvertet, men jag kan inte låta bli att tolka in en besvikelse i blicken. Eller är det medlidande? Kanske hoppades han att kvinnan som suttit ensam flera middagar i rad plötsligt skulle ha sällskap vid sin sida. En stilig man eller rolig väninna att skråla och skåla med. Men det har inte jag. Sanningen är att jag trivs alldeles förträffligt med att dinera i mitt eget sällskap.Och att äta frukost och luncha allena med för den delen.
Hemma i Sverige är det kallt och jag befinner mig på en paradisö i Indiska oceanen. En drömtillvaro för de flesta, för andra en mardröm. Jag har nämligen rest ensam till ett ställe där romantik ligger i luften – ja, inte för mig då, men för alla kärlekspar som valt samma resort. Lite hångel framför den rosa solnedgången hade såklart varit trevligt, men jag har faktiskt inte åkt hit för att ägna mig åt någon annan, utan för att ta hand om mig själv. Och i egenskap av en så kallad ”egotripper” är jag inte ensam.
Tvärtom visar en undersökning gjord av resesajten Skyscanner att sju av tio svenskar rest iväg ensamma – och att majoriteten av de som inte redan gjort det är sugna på att testa. Att svenska resebolag ser en ökning bland ensamresenärerna beror till stor del på att vi blivit så resvana. I dag är det inget konstigt att sticka iväg på egen hand, berättar Vings pressinformatör Anna Hagberg på telefon för mig före avgång.
– I dag finns det så många olika typer av resor – allt från träningsresor och cityweekends till sol- och badresor eller kryssningar där man har chans att träffa likasinnade. Vissa drar sig kanske för ensamresandet för att de känner sig osäkra och för att de vill dela sina upplevelser med någon annan. Men det finns ju en enorm frihetskänsla i att resa ensam. Att kunna göra precis vad man vill utan att kompromissa.
Det som främst lockade egotripparna är enligt undersökningen saker som avkoppling och att lära känna nytt folk – men även ”att hitta sig själva”. Avkoppling kan jag själv skriva under på, men att träffa nytt folk, nja. Hade jag suktat efter häng med gäng hade jag satsat på ett annat upplägg. Typ valt en sådan där trendig aktivitetssemester där man surfar, yogar, joggar eller gör något annat i en grupp som bara blir tajtare och tajtare för varje dag som går. Eller dragit till en cool storstad av typen Barcelona, Paris eller Prag, enligt uppgift de mest populära destinationerna bland ensamresenärer. Ställen som garanterar lika spännande kultur som roligt uteliv och god raggningspotential.
Min avsikt med resan är dock motsatsen. Jag är här för att jag vill dra ner på yttre stimuli i form av en massa valmöjligheter och överdrivet socialiserande. En rätt lång period innan resan befann jag mig nämligen i en tusen järn i elden-vardag vars logistik hölls samman av oräkneliga post-it-lappar där jag listade dagens hundra måsten. Inga konstigheter för en frilansjournalist som bollar det egna företagandet med en bokambition – och som tänker att det sociala umgänget ska vara lika sprakande som på en semester. Fail. Efter sömnproblem, konstiga hudutslag och lätta minnesförluster slog det mig att jag möjligen fått en släng av så kallat stressyndrom. Och när jag drabbades av det jag kallar ”social fatigue”, en trötthet som ibland uppstår när jag varit för mycket om mig och kring mig med folk, fattade jag att min kropp (och själ) krävde en timeout.
Valet var en slump. Eftersom jag avskyr kyla behövde jag åka långt för att få riktig hetta. När någon nämnde Mauritius kritvita stränder och jag fick höra att landet var en demokrati som endast låg tre timmar före Svea i tid (en vecka är för kort tid för att hinna acklimatisera en jättejetlag) var saken biff. Min inre äventyrslustande nomad skulle skämmas, men en vecka på all inclusive here I come! Det var som sagt inte äventyr jag behövde, utan en rofylld understimulering där jag slapp ta ställning till val av restauranger, barer och shopping.
Så hur är då livet som egotrippare på all inclusive-retreatet? Well, väldigt repetitivt. Typ eat, read, chill, repeat. Och däremellan gudomliga bad och yoga. Förutom det nödvändiga artighetsutbytet med personalen känns min tillvaro nästan stört introvert. Jag är personen som inte ingår i något sällskap, ett skyggt djur som stryker runt i skuggan av de andra. Men det är också i denna tystnad som tankarna kan hitta en struktur igen. Långsamt klarnar sådant som nyligen bara snurrade runt – saker som jag från mitt solstolsläge till stor del inser att jag kan släppa taget om. Och i takt med att min skalle rensas ur bereds plats för nytt att ta in. Efter fyra dagars ryggläge rycker det till i den gamla backpackernerven – jag vill upptäcka något! Vilket ju också är på sin plats när man rest till ett främmande land på andra sidan jorden. Mauritius är trots allt så mycket mer än kritvita stränder och svajande palmer. Vad är ett land utan att man träffat lokalbefolkningen, tänker jag och bokar en taxi till huvudstaden Port Louis (efter ett tappert försök att ta lokalbussen får jag av hotellpersonalen rådet av avstå med orden ”man vet liksom aldrig säkert när den kommer, om den kommer”).
– Yes, you will find a lot of things there mam, säger taxichaffisen när han släpper av mig vid Port Louis lokala marknad.
Jag hittar en massa saker – dock inget jag vill ha. Krimskrams finns i massor, men mitt enda köp i Port Louis blir en papaya och krispiga samosas från ett gatukök kallat Krisna.
Längtar jag då inte efter att dela mina upplevelser med någon? Jo. De första dagarna messengerbombar jag mina vänner med statusuppdateringar från mitt paradis. Men i takt med att tiden flyter grumlas behovet av bekräftelse från de fjärran. Efter några dagar har rycket i telefontummen lagt sig och jag klarar hela halvdagar i flightmodeläge. Det blir liksom så mycket härligare när jag, från sängen i min bungalow på kvällen, loggar in och har mina vänner på tråden. Det är då man förstår att det finns så himla mycket fint där hemma också.
