Veronica Maggio i stor intervju med ELLE

Orden har alltid runnit ur Veronica Maggio. Präntats ner i hårt blyertsgrepp på streckade skolbokslinjer. Droppat som tårar på papper. Hamrats ner i tangenter. Fingertoppsknappats in i mobilskärmar. Klottrats på servetter.  Ångesten blev dagboksmeningar. Svarta känslor förvandlades till hoppfulla refränger. Nu kommer hon strosande Tjärhovsgatan ner som den coolaste tjejen i stan. Syns på långt håll, och jag tror att alla vänder sig om efter henne. Svart basker nerdragen över det vita håret, överdimensionerad svartgulrutig kavaj och superkort kjol. Under armen lyser hennes nya bokmanus i form av en tjock bunt vita lösa papper. Allt är för bra nu. Den släpper hon ner på kafébordet framför sig med en duns samtidigt som hon beställer en svart kaffe. Vi ses på Greasy Spoon på Söder i Stockholm. Alla som jobbar här pratar engelska och slamrig pop blir bakgrundsmusik till Veronica Maggios strida ström av pratbubblor.

– Att skriva har alltid varit ett begär jag drivits av. Trots att jag var fylld av tvivel hade jag känslan av att det var nödvändigt för mig. Jag älskar att skriva, jag ville bli journalist.

Veronica Maggio började skriva dikter som sexåring. Därefter blev det långa följetonger som lästes upp på roliga timmen i skolan. Dagbok under tonårstiden för att släppa ut orosmonstren.

– Sedan blev låtarna min dagbok. Jag var 12 när jag skrev min första låt. Att bli sångerska hade jag också drömt om sedan födseln känns det som. Att sjunga och hitta på små historier. Det var det jag ägnade mig åt.

Veronicas mamma Karin uppmuntrade. Morfar Sam Mohlin var författare, det blev en inkörsport för Veronica när hon förstod att orden fanns i blodet.

– Mina föräldrar läste jämt för mig när jag var liten. Och nu läser jag för min 6-årige son Bosse. Boken var lätt att skriva. Jag bara började och kunde inte sluta.

Hon tar upp en silvrig Dior-puderdosa ur Acne-handväskan och speglar sig.

– Usch, vad trött jag ser ut! Jag är mitt i en flytt, som vanligt. Renoveringskaos. Jag och Bosse flyttar till hus!

Hur känns det?

– Det känns coolt! Supermysigt. Visst, det är en stor grej att köpa hus ensam. Jag brukar få höra att jag är för självständig. Om man kan tänka sig att köpa ett hus själv blir man genast lite otillgänglig. Jag har nog romantiserat den ensamma mamman. Jag minns när jag som liten försökte se min framtida familj framför mig. Då såg jag alltid mig, ett eller två barn och sedan var det lite otydligt. Jag hade svårt att se den där ytterligare personen, vem han var och vad han kunde bidra med.

Hon förklarar hur omöjligt hennes liv kan vara att leva i för andra. Hur självupptagen hon blir i intensiva perioder, totalt fokuserad på jobb.

– Jag tvingar in kärleken i luckorna i mitt liv. Jag bestämmer, det blir på mina villkor. Det är svårare som kvinna att ställa den typen av krav på en relation. Det manliga släktet har gjort det i alla tider. Män är inte lika vana att anpassa sig.

Varför tror du att du tycker att kärlek är svårt?

– Jag skyller allt på mina föräldrar, så dåliga förebilder, haha. Jag har analyserat det här själv i många timmar. Och jag vet inte hur många människor jag har betalat för att hjälpa mig att analysera det. Jag har svårt att vara med någon som är 100 procent bra för mig. Jag vill åt stöket. Jag tror inte att det är det jag har valt först, men sedan visar det sig alltid att det är så. Om någon är för snäll är det jag som drar. Det blir för tråkigt. I relationer gör jag ofta lite falsk marknadsföring av mig själv. I början är jag lätt att ha att göra med. Sedan blir jag svårare och svårare. Vill göra allt på mitt sätt.

Hur vet du när du är kär?

– Magkänslan. Jag går bara på passion!

Hur vet du när kärleken är över?

– När jag inte längre har överseende med det som jag tidigare ursäktade. När kontakten inte funkar. När det blir för mycket konflikter. Men trots att kärlek kan vara svårt och göra mig livrädd kan jag inte undvika den, jag är inte byggd så. Och jag hatar att vara ensam. Jag vill vara i en parrelation. En fungerande parrelation. Men visst är det okomplicerat att vara själv.

Har du växt ifrån din längtan efter storstadspulsen?

– Det sorgliga är att jag inte har det! Jag har ett inneboende stök i mig som känns ocharmigare för varje år. Jag tänker gud ska inte den här sidan dö snart, jag måste ha en begravning för den någon gång. Å andra sidan är tanken om att kvinnor efter en viss ålder inte ska ha några komplicerade känslor deppig. Jag har haft ganska mycket av det. Men nu kan jag ha min trygga bas och sedan får jag pulsen med turnéerna. Jag är trött på att stå vid gungorna i Nytorgsparken. Jag saknar naturen. Och mitt hus kommer att bli ett Pippi Långstrump-hus.

Hennes gröna ögon lyser när hon pratar om huset, man förstår precis hur hon menar. Vem vill inte vara cool och stark som Pippi och göra allt på sitt eget egensinniga sätt, tvärtemot hur alla andra gör.

– Min uppväxt var lite Pippiaktig. Jag fick laga min egen mat, sitta i fönstret och äta om jag kände för det. Det fanns inte alltid pengar så det räckte. Jag lärde mig inga rutiner. Så nu måste jag tänka på att jag ska gå upp och fixa frukost, packa Bosses gympakläder och komma ihåg matsäcken.

Anstränga mig. För jag vill att Bosse ska få vara lite mer som alla andra. Man kanske mår bättre om man lyckas rätta in sig i ledet. Jag har inte vetat hur man gör det. Men jag vet inte om jag hamnade utanför eller om jag ställde mig där med flit. I skolan hade jag inte så mycket kompisar. Jag lekte med killarna, de märkte inte att jag inte kunde koderna på samma sätt som tjejerna.

Du dras mot det stormiga, vill att marken ska gunga under dig. Hur får du den att göra det?

– Jag löser det på något omöjligt sätt varje gång. Jag behöver kaos att skapa ordning i. Så är det i mina drömmar också, alltid något jag ska ordna. Jag försätter mig omedvetet i situationer som behöver lösas. Men jag trivs i det där, möjligheten att förändra. Jag vill alltid måla om allting direkt.

Du trivs bäst i ögonblicket innan lyckan infinner sig.

– Det är rädslan över att lyckan ska ta slut om den väl börjar. Dagen innan julafton är roligare än själva julafton, liksom. Jag är rädd att bli besviken. Min upplevelse av lycka är så stark när den väl inträffar att jag alltid får en stark tomhetskänsla strax efter. De två ytterligheterna sitter ihop lite för mig.

Hur får du dina kickar?

– Jag gör saker som är på gränsen för vad jag klarar av. När jag tar mig vatten över huvudet. Då känner jag lyckan. Men efteråt känner jag ingenting. Då är det dött för mig. Då vill jag ha nästa kick. När jag stod där med Grammisarna, så kände jag bara jaha. Trots att jag hade längtat så. På scen kommer kickarna naturligt.

Hur känns det?

– Det är ju inte normalt att stå framför 70 000 pers på en scen. Det händer något i hjärnan då. Reptilhjärnan säger spring! När man inte springer uppstår den där kicken. Det känns helt fantastiskt. Rädslan försvinner. Det är som knark.

Du har en del drogreferenser i dina texter.

– Ja det har jag, såklart. Men det är inget jag tycker att man ska ägna sig åt.

Hela sitt liv har Veronica Maggio jagat de där kickarna. Längtat efter. Drömt om. Hon minns inte längre hur många timmar hon slitit med inspelningar i sunkiga studior. Hur många demos hon hoppfullt skickat iväg och den tröstlösa väntan på svar.

Musikglädjen ärvde hon från båda föräldrarna. Hennes italienska pappa hade en enorm skivsamling som Veronica fick botanisera fritt i. Mamman vred upp volymen och ”mammadansade” till Beatles så att Veronica skämdes när hon hade kompisar hemma.

– Pappa byggde som en karaokestation åt mig hemma, med mick och synt och högtalare. Där levde jag ut popstjärnedrömmen.

När hon ser tillbaka är det kanske just att hon lät allt stanna vid en dröm så länge som gjorde att det dröjde innan allt föll på plats. Men hon minns kristallklart ögonblicket som blev avgörande för karriären.

– När jag drog från min uppväxtstad Uppsala. Till Stockholm. Innan dess funkade inte mitt liv. Mitt självförtroende var knäckt. Jag förnekade för både mig själv och andra att jag ville bli artist. Jag sa att jag tänkte börja plugga. Det var jobbigt när folk frågade hur det gick med musiken. Min dåvarande pojkvän sa åt mig att sluta med det där. Att jag måste sända ut signalerna att jag faktiskt ville. Våga vara sann mot mig själv. Då började jag be om det jag ville ha. Det blev ett avgörande år i mitt liv. Han kände mig så bra och han såg igenom min charad. Det kändes löjligt att fortsätta låtsas.

Började du må bättre då?

– Ja, det var fortfarande kämpigt att få allt att gå ihop och höra nej hela tiden. Jag jobbade, jobbade, jobbade som servitris och ägnade all annan tid åt att spela in och skriva musik. Jag skickade in demos och de föll platt. Men jag reste mig alltid och startade om.

I Allt är för bra nu flimrar allt förbi, i svartvita snapshots, minnesanteckningar och förstås, låttexterna. Om barndomen på Rackarberget i Uppsala. Hur Veronica fick hänga med mamma, som arbetade som sjuksköterska på ett fängelse, på jobbet. Om självhat, och om att äntligen se ljus i tunneln. Ackorden finns också med, melodierna som alla, tonåringar som medelålders, älskar att sjunga med i.

Veronica Maggio var den första svenska kvinnliga soloartisten att göra en arenaspelning, fylla en stadion. Men precis som i hiten Den första är alltid gratis har allt haft sitt pris. I boken skriver hon om ångesten hon fick när hon var ifrån sonen en vecka när han var liten och han för en kort stund inte kände igen henne efteråt.

Hur beskriver du föräldrakärleken?

– Den är så stor. Och konstant. Får mig att vilja ändra på mig utan att det känns betungande.

Hur är du som förälder?

– Aktiv, jag tycker att det är tråkigt att sitta hemma och rita. Vi går på utställningar, åker till Tom Tits, testar att dreja. Vi har varit på semester bara vi två på Island och i Italien. Vi trivs båda bäst när det händer saker.

Största förändringen du gick igenom när du blev förälder?

– Jag trodde att jag skulle förvandlas till mamma direkt på BB. Men allt trassel i mig som fanns innan fanns ju kvar. Jag hann inte fatta att jag hade blivit förälder, plötsligt hade jag bara en person med mig överallt. Hans pappa, Nils Tull, är också musiker. Vi tog med Bosse på jobb från det att han var några månader. Jag var skör men vägrade erkänna det. Ingen skulle få tro att jag inte klarade båda delarna. Jag låtsades som att det inte gjorde ont. Jag var livrädd att allt jag hade byggt upp skulle tas ifrån mig. Att de skulle räkna mig som förlorad till mammalivet. Den tanken stod jag inte ut med. Men jag blev samtidigt otroligt avundsjuk på mina kompisar som var mammalediga.

Din värsta kris?

– Jag hade grav dödsångest när jag var barn och i 20-årsåldern. Jag tog ut allt då.

Vem tröstade dig då?

– Folk sa bara att det där behöver inte du tänka på som är så liten. Min far är ateist. Han konstaterade krasst att det tyvärr är slut när man dör, det blir bara svart. Det var det man hade att se fram emot alltså.

Var hämtar du styrka?

– I relationen till andra människor. Bosse, mina vänner, familjen. Jag gillar människan och alla hennes sidor. Det sköra och det starka.

Vad drömmer du om nu?

– Jag vill starta ett band, prova något nytt. Jag har skrivit några låtar på engelska ihop med någon. Det kommer inte att låta som tidigare. Men jag vill inte säga mer. Vill inte jinxa det.

Vilken är din superkraft?

– Jag får saker att hända.

Kaffet är urdrucket. Veronica Maggio samlar ihop de spridda boksidorna på bordet och reser sig för att gå. Hon tänker högt att hon varit ovanligt personlig. Det blir lätt så när man som hon sätter ord på känslor så att alla känner igen sig. Det är därför vi älskar henne. Och hennes textrader som nästlar sig in, fastnar på repeat i hjärnan, stannar kvar.

Om Veronica Maggio:

Namn: Veronica Sandra Karin Maggio.
Ålder: 36 år.
Familj: Sonen Bosse.
Diskografi: Vatten och bröd (2006), Och vinnaren är … (2008), Satan i gatan (2011), Handen i fickan fast jag bryr mig (2013) och Den första är alltid gratis (2016).
Aktuell: Med boken Allt är för bra nu (Max Ström). Blev Årets bäst klädda kvinna på ELLE-galan 2017.
Följ: @veronicamaggio

Teamet bakom bilderna:

Fotograf: Honer Akrawi/New Blood Agency
Stylist: Sara Möller
Hårstylist: Sherin Forsgren/Adamsky Mgmt
Makeupartist: Sophia Eriksen/Link Details
Fotografassistent: Filip Älfvåg
Produktion: Erik Pettersson/New Blood Agency