Arkitekterna förvandlade Malmövillan till något alldeles unikt – kika in och inspireras
Det är någonting som för tankarna till Italien snarare än till ett villakvarter i Malmö när man står på den lugna gatan utanför familjen Lyths hus. Kanske är det fönsterluckorna i jalusistil på huset tvärs över gatan, kanske den slingrande grönska som klättrar uppför den putsade rosa fasaden på huset vi är på väg att besöka. Eller är det bara den för dagen ovanligt heta försommarsolen som gör asfalten varm?
Vid en första anblick ser huset som möter oss ut som ett klassiskt trettiotalshus, en rosa sockerbit med gråmålade fönster. Men det var inte riktigt den synen som mötte arkitektparet Joakim och Maria Lyth när de första gången såg sitt framtida hus.
– Då var det klätt i mexitegel och brun panel med en gigantisk takfot i korrugerad plast. Huset byggdes 1937 som ett putsat funkishus men byggdes 1968 om av en mindre nogräknad byggmästare. Funkisfönstren byttes mot sextiotalsditon och övervåningens terrass byggdes in bakom den bruna panelen, säger Joakim.
– Familjen som köpte huset av byggmästaren sålde det till oss och då hade det stått tomt i några år och behövde verkligen renoveras. Fönstren från sextiotalet hade ruttnat. Diskmaskinen från 1968 var aldrig använd och i nyskick. Det var glest med spekulanter på visningen, men vi såg potentialen i det, det var så fult och behövde vår kärlek.
Funkisinspirerad renovering
Paret hade 2013 tillsammans med sina fyra barn nyligen flyttat ner till Malmö från Göteborg, bodde tillfälligt i en lägenhet i stan och hade efter husköpet ett halvår på sig att renovera och bygga till huset innan de behövde flytta in. Första uppgiften blev att återställa husets trettiotalsutseende.
– Eller man kan säga att vi gjorde en funkisinspirerad renovering, det är egentligen ingenting som är autentiskt så som huset såg ut från början, vi har modellerat om det lite.
– Men vårt mål var att göra en så hållbar renovering som möjligt, att återanvända, använda hållbara material och färger och ingen plast. Och att undvika vitt, alla färger i huset är brutna. Vi började renovera överallt samtidigt, det var en intressant taktik men kanske ingenting vi rekommenderar … Huset var halvklart när vi flyttade in, det var lite stökigt.
Tar man ett steg åt sidan från ovannämnda rosa fasad anar man den allt annat än konventionella tillbyggnaden, med panelliknande fasad av tjärad plywood, som sedan sträcker sig över hela baksidan av huset. Den nybyggda delen känns både otippad och helt självklar i sin kontrast till resten av villan.
– Det fanns en tillbyggnad från sextiotalet redan, som hade ungefär samma planlösning. Vi rev den men behöll betonggrunden. I vårt hus i Göteborg, i det fantastiska radhusområdet Sjögången, hade vi ett öppet kök och vardagsrum som mätte 4,8 gånger 11 meter, det rymde helt perfekt soffgrupp, matplats och kök. Så detta är en hommage till det rummet, det har i princip samma mått.
Inne- och utemiljö binds samman
Även detta rum rymmer ett stort öppet kök med köksö samt matplats och vardagsrum. Väggarna och köket är klädda i plywood, även innertaket är klätt i trä med synliga plywoodbjälkar. Det är ett varmt och hängvänligt rum. Gigantiska fönster och ett öppningsbart väggparti som vetter ut mot den lummiga trädgården och en trappformad terrass, inspirerad av det kejserliga palatset i Kyoto, binder ytterligare ihop inne- med utemiljö.
– Från början ville vi göra skjutbara fönsterpartier, men pengarna tog slut så vi fick tänka om och bestämde oss för att ha fasta fönster men stora öppningsbara väggar. Som arkitekt har man nästan alltid en beställare som i slutändan ska bedöma om ens förslag är görbart eller inte. Det uppstår en friktion i det mötet. Men när man ritar åt sig själv kan man löpa linan ut, testa okonventionella lösningar och idéer. Det är ingen som drar i bromsen och blir det inte bra har man sig själv att skylla.
Är ni alltid överens om projekten ni gör eller vem är det annars som drar i bromsen av er?
– Vi är typ aldrig överens från början, men det brukar sluta bra. Joakim vill ofta lite för mycket och jag är mer praktisk, tänker att det ska vara möjligt att genomföra också, säger Maria.
– Jag är väldigt bra på att starta projekt, men sämre på att färdigställa dem. I sommar byggde jag dock färdigt ett växthus vid vårt sommarhus på Gotland, som ingen i familjen trodde att jag skulle lyckas med, säger Joakim.
Maria är tyst en stund.
– Nu är det ju inte riktigt färdigt …
Familjen Lyths hem är en experimentplats och det är ständigt nya projekt på gång, både här och i sommarhuset. På en av sommarens auktioner spontanköptes till exempel en inglasad veranda som så småningom ska byggas till den gotländska gården.
– Våra stackars barn har levt i olika renoveringsprojekt hela sina liv. När vi flyttade ner från Göteborg för tretton år sedan hade vi egentligen lovat barnen att vi inte skulle renovera mer, men det var inte riktigt möjligt att hitta ett hus i en rimlig prisklass som rymde fyra barn men inte hade renoveringsbehov, säger Maria och Joakim fyller i:
– Hade man frågat barnen i vissa perioder av deras liv hade de definitivt svarat att de ville bo i ett hem som var sprillans nytt och helvitt. Men nu har vår äldsta dotter Maj köpt ett gammalt bryggeri på landet i Skåne som till och med får oss att bli alldeles bleka när vi inser mängden arbete som behövs. Så de har helt tydligt inte lärt sig någonting av sin uppväxt.
Fotograf: Petra Bindel
