Titta in den vackra sekelskifteslägenheten – en tidlös oas mitt i stan
På platser är så starkt förknippade med Stockholm som Tegnérlunden i Vasastan. Här, i parken som först anlades på 1890-talet, står August Strindberg staty och här utspelar sig flera av Astrid Lindgrens böcker. Det är nästan så att Julia Hichens kan ana smattret av Karlsson på takets propeller när hon sticker ut huvudet genom fönstret för att ropa in barnen när de leker i plaskdammen.
Julia behövde inte ta mer än ett steg in i den rökskadade sekelskifteslägenheten innan hon visste: Här skulle de bo. Hennes man John och sönerna Eli och Harry var kvar hemma i huset i Nacka, villan var inte såld, men hon var säker.
– Jag såg ju det här framför mig, säger hon och blickar ut över det numera ljusa vardagsrummet. Ge mig en bytta färg, bara jag kommer in här så är livet löst!
Hon åkte hem till familjen och ägnade en vecka åt att övertala John om att den nedgångna lägenheten med kalldrag, uråldrig el och mögliga badrum var deras drömhem. De hade bara bott i huset i några år, men redan insett att villalivet inte var för dem. Det var dessutom år av förluster – graviditeter som inte gick vägen och två mödrar som gick bort.
– Vi kände verkligen att nu gör vi något nytt. Eftersom vi också ärvde våra mammor pratade vi mycket om hur vi skulle förvalta det. Min mamma var fortfarande ung och sa: ”Gör bara det ni vill och drömmer om. Lev nu”, säger Julia.
Som hemmakära, ”superfamiljenördar” blev det därför naturligt att investera i en trygg plats där de själva kan bli gamla och som barnen i sin tur kan ärva en dag. Villan såldes rekordsnabbt och efter en extravisning av lägenheten i Tegnérlunden blev det orörda renoveringsobjektet om 131 kvadrat deras.
– Det tog flera veckor innan jag kunde förstå att det hade hänt. Jag kan fortfarande märka hur min förälskelse rör sig från detalj till detalj. Hela första året ville jag bara ligga i soffan och titta på hur ljuset reflekterades i husen mittemot innan det bröts i de munblåsta fönstren och studsade som på Cosmonova i taket.
Renoveringen var omfattande, men Julia och John var fast beslutna om att behålla och återställa alltifrån serveringsgångar till inbyggda bokhyllor, stuckatur och paneler. Han, till vardags projektledare och producent, med Excelark. Hon, till vardags skolchef men också livsstilsbloggare på The way we play, med ritblock och renderingsprogram.
– Jag är jättemedveten om att jag tänker väldigt konceptuellt. När andra säger ”jaha, här går alla färger ihop”, har jag bara trott att jag har gått på känsla, säger hon.
Inredningen har vuxit över tid, hopsamlad under Julias och Johns 14 år långa förhållande.
– Jag behöver aldrig fundera på om jag gillar något eller om det kommer att hålla över tid, utan jag vet direkt om det är något jag tycker om. Ofta visar det sig vara precis samma sak som jag redan har.
Vilka är dina ”home staples”?
– Den gamla klyschan är sann, att man måste omge sig med saker som betyder något. Saker vi ärvt, fått eller köpt på resa. Konst som vi har valt för att den väcker något i oss. Så var Johns föräldrar, och så var mina föräldrar. Nu har vi ärvt deras ”conversation pieces”.
Det estetiska har de gemensamt, liksom musiken, litteraturen, konsten och en stark känsla för nostalgi som ger lägenheten en sällsam tidlöshet. Att stiga över tröskeln är lite som att förlora greppet om både tid och rum. Ändå tar det konceptuella aldrig över, det finns en sådan tydlig njutning i varje detalj. Silverbrickan som kaffet serveras på, garderoberna som är lustfyllt planerade efter ”his and hers”, de tätt packade rosbuketterna – visst finns de där för besökare att uppskatta, men allra mest för dem som bor där.
– Det känns väldigt familjärt, även om det är pampigt. Vi vill att barnen ska känna att det är deras hem, inte nån utställning bara för att vi gillar fina och beigea grejer. Allting ska man kunna vara i, och leka i och fungera i. Det ska vara varmt och tillåtande.
Fotograf: Fanny Rådvik Stylist: Ida Lauga
