Hemma hos Mark Isitt i Köpenhamn är all inredning vald med kärlek
Nattklubben Park. Köpenhamn. 1999. Mark Isitt, 33 år, och en vän har åkt ner för att festa. Kvällen började med öl i Nyhavn, nu ska den snart ta slut. Mark tittar ner på lappen med ett telefonnummer. Kajalpennekletiga siffror som ska förändra hans liv.
Tillbaka i Stockholm slår han dem. En automatisk telefonsvarare hänvisar vidare till ett annat nummer på grund av renovering. De danska siffrorna får det att snurra i huvudet. Femoghalvfjerds, firs och halvtreds ... Men Mark finner sig snabbt och ringer sin mamma hemma på Marstrand. Visst läste väl hon danska i skolan? Med moderns hjälp får han tag på henne. Stine.
– Vi pratade i telefon varje dag den veckan. På fredagen var jag på en middag. Jag snackade knappt om annat än den här fantastiska kvinnan jag träffat i Köpenhamn. Min bordsdam fick till slut nog: ”Åk dit då!”, berättar Mark Isitt via Facetime.
Sagt och gjort. Glad och småfull köper han frukost – knäckebröd, ägg, kaviar – på 7 Eleven på Vasagatan på väg till flygplatsen. I gryningen landar han på Kastrup.
– Jag förklarade för taxichauffären att hon inte visste att jag skulle komma. ”Tänk om hon är med en annan man!”, invände han. Han ställde bilen 50 meter bort och väntade medan jag ringde på porten. Inget svar. Jag kastade sten på rutan, ringde hennes fasta telefon. Efter 10 minuter dök hon upp i fönstret, sömndrucken och i nattlinne. Jag och taxichauffören signalerade tummen upp.
Sedan dess är det Mark och Stine. Hon flyttade upp till Stockholm ett halvår senare, han friade bland flyttkartongerna, och en månad senare väntade de sitt första barn. 20 år gick, de sista tolv i ett engelskt radhus i Gamla Enskede. När familjen 2019 återvände till andra sidan sundet, till femman i centrala Indre byn, var de två sönerna i sena tonåren, fortfarande unga nog att följa med och smaka på den lite mer kontinentala kulturen.
Den som följt Mark i offentligheten, där han gärna gör sin röst hörd i radio, tv och tidningar, vet att Köpenhamn har en särskild plats i hjärtat. Det handlar om arkitekturen, en stad som fått växa fram lika organiskt som genomtänkt, men också om livet. Eller kanske snarare: Livet som, enligt Mark, möjliggörs av arkitekturen (kanske med visst stöd av de lite mer liberala alkoholreglerna). De stora fönstren i huset från 1831 blickar ut över en toppmodern lekplats.
– Jag älskar det, det är så typiskt Köpenhamn. Man bygger något supermodernt i den gamla stadsdelen, men är noga med att göra det med en väldig omsorg.
Hemmet är det första som Mark och Stine renoverat.
– I och med Grand designs möter jag människor som gör de mest dramatiska förändringarna i sitt liv. Om de vågar så borde väl för sjutton vi våga! säger han.
– Irriterande nog drabbas man också av allt det som de i Grand designs drabbas av. Man överskrider budgeten med det dubbla och allt tar tre gånger så lång tid.
Med målet att vara ”de bästa beställarna i världen” anlitades arkitekten Johannes Norlander, som ritade nytt kök och badrum i borstat rostfritt stål. Skickliga hantverkare var en förutsättning, malmöbon Mohamed Darwish har gjort underverk i en lägenhet där golvet på sina ställen sluttar 14 centimeter i ett enda rum. ”Gympasalsparketten” togs bort i fjol och blottade breda golvplankor, i olika storlek, lappade och lagade under snart 200 år. Tonen sattes – bokstavligen – av 1800-talskonstnären Vilhelm Hammershøi.
– Han målade interiörer från vansinnigt vackra sekelskifteslägenheter. Otroliga gråskalor och många rum i fil. Vi kände att den här lägenheten har Hammershøiska kvaliteter som vi ville förstärka, berättar Mark.
Vardagsrummet, matrummet och sovrummet ligger i fil och är målade i gråskala, från ljust till nästan svart. Färgkonsulten Sara Garanty hjälpte till, Jonathan ”Kritan” Nyström målade. Inredningen är sparsmakad, utan att bli kall och opersonlig. Det långa matbordet, designat av vännerna Gert och Karin Wingårdh och snickrat av Ali Atié, är hemmets hjärta. En låg plywoodhylla av enklaste slag löper under fönstren i allrummet, vidare in i vardagsrummet.
– De här mjuka, beigea tonerna är Stines förtjänst. Jag hade kunnat tänka mig ett par röda glasfibermöbler. Jag är lite förtjust i det där nästan kitschiga, lite fulsnygga, säger Mark.
Designen är nästan uteslutande nordisk och Mark nämner möblerna vid namn – Klint, Kukkapuro, Jacobsen, Mathsson, Saarinen, Wegner, Koch, Lindau, Lindekrantz – likt gamla vänner. Även de verkliga vänner är välrepresenterade via familjens konstsamling.
– Vi har inte en enda sak i hemmet som jag inte har ett band till. Det finns inget som bara är inställt. Jag älskar väldigt många av de här produkterna, säger Mark.
Fotograf: Jonas Ingerstedt
