Vi måste våga lägga ifrån oss mobilen
Handen greppar mobilen nästan utan att hjärnan registrerar det, tummen hittar omedelbart mappen med den lilla rosa-gula appen. Klick, klick, scroll, scroll. Flödet är never ending, det borde även gälla inspirationen. Men ögonen fastnar inte längre på något. Jag känner mig tom. Tom och proppmätt på samma gång, som när jag tryckt i mig en hel chipspåse i stället för middag.
Jag har älskat Instagram. Facebook var ett nödvändigt ont, Tiktok är för snabbt och skrikigt, Bereal känns roligare i teorin än i praktiken. Men Instagram har varit min happy place, en liten bubbla jag noga kurerat, och som under åren gett mig både inspiration, kreativitet och inte minst riktiga relationer (ok jag erkänner, i takt med att min följarskara på inredningskontot @ettrumtill närmat sig 200 000, även enorma mängder bekräftelse). När nu algoritmen ändrats till förmån för reels, sponsrade inlägg, dåligt utvalda förslag och endast en bråkdel av de konton jag valt att följa vill jag skrika som Kendall Jenner: Make Instagram Instagram again.
Drivkraften är självhävdelsebehovet
I stället ringer jag upp ekonomie doktor, Eva Ossiansson, varumärkesforskare vid Göteborgs universitet med fokus på sociala medier, kommunikation, konsumtion och marknadsföring. Hon börjar med att krasst påminna mig om vad vi till stor del faktiskt håller på med i sociala medier.
– På nätet har vi fått verktyg att utveckla oss och sprida en bild av oss själva, bygga en identitet. Det är en enda stor experimentverkstad, och studier har kunnat visa på att den främsta drivkraften är självhävdelsebehovet, säger hon.
”Det känns som att jag lagt en massa tid på att kolla på typ tv-shop, på poserande en masse och klubbar för inbördes beundran,” skriver en bekant till mig i ett DM. Och med risk för att kasta sten i glashus kan jag inte låta bli att undra vad som händer när varumärken och personliga varumärken alltmer smälter samman. När gränserna mellan privatperson och företag suddas ut och det blir svårt att skilja mellan betalt och icke-betalt innehåll. Om det ena både ser likadant ut och möjliggör det andra, spelar det då ens någon roll?
Bilder räcker inte längre
Ida Hult, framtidsetnolog, strateg och författare till boken Ärvda svar, känner också av sociala medier-tröttheten. Hon pekar på just typen av innehåll vi möter, inte minst inom livsstilssegmentet.
– Den nya statusbilden är balans i livet, att prioritera sig själv, selfcare. Då blir det svårt att visa något annat än det lilla livet. Ostbitar i papper, blomstilleben. Det är inte så engagerande. Det är rätt lustigt att alla trender får det här påhänget av core. När det gäller livsstilsuttryck blir det som munk: ingenting i mitten. De stora frågorna som behöver lösningar lyser med sin frånvaro. Men jag har noterat att det content som nu skapar mest engagemang innehåller alltmer text – bara en bild räcker inte längre.
En riktig relation jag skapat via just Instagram är Louise Ljungberg, vice VD på kreativa kommunikationsbyrån Abby World och tidigare föreläsare om sociala medier på Berghs School of Communication.
– Jag tycker mig se två saker. Det är en ny tid, med ifrågasättande på en massa plan. Som användare vill jag ”rise above”. Vi måste ta tillbaka ansvaret. I sociala medier är vi hela tiden matade med floskler, marknadsföring, PR och kommunikation. Om man blir provocerad av det får man leta efter andra platser eller rensa i sina flöden.
– Min andra spaning handlar om mer ärlighet och åsikter. När Bereal-appen plingar till har jag två minuter på mig att fånga något autentiskt, säger hon.
Äkthet blir allt viktigare
Just äkthet och autencitet är viktiga värden i vår kultur, ändå tycks de allt svårare att hitta. I den digitala tidens begynnelse var Louise Ljungberg en av Instagrams lokala så kallade community managers under appens lansering i Sverige. Hon tror att den sortens curators kan göra comeback, mänskliga tastemakers med en gedigen omvärldsanalys som sorterar och väljer ut innehåll som komplement (eller konkurrent) till de allsmäktiga algoritmerna. Hon pekar på Youtubes så kallade ”coolhunters”, som 2006 rekryterades för att hitta appens bästa klipp och ha direktkontakt med kreatörer, en nyckel till videoplattformens framgång.
Ida Hult tror också att företag och influencers kommer att jobba annorlunda framöver. I takt med att influencers startar egna framgångsrika företag utanför sina personliga varumärken, kommer företag att anställa egna profiler.
– Jag ser fler och fler digitala varumärken som inte har en fysisk närvaro. Då blir rätt talesperson så sjukt viktigt som förankring i den riktiga världen. Jag tror att man kommer att titta mer på interna influencers som kan företagets värderingar på sina fem fingrar, säger hon.
Vi söker gemenskap på sociala medier
Men det är inte bara vårt självhävdelsebehov som får utlopp på sociala medier. Vi söker också gemenskap, vill knyta an till likasinnade och tillhöra en grupp, förklarar Eva Ossiansson.
– Hur bygger jag då förtroende? Jo, normen blir att dela med sig av saker som du annars inte hade delat med dig av, det innersta och jobbigaste. Då kan jag närma mig dig, det blir en del av det här spelet vi spelar, säger Eva Ossiansson.
Det finns en enorm kraft i detta, att bryta tabun, riva skam- och skuldbarriärer, ge röst åt utsatta och förtryckta. Men på plattformar där gränserna mellan privata, politiska och kommersiella intressen är luddiga blir det ibland svårt att urskilja vem som egentligen talar och med vilken agenda.
– Alla de här uppropen: ”Vi måste prata om x” … Kan vi inte bara vara tysta ibland? säger Ida Hult.
Just tystnaden är talande i en av de senaste årens oväntade tittarsuccéer på SVT, berättar hon. Den stora älgvandringen är ett okommenterat naturprogram som med dolda kameror följer djurlivet i Ångermanland.
– Det är ”slow tv” om något; ”kommer det att komma en älg här i älven?”. Det känns som själva motsatsen till Tiktok, säger Ida Hult.
Våga lägg ifrån dig mobilen
Det är lätt att glömma att vi bara för ett år sedan var fast i våra respektive karantänbubblor. Många fick se de redan luddiga gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut när chefen plötsligt befann sig i sovrummet (visserligen via Zoom). Då är det väl inte så konstigt om vi nu vill stänga om oss, både bokstavligen och bildligt? Kanske är även reaktionerna på finska statsministern Sanna Marins ”skandaldansvideor” på den annars så städade sociala medier-appen Linkedin ett tecken på detta, menar Ida Hult. Ett lågmält upprop för privatlivets helgd, en önskan om att dansa mer och scrolla mindre?
– Linkedin är nästan plågsamt, alla är så duktiga och ödmjuka, men nu är det många som lägger upp poster som ”Vi dansar med Sanna” – vi har minsann också ett liv, säger Ida Hult.
Eva Ossiansson pekar på att vi lever i en tid då vi adderar mycket, men plockar bort väldigt lite.
– Vi får aldrig någon paus. Vi säger att vi inte har tid, men hur mycket tid lägger vi inte på sociala medier? Vi måste ställa oss frågan hur vi vill leva våra liv och var vill vi leva våra liv. Tillbringar vi mer tid i den digitala världen kommer vi att få problem i den vanliga världen. Det handlar om att värna din privata sfär. Våga lägga ifrån dig mobilen. Ha den framför allt inte i sovrummet, säger hon.
Det är lättare sagt än gjort.
– Jag tror vi kommer att fortsätta leva våra digitala liv, tills vi når en personlig kollaps och får ”digital detox” utskrivet på recept av en psykolog. Först då kanske vi börjar omvärdera våra relationer och det vi har omkring oss, säger Louise Ljungberg.
Själv blir jag mest sugen på att delta i den stora älgvandringen. Sitta tyst en stund vid en älv och vänta på att få se in i ögonen på Skogens konung. Testa hur det känns att göra det utan att ta upp mobilen och lägga ut en bild. Höra hur kvistar knäcks under djurets mäktiga klövar. Och veta att när ett träd faller i skogen, vibrerar luften. Oavsett om vi är där för att lyssna eller inte.
Foto: Imaxtree
