Kvinnors kamp för frihet förenar oss alla
Både Emily Paterson och Shoreh Bayat insåg plötsligt att de var tvungna att göra sina röster hörda. Tusentals mil från varandra och vid skilda tidpunkter fick de samma känsla: ”Om inte jag, i så fall vem?” 45-åriga Paterson beskriver sig själv som en typisk amerikansk fotbollsmamma och i november förra året arresterades hon under en protestaktion mot slopad aborträtt inne på Högsta domstolen i Washington DC. Bayat, schackdomare från Iran, befann sig på en turnering i Kina år 2020 när hon bestämde sig för att sluta täcka håret med hijab, trots att detta skulle innebära svåra konsekvenser för henne på hemmaplan – ett ställningstagande som föregick det som senare kom att sprida sig över hela Iran.
– Jag kände så starkt att jag ville ta ställning, minns Bayat. Jag kunde inte visa upp en falsk yta längre, jag var trött på att utnyttjas av regimen och att föreställa en religiös muslimsk kvinna, för det var jag inte.
Den aktion som Paterson deltog i, strax före mellanårsvalet i USA, arrangerades för att påminna väljarna om vad som stod på spel gällande kvinnors lagstadgade rätt till abort.
– Jag skulle ha känt mig som en hycklare om jag inte protesterade, förklarar hon. Mina värderingar är fast förankrade i att orättvisor måste bekämpas.
Kvinnor riskerar sina liv för frihet
I likhet med Paterson och Bayat har fler kvinnliga röster än någonsin hörts världen över i kampen för frigörelse – inte sällan med risk för det egna livet. Reaktionerna kommer som svar på ett ökat kvinnoförtryck och alla vittnesmål vi nås av via virala klipp och sociala medier etsar sig obönhörligt fast i oss. Under en längre tid har vi kunnat följa den skrämmande utvecklingen, från kraftigt reducerad aborträtt i USA till en extremt misogyn talibanregim i Afghanistan och rena avrättningar i Iran. När kvinnor riskerar sina liv för sådant som många av oss tar för givet måste vi påminna oss om att våra egna förutsättningar inte heller de är huggna i sten.
De utlösande faktorerna är komplexa och varierande. Vissa länder styrs av religiösa extremister som inte skyr några medel för att cementera traditionella könsroller, medan mer sekulära stater tar andra vägar för att inskränka kvinnors frihet. Dessutom har vi sett en ny uppgång för auktoritära ledare med reaktionär inställning i kvinnofrågor: USA:s före detta president Donald Trump betraktas som en hjälte bland landets abortmotståndare och Turkiet, med Recep Tayyip Erdoğan i spetsen, har lämnat Europarådets Istanbulkonvention (ett avtal för bekämpandet av våld mot kvinnor), men inte utan häftiga protester från människorättsorganisationer.
Det finns så många starka och heroiska kvinnor som har stått upp mot talibanerna.
I länder som Sverige och Storbritannien, där hoten inte är lika överhängande, har kvinnor känt ett globalt systerskap med de vars rättigheter så brutalt har begränsats. I sitt berömda brev från fängelset 1963 betonade Martin Luther King vikten av solidaritet: ”Orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisan överallt. Vi ingår alla i ett ofrånkomligt nät av ömsesidighet, med ett gemensamt öde. Det som drabbar någon direkt, drabbar oss alla indirekt.” Sociala medier har underlättat för kvinnor att organisera sig och att väcka solidaritet, såväl inom nationsgränser som bortom. Bayat menar att iranska kvinnor har inspirerats av protester i Afghanistan.
– Det finns så många starka och heroiska kvinnor som har stått upp mot talibanerna, säger hon. Jag tror allt detta har ett samband, vi inspirerar och lär oss av varandra.
Krig för kvinnors frihet
Afghanistan är förmodligen det mest flagranta exemplet på hur levnadsvillkoren för kvinnor försämrats. Sedan talibanerna återtog makten 2021 har de infört lagar som begränsar kvinnors möjlighet till arbete och studier och strikta regler vad gäller klädsel. Men modiga feministiska aktivister, som Monesa Mubarez i Kabul, fortsätter kämpa för att återfå rättigheter de en gång hade.
– Ett krig tog slut, men striden för alla afghanska kvinnornas rättmätiga plats i samhället har börjat, konstaterar 31-åriga Mubarez. Vi ska höja våra röster mot varenda orättvisa, till sista andetaget.
Frihet betyder liv för oss, så vi ger aldrig upp.
Sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina inleddes har ryska soldater använt sexuellt våld som vapen, samtidigt som det kvinnliga motståndsarbetet inte har gått någon förbi. Presidenthustrun Olena Zelenska sa tidigt att ”vårt motstånd har ett distinkt kvinnligt ansikte”. Ett exempel är 26-åriga Kseniya Draganyuk, initiativtagare till ett projekt som utrustar kvinnor vid fronten och som sprider deras berättelser på sociala medier.
– Vi är en stark nation med väldigt starka kvinnor, säger hon. Frihet betyder liv för oss, så vi ger aldrig upp … Föreställ dig att Putin bröt sig in i ditt hem och att du måste försvara dina barn, det är så vi känner.
I juni 2022 hävde Högsta domstolen i USA det beslut från 1973 (Roe mot Wade) som grundlagsskyddade amerikanska kvinnors rätt till abort och sedan dess har kampen för reproduktiva rättigheter i landet intensifierats. 13 stater har infört abortförbud och motståndet är massivt. Horder av demonstranter skanderar utanför politikers hem och bär plakat med texter som ”Min kropp, mitt val” och ”Gillar du inte att jag är här? Ge fan i min livmoder!”
Mahsa Aminis död öppnade mångas ögon
I september 2022 blev 22-åriga Mahsa Aminis död den gnista som utlöste en explosionsartad protestvåg gentemot den iranska regimen. Amini hade burit sin slöja på ”fel” sätt, varpå hon misshandlades och fördes bort av moralpolis. Under parollen ”Kvinna. Liv. Frihet.” fortgår kampen och modiga aktivister betalar det yttersta priset för att göra sina röster hörda. Många liv har skördats, bland annat tonårsflickan Nika Shakarami som bara var 16 år när hon försvann under en demonstration i Teheran, och 62-åriga Minoo Majidi som sköts ihjäl av säkerhetspolis.
Bayats erfarenheter efter att hon tog av sin hijab under schackturneringen för två år sedan var ett slags föraning om vad som väntade mängder av iranska kvinnor.
– Nu måste jag ge röst åt det iranska folket, säger hon. Vi delar alla den smärta som Mahsa kände. Oändligt många kvinnor har trakasserats av moralpolisen … Människor i väst förstår inte alltid att hijab inte ingår i vår kultur. Iranska kvinnor har samma värderingar som moderna kvinnor över hela världen, men de är fångna i ett system där det inte går att uttrycka sig.
Vi delar alla den smärta som Mahsa kände.
I Iran har kampen för mänskliga rättigheter pågått länge. 1963 infördes kvinnlig rösträtt som en del av ”Vita revolutionen”, följt av rätten till skilsmässa och vårdnad av barn. Men efter den islamiska revolutionen 1979 har rättigheterna inskränkts och en obligatorisk klädkod har införts. De iranska kvinnorna längtar desperat efter att få uppleva verklig frihet igen – en frihet vi andra inte ska ta för given.
Kriget i Ukraina belyser hur lätt kvinnoförtryck institutionaliseras i turbulenta tider, där krig är det mest extrema tillståndet, men också kvinnors inneboende motståndskraft.
– Det finns 30 000 kvinnor i armén som var civila före kriget, berättar 26-åriga Draganyuk. De visste ingenting om det militära, de var baristor, journalister, lärare … Men de anslöt sig till den ukrainska armén för att försvara sina hem och sina liv mot den ryska aggressionen. De lever under mycket svåra förhållanden. Men det är vad frihet kostar.
Grundläggande rättigheter i fara
I USA ser hotet annorlunda ut, där kvinnors grundläggande rättigheter inte kan tas för självklara utan i stället rycks undan i en handvändning.
– Vi måste vara okuvliga, menar Mandu Reid, partiledare för brittiska Women’s equality party som fokuserar på jämställdhetsfrågor. Det som skedde med Roe mot Wade i USA gör att jag oroar mig för vad som kan hända här i Storbritannien. Abortmotståndarna förde en mycket ihärdig kampanj och vi får inte göra misstaget att underskatta dem här.
Jag har aldrig behövt kämpa för demokrati, för mig som vit kvinna har den alltid funnits där. För andra grupper i vårt land har den däremot aldrig varit självklar.
För Paterson blev resultatet av just det ”misstaget”, samt att inse sina egna privilegier, något som fick hennes bägare att rinna över.
– Jag är en vit kvinna från övre medelklass och egenföretagare, jag insåg att jag hade råd att genomföra den här protesten, berättar hon. Jag visste att jag skulle bli arresterad, men ingen kan ge mig sparken … Åren med Trump fick mig att verkligen rannsaka mig själv och mina privilegier. Jag har aldrig behövt kämpa för demokrati, för mig som vit kvinna har den alltid funnits där. För andra grupper i vårt land har den däremot aldrig varit självklar.
Paterson fick ta konsekvenserna av sin fredliga protest inne i Högsta domstolen. I 30 timmar satt hon inlåst i en cell med kala metallbritsar.
– Vi fick väldigt lite mat och vatten, minns hon. Förhållandena var vedervärdiga. Här i USA är det kriminellt att låta djur leva på det sättet, ändå befann vi oss i vårt lands huvudstad.
Kvinnors rättigheter är en global angelägenhet
Visserligen är läget för kvinnliga rättigheter inte lika akut i Storbritannien, men där finns ändå strider att utkämpa. Mordet på Sarah Everard i mars 2021, som begicks av polismannen Wayne Couzens, utlöste såväl intensiva debatter om mäns våld mot kvinnor som diskussioner om en institutionaliserad misogyni.
– Polismakten har varit under lupp i flera år, men främst på grund av rasism snarare än sexism, förklarar Reid. Kvinnors förhållande till polisen behöver verkligen granskas. Det vi kan konstatera är att misogyni finns där rasism finns. Det är inte bara några få rötägg, det är en hel kultur och vi tänker inte godta det längre.
Iranska och afghanska kvinnor väntar inte på att vi i väst ska komma och rädda dem.
Ilska och frustration är något som verkar tillta bland kvinnor över hela världen: i en Gallup-undersökning från december 2022 konstaterades en markant skillnad mellan könen, där kvinnor blivit alltmer olyckliga under de senaste tio åren. Mycket av frustrationen härrör sannolikt från deltagarnas privatliv, men kan faktiskt vara en utgångspunkt för att fråga sig vad vi kan göra för kvinnor i andra länder som har det betydligt värre än oss. Reid menar att vi inte ska känna oss maktlösa.
– Iranska och afghanska kvinnor väntar inte på att vi i väst ska komma och rädda dem, men de vill att vi ska sluta hålla deras förtryckare om ryggen. Vi kräver att våra folkvalda ledare ska ta tydligare ställning och förklara att vi inte tolererar den sortens fasansfulla övergrepp vi bevittnar. Vi kan förmedla det kvinnor berättar, men också sätta press på vår regering att sätta press på den regim som förtrycker dem. Det är så solidaritet fungerar.
Kvinnors rättigheter är en global angelägenhet, allas våra öden är sammanflätade. Om förra årets våg av protester lärde oss något, så är det att kampen inte är över förrän alla kvinnor lever i full frihet. Vi måste fråga oss själva, ”Om inte vi, i så fall vilka?”.
