Louise Linderoth är för att förändra modeindustrin
Efter 12 år av kroppsförnekelse kom Louise Linderoth till en insikt. Hon skulle inte längre ändra på sig för att platsa i modevärlden. I stället skulle hon skapa en plats i modevärlden för sig själv och sådana som hon.
– Att passa in i den rådande ramen trodde jag var det enda sättet för mig att få en plats i modevärlden. Tills jag vände på kakan och tänkte tvärtom. Att skicka ut min examenskollektion på modeller i rullstol var läskigt och jättenervöst. Den var ju min bebis som jag jobbat på i tre år. Och jag hade ingen aning om hur den eller modellerna skulle bemötas, berättar Louise om sin första visning.
Vi ses på Villa Dagmars kafé i centrala Stockholm. Hit har Louise rest för att delta i Textilhögskolans visning på höstens modevecka. Men huvudstaden kommer hon att vistas mer i framöver, i höst lämnar hon hemstaden Göteborg för en designertjänst på H&M:s huvudkontor i Stockholm.
– Jag fortsätter såklart med mitt eget märke också. Men jag tänker att erfarenheten från ett stort modeföretag kan lära mig mycket.
Tillbaka till den ovannämnda visningen som ägde rum på Stockholms modevecka år 2017. En visning som gjorde succé. Kollektionen, bestående av jeans designade för sittande som visades på modeller i rullstol, plockades upp av flera medier. Däribland amerikanska Vogue som hyllade kollektionen som en av de mest inspirerande visningarna.
– Erkännandet av Vogue betydde massor. Dels för att det var stort att visa en så personlig kollektion, men ännu mer för att den fick mig att känna att modevärlden kanske var redo för den här typen av mode. Min inställning till branschen hade varit så dubbel; samtidigt som jag älskade den var den en stor del i att jag inte accepterade mig själv under så många år.
När Louise var tio år drabbades hon av en allvarlig lunginflammation som ledde till en ryggmärgsskada som gjorde henne förlamad i stora delar av benen. Länge vägrade hon att befatta sig med tanken på rullstol, i stället hoppade hon jämfota på kryckor – i tolv år. Något som såklart var tungt fysiskt, men som med åren även blev allt mer påfrestande psykiskt.
– Jag hade en förutfattad bild av hur en person som sitter i rullstol är och tänkte att ”sådan är inte jag”. Samtidigt var jag ju heller inte som de som gick. Det kändes som att jag inte hörde hemma någonstans.
Under sina studieår hade Louise kunnat individanpassa sin tillvaro, men under en praktik på en modekedja 2016 blev hennes jämfotahoppande närmast ohållbart. Ute i arbetslivet blev kryckorna ett handikapp som hindrade henne från vardagliga saker som att följa med kollegorna på spontanluncher, bära pärmar, tygprover, hämta kaffe … Pressen Louise satt på sig själv ledde till att hon blev sjukskriven för utmattning. Acceptansen av kroppen och dess behov kom inte över en natt, men under tiden hemma fick Louise tid att fundera över sin livssituation.
– Det blev så tydligt hur jag misshandlat min kropp och vad jag gjorde mot mig själv. Jag bestämde mig för rullstol vilket i sin tur ledde till att jag riktade in mig på att designa för sittande. Vilket jag senare kom att bygga hela mitt märke kring.
Du är noga med att betona att du inte gör ”rullstolsmode”, utan mode för sittande. Varför är det viktigt?
– Jag ser min design ur ett inkluderande och bredare perspektiv. Jag skapar kläder för alla som sitter mycket och vill ha bekväma, snygga kläder. Om man sedan sitter i en kontorsstol eller rullstol spelar mindre roll. Jag ser mig som en modeskapare som har en aktivistisk grund och vill mana till förändring. Men det är det ju många som gör. Lika lite som den som jobbar med remake ses som en ”miljödesigner”, vill jag bli betraktad som en ”rullstolsdesigner”.
Hur inkluderande är modevärlden när det gäller mode för personer med olika kroppar och handikapp?
– Det har hänt mycket sedan jag började min utbildning 2014. Då var modellen stereotyp; lång, vit och smal. I dag finns en helt annan variation när det gäller etnicitet, ålder och storlek. Men beträffande de typer av kroppar jag designar för är det fortfarande mer fokus på sjukhus och assistans än den modemässiga biten. Modebranschen behöver utveckla sin syn på kroppar. Det är ju inte det likriktade, utan mångfalden av olika kroppar som gör mode så intressant.
Har du du stött på några fördomar gentemot ditt arbete i branschen?
– Ja, bland annat när jag skulle visa min examenskollektion på Köpenhamns modevecka 2017. Jag hörde av mig till arrangören och berättade att mina modeller skulle sitta i rullstol. Varpå jag fick svaret att ”nej, du får visa på gående modeller eller dra dig ur tävlingen”. Jag argumenterade emot men fick svaret att de inte kunde tillåta modeller i rullstol för då skulle de även behöva tillåta ”dansande modeller”. Vilket ju är en helt annan sak! Jag gjorde ingen anmälan, men det hela ledde till en bra diskussion där problemet uppmärksammades. Och att jag döpte kollektionen som visades på årets modevecka till Don't worry I bring a ramp.
Du har även designat en kollektion för Gina Tricot, berätta!
– Jeansen jag gjorde i mitt examensarbete 2017 började med att jag sydde om mina egna jeans från Gina Tricot. Jag gjorde små justeringar, som att flytta grensömmen och midjan, i syfte att göra dem bekvämare för sittande. Under arbetet kom jag i kontakt med Gina Tricot som ville göra en linje av jeansen. Det första släppet sålde slut på en dag, det andra på en vecka.
Har du någon förebild?
– Ja, bland annat Chelsie Hill. Hon är dansare och med i dansgruppen The Rollettes och Push girls, en realityserie om fem tjejer som sitter i rullstol. Under tiden jag var sjukskriven såg jag mycket på serien och den inspirerade mig till att starta ”Girls on wheels”. Vi är fem kvinnor som vill inspirera och motivera andra rullstolsanvändare, både genom Instagram och träffar. Framför allt vill vi visa att de fördomar vi själva haft om rullstolsanvändare inte behöver existera. Att allt är möjligt.
Hindrar din skada dig från något du vill göra i dag?
– I princip inte. Jag kan göra det mesta. Jag behöver bara lära mig att göra vissa saker på ett lite annorlunda sätt än andra.
Louises 5 bästa tips på hur man lyckas i modebranschen
1. Se problemen
Att se problem är viktigt för att kunna skapa förslag på lösningar, det är grunden till mitt kreativa uttryck.
2. Var personlig
För mig har den personliga kopplingen varit viktig: att kunna relatera till det jag gör.
3. Studera
Skaffa dig en bra utbildning.Textilhögskolan har varit väldigt betydelsefull för min karriär, både kunskapen och kontakterna som kommit med både kandidaten och mastern.
4. Våga
Våga släppa taget om det trygga och invanda. Våga förändra, kritisera och skava!
5. Ha kul!
Glöm inte att ha roligt och ta hand om dig. Mode är kul, men det är bra att ha andra intressen också!
Louises 5 favoriter att följa:
FAKTA
Namn: Louise Linderoth.
Ålder: 28 år.
Yrke: Designer bakom egna märket Lou Dehrot som fokuserar på mode för sittande kroppar.
Bor: Stockholm.
Utbildning: Bachelor och Master i modedesign Textilhögskolan i Borås.
Aktuell: Med sin magisterexamen från Textilhögskolan i Borås. Kollektionen visades på Stockholms modevecka och består av kavajer och kostymbyxor designade för primärt sittande kroppar.
Följ: @lou.linderoth, @lou.dehrot
Foto: Ikram Abdulkadir
