ELLE möter popsensationen Jackie Mere
– När jag läser rubrikerna brukar jag tänka “Vem läser jag om? Det kan inte vara jag?!”. Det är så stora ord, säger Jackie Mere om artiklarna, intervjuerna och tv-inslagen som kantat hennes liv under året.
För 2023 visade sig bli hennes – med hyllning efter hyllning till soundet och rösten som nådde lyssnare genom debutsingeln It ain’t me. Kort därefter får hon sitt första gig. Och det är inte vilket gig som helst. Efter att ha vuxit upp med Veronica Maggios musik, sjungit hennes texter och dansat till hennes refränger, ska de nu dela scen. Jackie får nämligen frågan om att spela på Maggios egen festival. Först tänker hon att det är ett skämt, en alldeles för verklighetstrogen dröm, men så står hon sedan där, sjunger sina låtar, får publiken att dansa, sjunga, applådera.
– Det är först när jag ställer mig framför scenen för att se Maggio spela som jag inser vad som hänt. Att jag själv, alldeles nyss, stod där. Jag kunde inte sluta böla.
Nu dundrar snart ett debutalbum in. Everything's conditional är, enligt Jackie, en dröm att få släppa – samtidigt som arbetet med plattan stundvis varit som att dra bort skorpan från ett långsamt läkande sår. Låtarna innehåller texter som hon skrivit från 13 års ålder fram till nu. Vi får följa med på ångestfyllda bilresor som nioåring. Försök att göra sitt ex avundsjuk genom att be en polare agera ens nya crush. Vänner som stjäl pengar. Våld i nära relationer. Revanschtagande, trust issues, fylla och eufori. Ackompanjerat av dansanta melodier och bultande beats.
– Det är som att få en glimt in i min destruktiva bubbla. För det har varit tufft. Albumet känns som att avsluta ett kapitel.
Det kapitel Jackie avslutar påbörjas redan under uppväxten i Biskopsgården, förort till Göteborg. Skolan inser hon direkt inte är en plats för henne, hon har svårt att lära sig utefter deras modell. Familjen har det tufft ekonomiskt och lever i omgångar på existensminimum. Kulturen i hemmet är att sopa känslor under mattan – något Jackie är fylld av.
– Jag har alltid haft mycket känslor. I dag har jag insett att jag mötte grov ångest i väldigt ung ålder, jag var sju, åtta, nio, och bar redan då på så mycket inuti. Eftersom jag inte förstod vad jag kände, och inte hade någon att prata med, fick jag inte heller något utlopp. Det var stökigt hemma, stökigt i skolan, stökigt på gatorna. Jag var både tillbakadragen och explosiv. Det enda att hålla fast sig i var musiken. Och min dagbok.
Dagboken fylls av orden hon har svårt att säga, musiken gör känslosvallens ruffa kanter mjuka.
En dag mitt i tonåren bryter Jackie tummen. Av försäkringspengarna kan hon köpa sin första gitarr. Den tar hon med ut på gatorna i Göteborg – och börjar sjunga för förbipasserande: Maggio, Norlie & KKV, Justin Bieber och klassikern Happy together av The Turtles. Hjärtat slår ett extra slag när någon kastar ett mynt i hatten framför hennes fötter. Kanske köper hon en matkasse hem till familjen.
– Jag kunde äntligen göra saker utan att be mamma om pengar och ärligt talat fanns inga. Jag hade börjat musikskola i city, många av eleverna kom från fina områden. Jag kände otroligt mycket skam, nämnde helst inte att jag kom från Biskopsgården. Att sjunga på gatan var aldrig jobbigt. Jag längtade efter att skolan skulle sluta, så jag kunde ta med gitarren till Avenyn. Ibland kunde jag bjuda familjen på restaurang. Det var stort.
Efter några år sätter sig Jackie i terapistolen. Här får hon äntligen chans att reda ut sina känslor, gräva djupt i minnen, öppna upp och tala ut. Under tiden agerar albumprocessen en förlängd arm till terapisessionerna, när hon går tillbaka till sina gamla dagbokstexter och får en inblick i hur hon var då och vad som format henne till den hon är i dag. Saker blir bättre. Annat jobbar hon med dagligen. Första låten på debutplattan, Stick Around, är en revanschlåt, menar Jackie.
– Jag sjunger om att jag stannat kvar även fast det varit jävligt jobbigt att ens andas. Jag sjunger om att vänta ni bara, snart kommer något bättre, något stort.
Hur känns det att nu blotta allt det här?
– Läskigt. Skönt. Jag har terapin att tacka för mycket. Jag säger hejdå till en del av mitt liv som jag inte kan ändra. Jag kan kolla tillbaka och vara okej med att det har hänt.
Vad känns viktigast kring albumet?
– Att lyssnarna kan relatera. Jag hoppas att barn, unga i förorten får hopp. Det är otroligt tufft ibland, men det går, de är inte ensamma i det de upplever. Musik har makt att förändra.
Vilket kapitel kommer härnäst?
– Ännu mer transparens. Det är väldigt sällan jag använder pronomen i mina texter. Jag är inte straight, vilket jag hittills inte varit öppen med i mina låtar. Det kommer det bli mer av, tänker jag.
Känns det befriande?
– Verkligen. Det är kanske inte världens viktigaste grej men för mig har det varit det. Det känns skönt att familjen vet. Nu får jag börja bjuda in andra till det också.
FAKTA
Namn: Jackie Mere.
Ålder: 22 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Mamma, syster, styvfar, bästa vännen Chanel.
Aktuell: Med debutalbumet Everything’s conditional den 10:e november.
Följ: @jackiemere_
Foto: Adrian Wretljung
