First Aid Kit om att hitta tillbaka till varandra och musiken
Systrarna slår sig ner i soffan mittemot. Den yngre till vänster, den tre år äldre till höger. Klara och Johanna. First Aid Kit.
Alltsedan 2008 och den första EP:n Drunken trees har deras musik agerat för lyssnare världen över i samklang med det egna bandnamnet: ett plåster för det brustna hjärtat eller den bultande sorgen, ett bandage över ett stickande självhat och brinnande otillräcklighet, en värmande filt mot omvärlden.
Vi tycker att skivan är … jävligt bra?!
Med låtar som Out of my head, Angel och Turning onto you är duon tillbaka. Fyra år har gått sedan föregångsalbumet Ruins, med hitlåtar som It’s a shame och Fireworks (där Thomas Stenström, Hannes Fohlin och duons egen mamma skådespelade i musikvideon). Den nya plattan nådde omvärldens högtalare för första gången för bara någon vecka sedan. Och systrarna? De kan inte låta bli att leende snegla på varandra när första frågan om albumet ställs. Johanna skrattar till.
Johanna: Vi tycker att skivan är … jävligt bra?! Vi har gjort det bästa vi kan. Det känns roligare än någonsin.
Klara: Det är en ynnest att få göra det här. Jag är råpeppad. På allt.
Det nya albumet, vackert benämnt till Palomino, är döpt efter en hästras. Eller, snarare en särskild grupp av hästar – gyllene sådana, med vit man och svans.
K: Bilden av en häst som springer över ett öppet landskap – det är det jag ser framför mig. Hästar är sådana kraftdjur, de bär på ett slags majestätisk elegans, och det finns en frihetskänsla i den bilden som vi ville ta fasta på. Att vi fått känna frihet till musiken har legat till grund för att den här plattan blivit till.
När de får svara på vad de önskar att det nya albumet ska utstråla svarar de först ”som alltid, tröst”. Men lägger snabbt till ”glädje”. Och ”dans”. För Palomino, systrarnas femte studioalbum, lyckades också bli deras friaste hittills. Både i arbetsprocess, sound och låtskrivande. Musiken har inslag av både 70-talsdico och 80-talsmörker, texterna vågar gå rakt på sak utan metaforer, låtarna har fått skapas utan att stressas fram. Det viktigaste genom hela albumarbetet har varit solklart för dem båda – att processen skulle få vara lustfylld – efter en period som känts … precis tvärtom.
Under några år hade vi saknat allt det där. Kunde vi återfå den känslan?
J: Med Palomino syftar vi också tillbaka på Stay gold, vårt album från 2014. Det var en period som var väldigt inspirerande, då vi hade en passion för musiken och vi mådde väldigt bra. Under några år hade vi saknat allt det där. Kunde vi återfå den känslan? Det är det namnet symboliserar också, för oss.
Hittade ni tillbaka till den där Stay gold-känslan?
K: Till slut. Vi insåg att det ju är det här vi ska göra. Men på vårt sätt, den här gången.
J: Den här skivan blev vårt sätt att hitta tillbaka. Till musiken och till varandra.
Efter tio år i rampljuset som First Aid Kit, 2018, är det något som börjar knaka i fogarna. Inför släppet av Ruins är de enade i att turnera lite mindre, ta det lite lugnare, värdera lediga dagar och tillbringa tid med varandra utan jobbsnack. Albumet är ett resultat av Klaras förhållande som gått i spillror, med idén om att det enda som finns kvar efter ett förhållande är dess sorgliga men vackra ruiner. När albumet släpps är det Johannas tur att kliva in i hjärtesorgen efter en bruten förlovning. Skörheten är påtaglig, minst sagt. Men sågår det ju så bra. Skivan blir en hit, toppar listor, leder till konsert efter konsert med utsålda biljetter. Det lugn de tänkt planera in sinar sakta bort och i stället blir resultatet 140 spelningar på ett år. Tanken är ännu fler än så – tills det plötsligt säger stopp. Bara någon vecka innan starten av First Aid Kits världsturné sommaren 2019 dyker en handskriven lapp upp på bandets sociala konton, där systrarna meddelar att de är förkrossade över att behöva ställa in de kommande spelningarna, på grund av oförutsedda medicinska omständigheter.
Den här skivan blev vårt sätt att hitta tillbaka. Till musiken och till varandra.
K: Jag gick rakt in i väggen. Jag blev utbränd. Jag kunde inte gå upp på scen längre, jag tog mig knappt ens upp ur sängen. Det ledde till en stor kris och massvis av ifrågasättningar. ”Orkar vi verkligen det här?”. Mitt i allt insåg jag att jag inte tillåtit mig att känna efter, för hur kan man må dåligt när man får göra det man drömt om? Det som alla säger är det bästa som finns? Egentligen är det ett så märkligt jobb, att ställa sig på en scen varje kväll oavsett hur man mår, och gå in i den där rollen. Jag orkade inte mer.
J: Samtidigt gick jag fullt in i en identitetskris. Jag hade precis fyllt 30, gjort slut med min fästman och behövde hitta mig själv. Jag var något av en workaholic. Jag ville bara jobba, jobba, jobba. Jag kunde komma hem från en turné och bli deprimerad för att jag kände mig så tom. Mitt liv var bandet. Vem var jag utan det?
Att Klara behöver ta en paus, samtidigt som Johanna bara vill jobba, nästlar sig in i syskonrelationen. Mitt i tu-multet bestämmer sig systrarna för att gå i terapi, tillsammans.
Hur kan man må dåligt när man får göra det man drömt om?
J: Vi levde med en romantiserad bild av att allt var så bra mellan oss. Egentligen hade vi så många issues i vår relation att vi inte kunde fixa det själva, så vi tog hjälp.
K: Vi behöver se på vår relation som ett äktenskap. Vi är två personer som ska hålla ihop, ta stora livsbeslut, synka hela tiden. Det är inte så lätt. Att vi dessutom är syskon gör att vi har tagit med oss mönster från när vi var barn och de behövde vi reda ut.
Vad gav terapin till Palomino?
K: Det handlar inte om att ha en perfekt relation, för sådana finns inte, men man kan ha en mer öppen och trygg relation om båda känner till varandras brister.
J: Vi har också lärt oss att bandet inte kan vara allt. För då mår vi inte bra. Vi är sammanflätade i dag, men inte på samma sätt som förut. På ett mer hälsosamt sätt.
Vi behöver se på vår relation som ett äktenskap.
Klara, hur kom kärleken till musiken tillbaka efter din utbrändhet?
K: Samtidigt som jag blev utbränd genom det som kretsade kring musiken så var det aldrig musikens fel i sig. Kärleken till musiken försvann aldrig, men lusten kom sakta men säkert tillbaka. Den behövde bara få existera på våra premisser. Att det behövde finnas balans mellan jobb och vila. Och att vår relation är viktigare än något annat.
Under de fyra år som leder fram till Palomino är Klara och Johannas liv fullt av känslostormar – likaså när det handlar om kärlek. Johanna blir mamma till Harriet. Klara friar till kärleken Mikael och de gifter sig. Vigseln hålls i ett kapell på Skansen i Stockholm och på festen svidar bruden om från spetsklänning och Mulberryklackar till höga, vita cowboyboots och en klänning med fransar. ”Väldigt on brand”, pikar Johanna innan de skrattar i samklang.
Kärleken till musiken försvann aldrig, men lusten kom sakta men säkert tillbaka.
Rollen som mamma känns i dag självklar för Johanna. Harriet har hunnit bli 2,5 år. Första tiden var däremot svår – svårare än hon kunnat föreställa sig. Johanna får insomnia och hon brottas med de där känslorna som andra säger borde infinna sig när man intar rollen som mamma, den nya dimensionen av kärlek. Johanna berättar om en kväll från den tiden, när ångesten var som tuffast, när det enda som kunde hjälpa var Klara, hennes hand i Johannas, en stor påse godis och serien Vänner rullandes på Netflix.
K: Det var fint på ett sätt, för mig. Hur du tänkte: ”Nu mår jag som sämst i hela världen. Vem behöver jag då? Klara.” Att få komma hem till dig och faktiskt kunna hjälpa dig, var väldigt fint.
Det känns som att alla de starka känslor ni upplevt de senaste åren har kokats ner till elva låtar. Vad tror ni att det gör med musiken?
J: På den här skivan vågade vi skriva mer rakt på sak. Texterna är inte lika klädda i symbolism eller i naturmetaforer. Det var befriande att skriva så. Vi har aldrig gjort det innan och inte heller känt att vi kunnat bottna i det. Nu har vi en del livserfarenhet, så det känns mer självklart att säga något enkelt. En text behöver inte vara svår för att vara bra. Det beror snarare på om det kommer från hjärtat.
Angel, låten som släpptes i somras och blev albumets första singel, menar systrarna är skriven just så. ”I've been afraid all of my life. Crippled with anxiety, shame and doubt. What has that fear ever done for me, but hold me back? What has jealousy and hate ever done for you, but remind you of what you think you lack?” Under musikvideon på Youtube fylls kommentarsfältet av lyssnare som känner sig träffade av texten. Hur låttextens ord gör något med deras inre, släpper dem fria, låter tårarna få rinna. En mamma skriver att hon visat låten för sin dotter, en dotter som i hela sitt liv sett ner på sig själv, och att låten blivit starten på hennes själsliga läkningsprocess.
En text behöver inte vara svår för att vara bra. Det beror snarare på om det kommer från hjärtat.
J: Klara var inte ens säker på om vi skulle släppa låten, just för att den kändes för enkel och cheesy. Nu har folk verkligen älskat att höra den. Behövt höra den, just för att den är så rå. Gränsen mellan det banala och det enkla är så tunn, och det kan verkligen väcka känslor.
K: En transkvinna kom fram till oss efter en spelning i somras när låten precis hade släppts. Hon hade varit på våra spelningar förut, men som sitt gamla jag. Hon kom fram till oss, överlycklig, och sa: ”Den här låten handlar om mig! Det är min låt! Det var exakt vad jag behövde höra.” Då försvinner alla tvivel.
Till en början var Angel skriven som en reaktion på valet 2018. En låt om självacceptans, men också att kunna acceptera de med andra åsikter än ens egna. Klara medger att den är lika aktuell även efter årets valrörelse.
K: Samhället blir så polariserat, folk är så arga på varandra. På något sätt ville jag bidra med kärlek, vara en god kraft. Sedan blir man förbannad också och det måste man få vara. Vi tycker inte att det är okej med alla typer av åsikter men på något sätt måste man kunna mötas.
J: Sedan vi var små har vi fått höra om feminism och rättvisa. Politik har alltid varit ett intresse hos oss båda. Vi fick en otrolig hatstorm när vi inte ville att Moderaterna skulle använda vår låt i sin reklam. Vi fick dödshot på grund av det. Det gör en lite rädd för att yttra sig.
Vi tycker inte att det är okej med alla typer av åsikter men på något sätt måste man kunna mötas.
K: Och det är det som gör det så farligt också. Det högerextrema våldet existerar i politiken, även om det sägs att det inte längre finns så är det exakt det man får möta när man står upp emot det. Men jag kände att vi behövde göra det. Problemet är så mycket större än oss. Vi är två vita, privilegierade kvinnor som har fått en röst och vi måste använda den när vi kan.
Albumets omslagsbild står fotograf Olof Grind bakom. Plaggen är skräddarsytt skapade av Lisa Sander, som efter tio år som designer på Rodebjer nu också arbetar tight med First Aid Kit. Om bara någon vecka startar turnén i Europa med stopp som London, Paris, Bryssel och Amsterdam. Vid biljettförsäljningen står det ”sold out” för flera städer. Att komma tillbaka till scenen känns lite läskigt. Men också självklart. I mars är det dags för tre arenaspelningar i Sverige – Malmö, Göteborg, Stockholm.
Vad kan man förvänta sig av konserterna?
J: Det kommer bli stort.
K: Vi är som bäst live, skulle jag säga.
J: Vi kommer maxa. Men också spela nära och intimt.
K: Det blir en blandning. Det blir vi.
Friheten som Palomino står för – hur tänker ni förvalta den?
K: På alla sätt vi kan, tror jag. I musiken, i livet, i relationen till varandra ... Eller vad säger du? Johanna nickar till svar.
FAKTA Namn: Klara och Johanna Söderberg.
Ålder: 29 och 32 år.
Yrke: Systerduon bakom First Aid Kit.
Bor: Hökarängen och Enskede.
Familj: Mikael och hunden Pablo. Gustav och dottern Harriet.
Det bästa med att ha en syster: En given vän i alla lägen. Att dela garderob!
Följ: @firstaidkit
Foto: Olof Grind
