Louise Berglund: ”Bland det vidrigaste jag sett på Netflix – men jag kan inte sluta kolla”
Den som kommer med i truppen hos Dallas cowboys cheerleaders får en barbiedocka som välkomstpresent. En omodern gåva kan tyckas. Och om det ändå vore så att det var det enda som var omodernt hos DCC. Tyvärr är det som att tiden stannat kring allt från ideal och uttagningar till hur man behandlar kvinnliga atleter inom NFL-organisationen Dallas Cowboys.
Jag har sett den nya dokumentären America’s Sweethearts: Dallas Cowboys Cheerleaders och det känns som att jag fått skavsår inne i hjärnan. Det var längesen jag blev så illa berörd av en dokumentär. Det är bland det vidrigaste jag sett på Netflix, men jag kan inte sluta kolla.
DCC drivs av två avdankade cheerleaders som var aktiva på 80-talet, Kelli Finglass och Judy Trammell. De kontrollerar truppen med järnhand och bestämmer allt och lite till. Ingen får så mycket som applicera mascara om de inte fått tydliga instruktioner och svarat med ”yes ma'am”.
Varje år hålls en rigorös audition där kvinnor från hela landet försöker knipa en av de 36 åtråvärda platserna i Dallas Cowboys cheerleaders. Det hela behandlas som om det vore en jakt på Nasas nästa astronaut – med en stor skillnad. Bedömningarna görs genom att de två damerna bär med sig foton på de sökande kvinnorna som dem och ”gästdomarna” får sätta klistermärken på.
”ANTM ringde och ville ha tillbaka sin förnedrings-tv”
Innan uttagningarna är klara väljs ett antal kvinnor ut till ett träningsläger. Ett av inslagen under träningslägret är ”make over”-dagen. Där bestämmer Kelli och Judy, ihop med en stylist (som också är gästdomare) hur alla kvinnor ska se ut. Vill damerna att du ska vara brunett istället för blondin, då blir det så. Americas next top model ringde och ville ha tillbaka sin förnedrings-tv...
En av de starkaste traditionerna inom DCC, som absolut måste upprätthållas i koreografierna, är de höga sparkarna och tricket som är att alla cheerleaders hoppar ner i spagat på ett långt led. Kelli och Judy är besatta av just dessa två saker. Och mycket tid i dokumentären läggs på att förklara hur kända DCC är för just detta. Kan du inte sparka tillräckligt högt blir du genast petad ur antagningsprocessen. Saken är bara den att det inte är normalt för kroppen att genomföra denna mängd sparkar och spagat med det intensiva jobbschema DCC har. Det visar sig att det sliter enormt på både höfter och fötter. En tjej som inte ens är 30 har behövt byta höft. Det är typ ingen under 60 som ska behöva göra det.
Den som kommer med i truppen får en dräkt, som måttanpassas och skräddas. Men dina vita originalshorts ska passa – för all framtid i truppen. Det spelar ingen roll om flera år passerar. Dräkten skräddas inte om. De två damerna ser också till så att ration mellan din navel och shortsens kant inte är för lång. Alla kvinnorna är deras barbiedockor och det finns inga gränser. Kelli och Judy låter som två rasbiologer när de står och kritiserar de unga tjejernas anatomi öppet.
”Miljön hos DCC har givit henne ätstörningar”
Victoria är en cheerleader som är veteran i truppen. Man kallas för det om man klarat uttagningarna i flera år. Reglerna lyder att trots att du fått en plats måste du göra audition varje år. När säsongen är slut får du lämna in skor och dräkt och söka igen. Att befinna sig i miljön hos DCC har givit Victoria ätstörningar och hon har behövt pausa ett år. Men hennes mamma är bästis med Kelli och allt Victoria vill är att gå i sin mammas fotspår.
Efter varje NFL-match analyserar Kelli och Judy alla foton som tagits på sina cheerleaders under just den matchen. Vid ett tillfälle i omklädningsrummet zoomar Kelli in på Victorias ansikte. Hon kallar på henne och informerar henne om att hon inte får använda mascara på nederfransarna längre. Victorias ”yes ma'am” och tvångsmässiga leende får det att vridas om i magen på mig. Det enda jag vill är att hon ska kasta sin dräkt och sina cowboyboots och lämna det där giftiga omklädningsrummet för gott.
”Totalt groteskt att alla är så tacksamma”
Jag såg de sju avsnitten á en timme på två dagar och sedan dess har jag tänkt på dessa kvinnor varje dag. På hur de behandlas som leksaker, vad det gör med deras självbild och framför allt på hur totalt groteskt det är att alla är så tacksamma. Det är fullkomligt inpräntat i deras huvuden att det är en ära att bli en av de 36 utvalda kvinnorna. Det betyder att du är vacker och lyckad. Att du ärat din familj, Texas, USA och gud. Sanningen är att medlemskapet i DCC egentligen betyder att du löper enorm risk för att utveckla grava ätstörningar och att du kommer ha trasiga höfter innan du fyllt 30. Det kommer dessutom vara förödande för din privatekonomi.
För det är nämligen så att kvinnorna inte ens får skäligt betalt. Alla måste ha ett jobb utanför cheerleadingen medan fotbollsspelarna de hejar på är miljonärer. Priset kvinnorna betalar är inte bara sina egna kroppar och sin självkänsla. De har inte ens råd att leva om de inte bor hemma eller struntar i att sova för att jobba med något annat samtidigt.
Först tänkte jag att Netflix är dumma i huvudet som plockat in det här i sitt utbud. Jag äcklades av avsnitten. Det kändes som att jag tittade på en sektledarduo som körde kvinnor i botten. Allt förklätt i pompoms och stora vita bländande leenden. Sen insåg jag att producenterna (och inköparna!) nog vet vad de gör. I dokumentärens sista scen sminkar gruppledaren Kelcey av sig. Hon har varit med i DCC i fem år, är som allas storasyster och ska nu gå i pension. Med blicken rakt in i kameran åker masken av. Och det framtvingade leendet. Ridå.
Sedan dokumentären sänts har kritiken mot Dallas Cowboys cheerleaders organisation varit massiv. Människor är förfärade kring allt från kroppsfixeringen till de undermåliga lönerna. De vrålar att Victoria blivit gaslightad av damerna och att hon förtjänar bättre. Och jag kan bara hålla med. Jag hoppas att den här vidriga tittarupplevelsen leder någonstans för alla de kvinnor som utnyttjas av Dallas Cowboys – världens, enligt Forbes, högst värderade lag.
