Louise Berglund: ”Sommarångesten får mig att vilja gå i ide”
Det finns en uppfattning man måste ha om man bor i Sverige. Det är att tycka att sommaren är underbar. Den är efterlängtad, sällsynt och bör behandlas lite som ett utrotningshotat djur. DEN MÅSTE TAS VARA PÅ.
Uttrycket carpe diem förstördes för mig när det gick från att vara två ord på latin till att bli inredning och tatueringar. Men det finns ingen annan tid på året då människor i Sverige måste ägna sig åt så mycket carpe diemande som på sommaren. Man ska vara utomhus hela tiden, äta härliga middagar och gå på aw. Det ska badas och solas. En resa ska redan vara bokad. Man ska ha en sommargarderob som i år ska bestå av mycket linnekläder och helst något virkat. Underförstått är att man ska vara sitt snyggaste och gladaste jag – typ hela tiden.
Men varje gång det blir juli får jag så mycket prestationsångest att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Sommaren går från att vara en årstid till ett projekt. Jag äter middagar och går på aw. Är ute i solen och får fräknar på näsan. Men i hemlighet fantiserar jag om att gå in i ide, likt en björn. Men med omvänt sovschema. Vakna igen på hösten när luften är tillräckligt sval för att kunna andas ordentligt.
Varje gång jag tar en promenad, eller en stupid walk for my stupid mental health, som promenader kallas på Tiktok, ligger folk ute och solar. Vad jobbar ni med som hinner ligga där på filtar en måndag,? Kan så många människor på samma fläck verkligen ha skiftjobb? Eller skolkar folk för att sola? Vill de ligga där? Eller har dem också prestationsångest och jobbar på brännan som någon slags tvångsmässig uppgift? Är det bara jag som känner såhär?! Så håller min skalle på när jag promenerar längs vattnet.
”Jag ser inte skogen för alla träd”
Prestationsångest är en mystisk sak. Det som ställer till det i skallen för alla som har prestationsångest är ju att man har en tanke om hur saker ska bli och vara. Hur det måste kännas och ska upplevas. Det som gör att ångesten knackar på dörren för min del är många gånger att jag tänker så mycket på just det att jag helt glömmer bort att vara i nuet, som många gånger faktiskt är bra. Jag ser inte skogen för alla träd, som det gamla goda talesättet lyder.
Det känns också så pinsamt att klaga. Smutsigt och otacksamt att gnälla över att det är ”svårt att njuta”. Pinsamt eftersom jag samtidigt tänker att de flesta inte känner såhär. Alla verkar ju ha det så himla kul i solen varje dag.
Att släppa på kraven, är rådet jag oftast får när jag försöker hitta svar på hur man lär sig att njuta av stunden. Men det har visat sig vara lättare sagt än gjort. Under försommaren har jag gått en kurs i mindfullness. Flera gånger har jag blivit irriterad över att jag tycker att kursledaren pratar så lugnt och harmoniskt. Långsamt, för att vara helt ärlig. Samtidigt vill jag gapskratta åt mig själv. Jag är ju ett levande bevis på en person som uppenbarligen är i behov av just den kursen. Jag brukar tänka att ett par andningsövningar inte kommer göra susen. Sen gör jag som ledaren säger. Sluter ögonen och andas djupt. Låter luften komma ner i magen, utan att vända för högt upp. Och plötsligt känns allt inte så jobbigt.
”har tänkt att jag inte kommer publicera det här”
Alla som någon gång haft ångest vet att den mår som bäst instängd i det egna huvudet. Där kan den härja och göra livet surt för dig. Och tanken på att släppa ut den är många gånger läskig. Jag har tänkt minst tio gånger att jag inte kommer publicera det här. Men ibland är det bara tanken på att säga något högt som känns jobbig. Precis som att pressen på en lyckad sommar är som absolut jobbigast för att jag har uppfattningen om att alla andra mår toppen.
Så nu säger jag det högt. Jag mår ofta skit på sommaren. Och det kanske någon annan också gör. Och om det är så – oavsett orsak, så är du inte ensam. Snart kanske det går över. Nästa år kommer en ny sommar och kanske, kanske, blir det lättare då. Men en sak är säker: Snart är det höst och det ska bli underbart.
