Aliette Opheim: "Jag har hållit på och obducera mig själv"
Aliette Opheim kliver in på Hotel Rival, på Södermalm i Stockholm. Bara några dagar tidigare har hon tagit emot tv-priset Kristallen för Årets kvinnliga skådespelare. Hon prisades för sin roll som Kristi brud i serien Knutby. I dag är hon vardagligt klädd; grå hoodie, svarta jeans. Håret är långt och solblekt och hon utstrålar värme och nyfikenhet på det där sättet bara människor med väldigt mycket livslust gör. Snart ska vi samtala om transformation, förädlingsprocesser och kreativitet.
Men allra först måste vi prata om hennes uppmärksammade sommarprat. Där finns nycklar till hur hennes skådespelande nått sådana höjder. Den som börjar sin sommarstund med svenska folket vid ett obduktionsbord, i färd med att obducera en död skådespelerska, för att några minuter senare för första gången offentligt berätta att hon jobbat som strippa måste vara bekväm med att dyka på djupet rakt ner i mörkret. Så, när vi hälsat och slagit oss ner frågar jag:
Det känns som att vi kan våga oss på att dyka ner i mörkret direkt?
– Ja. Absolut!
Vi dyker.
I ditt sommarprat obducerar du en död skådespelerska och en svart sörja flyter ut ur henne. Vill du berätta mer om henne och den där svarta sörjan?
– Den döda skådespelerskan har återkommit till mig. Och hon kom igen när jag skrev sommarpratet. Hon sa till mig att sluta spela. Hon var så trött, hon hade till och med dött för att hon spelat rollen så bra. Desperat kommunicerade hon att jag måste börja bli ärlig mot mig själv. Sörjan är nog alla sår och allt jag har utsatt mig själv för, blivit utsatt för och även gjort mot andra. Det kom upp mycket traumatiska händelser när jag började gräva inför sommarpratet och det blev så tydligt att jag har hållit på och obducera mig själv.
När frågan om att sommarprata kom kände jag att det var dags att äga min egen historia.
Varför berättade du nu om din tid som strippa?
– Jag gjorde Sandor slash Ida när jag var 18 år. Frågan varför jag försvann efter det har ofta kommit upp i intervjuer. Då har jag alltid känt stress. Jag har inte vetat hur jag ska beskriva de åren bara sådär, i en tv-soffa. Men jag har samtidigt varit rädd för att det skulle komma ut på annat håll, utom min kontroll. Så, när frågan om att sommarprata kom kände jag att det var dags att äga min egen historia. Jag ville göra det en gång och sen inte mer.
Känns det okej att vi pratar vidare om den delen av ditt liv? Jag undrar varför det var viktigt för dig att lyfta fram kvinnorna i ditt sommarprat.
– Öppnar man upp för samtalet kommer det att fortsätta. Det viktiga är vem som ställer frågorna. Jag ville lyfta upp kvinnor som det inte talas om och porträttera dem med värme. När jag tänker tillbaka på åren inom strippyrket var det vissa saker vi gjorde som var över gränsen. Men det var inte bara dåligt. Jag känner stor omsorg för de tjejer vi var. Jag var 24 år … Det var mycket som var trasigt men också mycket som var fint. Det var väldigt olika hur vi tjejer hamnat där vi var, gemensamt var att vi upplevt våld i nära relationer. Ibland från familj. Det fanns en rubbning i förhållandet till sex, kroppen och oss själva. Allt handlade väldigt mycket om att tillfredsställa mannens blick. Jag vet inte om ”den lyckliga horan” finns men i vissa stunder är ju alla lyckliga. Trots att det är en villfarelse man intalar sig är det verkligt för en där och då. Samtidigt, varför var man ens där? När vi kände oss fria var det ändå frihet inom patriarkatets väggar, vi var fortfarande inlåsta. Och begreppen ”patriarkala strukturer” var inget vi kände till, bara något vi var i. Därför ville jag berätta om dem. På scenskolan slog jag mig fri och tog makten över min egen kropp. Men den feministiska diskussionen jag först tog del av där var väldigt omogen. Feminismen måste breddas hela tiden. Därför var det viktigt för mig att lyfta upp dessa kvinnor.
Det var mycket som var trasigt men också mycket som var fint.
Jag kan inte riktigt förstå att man tillåts vara en tjej i 20-årsåldern och bara leva på. Som ung kvinna i den här världen är man ju otroligt sårbar.
– Ja, transformationen från tjej till kvinna är jättejobbig. Jag har varit rätt naiv och godtrogen. Kommer någon med en stark personlighet, karisma och entusiasm kan jag bli förförd. Jag har varit rätt flytande, inte haft så starka egna konturer. Det är så skönt att bli äldre och veckla ut sig själv. Jag är 37 år i dag och har gått från flicka till kvinna. Sen går man från kvinna till klok gumma.
Du har varit flytande. Vad tror du att det beror på?
– Jag gräver fortfarande i det. Det har varit en tillgång yrkesmässigt, när man skriver eller skådespelar. Jag har en otrolig förmåga att se saker ur andras perspektiv, förstå andra. Jag är intresserad av mina karaktärer och vill förstå varför de gör som de gör, då går det inte att döma så mycket. I privatlivet blir det svårt. Jag är den i syskonskaran som kan ta allas parti i ett bråk. Jag försöker inte vända kappan efter vinden eller vinna poäng. Men jag förstår verkligen andra väldigt lätt.
Det låter som att du är väldigt empatisk?
– Ja … Jag försöker jobba med att se mig själv mer. För några år sedan när jag började blicka inåt genomgick jag en livskris. Jag insåg att jag har tillåtit mig att förföras av en viss typ av män som haft issues och hål. Jag har försökt hjälpa dem. Jag har en sådan läggning.
Jag har en otrolig förmåga att se saker ur andras perspektiv, förstå andra.
Jag har funderat över om vissa kanske drivs mer av naivitet än destruktivitet? Att en ser att ens egna gränser korsats först senare, när en fått perspektiv. Hur tänker du kring naivitet i relation till destruktivitet?
– Jag tycker att det är väldigt intressant. Jag har aldrig haft ett självskadebeteende. Jag har haft rätt bra självkänsla. Men jag har utplånat mig själv för att vara till för andras behov. Det finns en egoism i det, en vilja att bli omtyckt genom att vara andra till lags. Men jag tror att man kanske behöver gå sönder för att börja transformeras. Det verkar som att jag djupt inne har velat göra det. Jag har navigerat på gränsen, sökt mig till gränslöshet. Jag har velat hjälpa, allt det där klyschiga, jag har velat förändra och finnas där för folk, sett och ser det goda i även de som gjort mig illa. Det finns massa ljus i dessa personer. Men jag kan inte rädda alla andra. Det förstod jag i min livskris. Jag förstod också att jag själv inte heller varit så lätt att ha att göra med. Precis som de trasiga männen har även jag haft mina sår som stått i vägen för sunda relationer.
Jag har utplånat mig själv för att vara till för andras behov.
Vad utlöste din livskris?
– Jag skulle göra en stor roll i en tv-serie i USA men blev utbytt två veckor innan inspelningsstart. Parallellt med detta blev jag utskriven ur en annan serie och min relation höll på att äta upp mig. Då, när allt rasade, började jag en kurs i en metod som grundar sig i Carl Jungs teorier om det undermedvetna. Jag tror att allt har en mening. Hade jag åkt till USA hade jag fortsatt min bana och levt det liv jag levde då. Nu fick jag chansen att stanna upp och gå inåt. Precis som på scenskolan. Då utlöstes krisen. Jag gick in i känslorna i min kropp i stället för att vara i huvudet. Jag tror att många kreativa människor kan känna igen sig i det som hände mig, jag fick nästan religiösa upplevelser. Jag tog mig ur relationen och gjorde upp med mycket. Jag fick nära kontakt med mitt inre. Jag drömde mycket. Jag började se synkronicitet omkring mig, det som skedde i det yttre skedde också i det inre.
Jag skulle göra en stor roll i en tv-serie i USA men blev utbytt två veckor innan inspelningsstart.
Kände du dig galen?
– Jag funderade på det. När saker kommer till en utan att man letar efter dem är man ju väldigt öppen. Det var lite läskigt men jag fick väldigt fin hjälp av äldre människor. Det har vi tappat här i västvärlden. Men jag har fått uppleva det. Jag blev tagen på allvar och fick genomgå förändringen med stöd av andra.
Mitt i detta kom rollen som Kristi brud till dig?
– Jag hade inte kunnat göra henne innan, för jag hade inte förstått. Jag delar vissa upplevelser med henne. Det förstår jag nu. Att känna sig uppfylld av något större än en själv. Men hon är i en kristen kontext. Jag tvivlar inte en sekund på att hon verkligen har haft helt otroliga upplevelser där hon känt sig nära Gud och Jesus. Men hon har också ställt sig till förfogande för narcissism. Det var en jättespännande karaktär som kom till mig. Jag tror att det var för att jag var redo att ta mig an den.
Det finns gott och ont – ljus och mörker – och det bor i oss alla.
Du upplever dig som öppen för andras energier, var det obehagligt att gå in i just den karaktären?
– Det är läskigt men jag tänker att all den energin redan finns i världen. Det finns gott och ont – ljus och mörker – och det bor i oss alla. Så det är inte så farligt. Jag mediterade väldigt mycket när jag jobbade med hennes karaktär. Jag blev otroligt upprymd av att förstå hur nära varandra kärlek och maktgalenskap ligger. Jag kunde känna på the tipping point.
Vad händer efter att du har gått in i en karaktär, när du filmar?
– Då är jag inne och leker i föreställningsvärlden. Det bästa är när man blir helt medvetet omedveten om att kameran är där. Det har funnits perioder då jag hatat kameran, men de senaste åren har den blivit min vän. Jag bestämde mig, jag behöver inte vara rädd för den. Det finns ett före och ett efter. Självkritiken, skammen och skulden försvann. Fokuset på mig är borta, i stället funderar jag på vad som vill manifesteras i den här världen genom mig. Allt det finns i idévärlden.
Helt plötsligt bad jag hela filmteamet att ge mig fem minuter, så att jag kunde prata med Jesus.
Vad är kreativitet för dig?
– Det är den kraften jag ställer mig öppen för. Men man kan blockera den också. Det hände en gång under inspelningen av Knutby. Jag stod i vägen för karaktären Eva som ville fram. Det var när hon skulle gifta sig med Jesus och jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera i scenen. Det blev bara inte bra. Jag, Aliette, vet ju inte hur det känns att gifta sig med Jesus. Jag var låst. Sen släppte jag in kreativiteten i en sekund, och då sa den åt mig att be. Jag hade aldrig vågat agera på det för några år sedan. Men helt plötsligt bad jag hela filmteamet att ge mig fem minuter, så att jag kunde prata med Jesus. Det var så mäktigt! Karaktären bara kom, jag tog tag i henne och hängav mig. Jag tänkte att det som händer nu, det får bara hända! Min kropp styrde mig. Jag började skaka, jag fick extatiska rus och lät karaktären leda mig. Den kraften tror jag är kreativiteten. Det är inte jag, det är inte fokus på mig eller prestationen. Jag tror att det är det inre arbetet som hjälper mig att tänka att karaktärer, berättelser – allt har ett eget liv. Vi människor är bara där för att hjälpa det manifesteras.
Hade du kunnat uppleva det innan du genomgick din egen transformation?
– Jag hade inte vågat gå så långt som den karaktären krävde av mig. Det var inte method acting, alltså jag levde inte som hon men på ett sätt levde hon i mig. Jag läste Bibeln och Helge Fossmos blogginlägg ... Det var läskigt på ett sätt, så det behövde jag verkligen rena mig från.
Jag är otroligt intresserad av mytologi, alkemi och förädlingsprocesser.
Hur renar du dig?
– Jag tycker mycket om vatten, jag badar, duschar och gör meditationer där jag tänker mig att vatten rinner igenom mig. Jag planterar också och tittar på träd på mitt ställe på Öland. Det tar mig tillbaka till en neutral grund.
Ser du dig som häxa?
– Jag vet inte om jag skulle kalla det så, men jag är otroligt intresserad av mytologi, alkemi och förädlingsprocesser. Jag praktiserar inga ritualer eller så men jag har en föreställningsvärld jag vet att vissa skulle reagera på. Så ja, kanske. Jag har en svart katt.
Aliette om kreativitet
1. ”Ren kreativitet som faktiskt kan förändra livet tror jag man kommer i kontakt med genom att arbeta med sig själv. Det ligger så mycket och kleggar i vägen.”
2. ”Var uppmärksam och bli varse synkroniciteten omkring dig. Kreativiteten talar till dig hela tiden.”
3. ”Drömmar är fantastiska rebusar! När vi sover sker mycket kommunikation mellan vårt undermedvetna och kreativiteten. I perioder skriver jag drömdagbok.”
FAKTA
Namn: Aliette Opheim.
Ålder: 37 år.
Yrke: Skådespelare. Spelat i bland annat Mörkt hjärta (Discovery+), Knutby (TV4 Play/CMore) och Svart krabba (Netflix).
Bor: Stockholm, men vill bo mer på Öland.
Familj: Stor och brokig. Sambo och mina katter.
Följ: @alietteopheim
Foto: Isak Berglund Mattsson-Mårn
Stylist: Siri Edit Andersson
