Liv Strömquist lever för att tänka nytt
Mens. Kärlek. Att leva i tvåsamhet, eller att inte leva i tvåsamhet. Feminism. Skönhet. Och nu, astrologi. Serietecknaren, författaren, radioprogramledaren, poddaren och proffstänkaren Liv Strömquists karriär består av en lång rad svar på frågan ”varför är det så?” inom en nästan lika lång rad med ämnen. Frågan är oftast viktigare än en specifik idé – ”jag tror inte så mycket på idéer” – eller ämnet i sig.
– Jag drivs nog rätt mycket av att hela tiden vilja bli förvånad, eller känna att det händer något nytt när jag tänker. Sekunden efter att jag hade gett ut boken Kunskapens frukt och skrivit det där om kvinnans kön och mens, kände jag att ”nu tänker jag inte en sekund till på det här”.
Hon berättar att hon är helt ointresserad av att bli ambassadör för en viss fråga, eller förvalta en åsikt och sprida den som aktivist.
– Jag tänker alltid att jag vill lära mig något nytt eller tänka på ett annat sätt. Så har det nog alltid varit.
Det är en av sommarens första dagar i Malmö och samtalets ljudkuliss är en mix av måsar, skrikande studentflak och fyrverkerier. Liv Strömquist sitter på innergården utanför sin ateljé, runt hörnet från Möllevångstorget, där solglasögonen (Celine) snart inte räcker som skydd mot solen.
– Gud, vad det var soligt här! Ska vi hoppa in i skuggan i stället? Jag är en sån som hatar att sitta i solen, avbryter hon sig själv mitt i ett resonemang om ämnet för hennes senaste bok: Liv Strömquists astrologi. Hon gör så ofta, associeras i väg på sidospår som blir till nya ämnen och frågeställningar, innan hon avslutar i ett smittande gapskratt åt sig själv.
Hon har tidigare ritat serier om astrologi på Instagram och har nu gjort en hel bok om de olika stjärntecknens typiska egenskaper och kända människor som personifierar dem.
– Jag tror ju inte på astrologi på det sättet, men om man är intresserad av människor så är man alltid intresserad av att tänka ”varför är den så och den så?”. Astrologi är som en ingång till att börja snacka om hur folk är. Det är ett underhållande sätt att analysera folk. Det har varit kul att göra den här boken, att bara gå på lust och vad som är roligt att göra. Det är inte så seriöst och det är ganska skönt.
Själv är hon Vattuman, liksom undertecknad.
– Kul! Då är vi exakt likadana, haha! Det man säger jätteofta om Vattumannen är det här rebelliska, att den gillar att gå sin egen väg. Kanske tänker på ett annat sätt, outside the box typ. I boken har jag skrivit att Vattumannen är som ett besserwisser-weirdo. Jag läste i någon astrologibok som hade sammanfattat alla stjärntecknens motton och Vattumannens motto är: ”Jag vet”. Man vill ofta berätta hur det är för andra människor, vad det än handlar om.
Där är det där självmedvetna gapskrattet igen (och ja, jag skrattar med). Att vi vill berätta för andra är ju ingen hemlighet. Ändå är ”jag vet” inte ett klockrent motto för Liv Strömquist eftersom längtan efter att tänka nytt ofta leder till att hon säger en sak i en bok, eller i ett poddavsnitt, för att sedan byta åsikt och gestalta helt motstridiga tankar i en annan. Som böckerna Prins Charles känsla, som gavs ut 2010, och Den rödaste rosen slår ut, 2019, som båda handlar om relationer och kärlek – men med olika slutsatser.
– Det är kul när de böckerna ges ut mycket tätare i andra länder, för då kan folk skriva till mig och vara förvirrade: ”Jag hade ju precis bestämt att jag inte ska vara ihop med en kille och sen läste jag den här andra boken som handlar om romantik …?” Men jag tycker att det är kul att det är så, så tycker jag liksom att det ska vara. När man läser något ska man inte bara få bekräftat det man redan vet, då blir det ju väldigt tråkigt och stagnerat.
I poddarna hon medverkar i, En varg söker sin pod, ihop med Caroline Ringskog Ferrada-Noli, och Stormens utveckling, med Ola Söderholm (hennes sambo) får hon chansen att utveckla sina resonemang. Den trogna lyssnaren vet att det ofta är ett böljande ”å ena sidan, å andra sidan”, inom vitt skilda ämnen – från Kardashians liv till tyska filosofer och precis allt däremellan. Att hon ägnar mycket tid åt research går inte att undgå.
– Tyvärr beställer jag jättemycket böcker online och sedan ligger de i drivor hemma vilket är väldigt jobbigt. Olika högar betyder olika saker, det är jättesvårt att hitta … Men det är så jag måste jobba. Och jag hinner inte alls läsa så mycket som jag skulle vilja. Jag har tre barn, så jag hinner inte läsa på helger och så …
Redan som liten började Liv Strömquist rita serier, hennes första seriefigur var en sångerska som hon berättade om med inspiration från tidningen Okej. Hon växte upp på landet i Skåne, med sina föräldrar och tre syskon, varav en tvillingbror.
– Vi var väldigt mycket en grupp och det är vi fortfarande, mina syskon är fortfarande mina allra bästa vänner. Sen var mina föräldrar väldigt inspirerade av gröna vågen, att bara äta ekologisk, biodynamisk mat, sy sina egna kläder, vara ute på landet, absolut inte ha någon egen tv. Jag kollade på tv första gången i trean!
Hennes pappa var konstnär och mamman bibliotekarie – ”hon var som en hipster i fel årtionde, höll på med surdegsbröd och filbunke och såna saker” – och själv var hon redan som liten mest intresserad av att ligga på sitt rum och läsa böcker.
– Sen är det också så att när man har syskon som är ganska nära i ålder måste man vara jävligt snabb för att få en syl i vädret. Och det är bra att vara rolig, för då får man uppmärksamhet, så det är möjligt att jag har påverkats av det.
Liv Strömquist berättar att hennes pappa var väldigt intresserad av kultur och samhälle, religion och livsfrågor.
– Han hade ganska mycket tid och satt och pratade med mig om allting, från väldigt tidig ålder. Han tog mig på stort allvar och tyckte att det var intressant att prata med mig, fast jag var kanske nio år eller sex. Jag tror att jag har fått ett intresse av att tänka och prata om samhället, av att ha blivit uppmuntrad på det sättet.
Hon upptäckte feminismen som 17-åring, i en tid då hon upplevde att frågan var i stort sett död – ”allting hade blivit uppnått på 70-talet, de fick dagis och allt det där, så på 80-talet blev det en ickefråga” – och feminister sågs som ”fula och tråkiga”. Det var en föreläsning av sociologen Carin Holmberg i Stockholm, om ojämställda unga par, som öppnade ögonen på både henne och hennes storasyster.
– Vi blev så här ”vaaaaaaa?”, det var total upplysningsstämning, säger hon och visar med händerna hur frågor som ”vem anses ha bäst musiksmak?” och ”vem är normen och vem är undantaget?” fick dem att börja tänka på ett helt nytt sätt.
– Sen kom vi hem och då såg jag det överallt. Att det bara var killar som spelade i band och allt vi lyssnade på och läste, det var bara killar. Och också värre saker, som tjejkompisar som hade kontrollerande pojkvänner. Allt det där var som en uppenbarelse, att ta på sig genusglasögonen och se det mönstret.
Hon började hitta ny musik, nya feministiska förebilder och när hon upptäckte att Kathleen Hanna, som var frontfigur i bandet Bikini Kill, hade ett eget fanzine blev hon inspirerad. Ja, hon blev inspirerad av alltihop, av att våga skapa något utan att förhålla sig till hur olika killar sa att det skulle vara. Hon hade egentligen planer på att skriva skönlitterärt, gick en skrivarlinje och skrev dikter, men det blev aldrig något av det.
– Sen bodde jag med en kompis när jag pluggade på universitetet och hon ritade serier och hade ett eget fanzine, en serietidning som hon tryckte och sålde. Då ville jag också göra det!
De hade releasefester i lägenheten och sålde sina tidningar för tio kronor på en fanzinemarknad i Malmö – ”det här var före Internet!” – och eftersom hon hade blivit feminist blev serierna snart politiska.
– Jag började rita från hjärtat om sånt jag tyckte var fel och då gick det plötsligt väldigt lätt. Och jag minns att jag kom till Lund en gång och såg ett elskåp där någon hade satt upp en av mina serier. Folk spred dem för att de tyckte att de var så roliga!
Snart spred de sig ända till DN:s redaktion, som kontaktade Liv Strömquist och frågade om hon vill teckna för dem en gång i veckan. Hon gav ut sin första bok när hon var 28 och både feminismen och politiken har hela tiden funnits där som en röd tråd, liksom viljan att analysera och ifrågasätta allt som intresserar henne.
I sitt sommarprat 2013 pratade hon om mens, boken Kunskapens frukt behandlade ämnet 2014 och hennes ”menskonst” i tunnelbanan 2017 blev del av en debatt som fortfarande väcks till liv ibland, men själv hade hon inga sådana tankar när hon skapade den.
– Jag kommer ihåg att jag sa till Ola, ”jag hoppas inte det blir någon grej kring detta nu, för jag orkar inte det”, haha. De hade inte budget för en nyproduktion, så jag tog de där bilderna som jag redan hade. Det var inte så att jag tänkte ”nu ska jag ta chansen!”.
Själv är hon långt bort från alla eventuella debatter om hennes verk, dels för att hon lever småbarnsliv med mellanmål och hämtningar och lämningar, och dels för att hon bor i Malmö. Hon finns inte på Twitter och har inte Facebook.
– Jag kan känna mig lyckligt ovetande. Jag skulle inte klara av att gå in och börja läsa i någon grupp på Facebook, eller i diskussionen som blev på SL:s hemsida. På ett sätt är det inte heller min roll. Jag är konstnär och sedan får de som vill tolka det eller reagera på det. Jag vill inte ens försvara mig, jag försöker bara låta det vara. Det är det enda som känns bra, annars tror jag att man blir helt galen om man ska ta in allt.
Hon lever tillsammans med journalisten, komikern och poddaren Ola Söderholm. De har ett barn som är fyra år och Livs två äldre barn, 11 och 13, från ett tidigare förhållande. De jobbar även ihop ibland, med podden Stormens utveckling.
– Jag tror att det funkar bra för att vi förstår varandra. Vi förstår exakt vad den andra gör eftersom vi har samma jobb. Sen är det såklart kul att jobba med Ola för jag tycker han är så otroligt smart och rolig, jag är hans största fan. Det är kul för oss att podda, för då kan vi sitta ner en timme i veckan och berätta något intressant för varandra om vad vi har tänkt på, vilket man inte ofta hinner göra annars när man är småbarnsföräldrar.
Telefonen ringer, det är ett av de större barnen som undrar när hon ska komma hem egentligen. De bor alldeles i närheten, så hon kan lova att vara där om en kvart. Jag frågar hur hon tänker, som feminist, om att uppfostra tre pojkar.
– Jag tycker att det är så svårt att svara på, för jag vet inte vad som hade hänt om de varit tjejer. Jag är nog inte en sån person som ska uttala mig om barnuppfostran för jag vet inte om jag har någon strategi, jag går väldigt mycket på känsla. Mina barn kritiserar mig för att jag curlar dem så mycket. ”Du måste sluta!”
Hon förklarar att rätt väg att gå troligtvis är att lära sina söner att ta mer ansvar hemma, vilket hon skriver under på. I teorin.
– Tyvärr är jag väldigt … Jag tror att jag är en bra mamma, jag älskar dem mer än allt annat och jag vill alltid att de ska vara glada. Jag vill vara med dem, prata med dem, göra sånt som de tycker är kul. Men jag får creeps av miljöer där det måste vara på ett visst sätt, att det finns så mycket rätt och fel. Att det är högstatus att ha pojkar som är på ett visst sätt. Jag vill inte att de ska tänka ”vad dålig jag är för att jag vill ha de här färgerna eller de här leksakerna”, så har jag aldrig tänkt. Jag vill inte att mina idéer ska vara ett manus för hur de ska leva.
Sista frågan innan du måste gå: Hur är känslan nu när boken är färdig och ska ges ut?
– Det känns kul! Det är alltid roligt att ge ut en bok och nu har jag gett ut så många att det inte är på liv och död. Om den inte blir bra så blir nästa bra, eller nästa. Just denna boken känner jag är som en härlig present till den som tycker att det är kul. Och om den är dålig så är det inte heller ett brott mot mänskligheten att göra en dålig bok, det är inte så farligt.
Liv Strömquist om mode:
”Jag älskar mode och kläder och skönhet och har alltid varit jätteintresserad av det, sedan jag var hur liten som helst. Min mamma sminkade sig inte och var väldigt naturlig och det enda jag ville var att ha fina kläder. Jag har läst att om man har en storasyster är det vanligt att man blir stereotypt kvinnlig i sina estetiska uttryck, för att man har en idol som är tjej och ser det som det coolaste.”
FAKTA
Namn: Liv Strömquist.
Ålder: 44 år.
Yrke: Serietecknare, författare, poddare, radioprogramledare.
Aktuell: Med boken Liv Strömquists astrologi.
Bor: Malmö.
Familj: Gift med Ola Söderholm, tre barn.
Följ: @leifstromquist
Foto: Arvida Byström
