Tre kvinnliga författare berättar om sitt hantverk: det skrivna ordet
Tone Schunnesson
Hennes romaner Dagarna, dagarna, dagarna och Tripprapporter har gjort henne till en av våra just nu mest omskrivna och hyllade författare. I höst släpper Tone Schunnesson essäsamlingen Tone tur o retur (Norstedts, 4/11).
Mitt skrivande:
”Båda mina böcker har jag skrivit under loppet av några månader, men jag har tänkt på dem väldigt länge innan. Jag skriver mest i sängen och ibland i soffan. Och ibland på Kungliga biblioteket! Men då måste det vara antingen långt in i arbetet, när jag jobbar med manuset med en redaktör och det mesta är färdigt, eller tidigt. När jag skrev Dagarna, dagarna, dagarna kunde jag vakna halv sex och gå upp och skriva. Jag skriver bäst på morgonen och förmiddagen och jag tänker på det så mycket hela tiden, så det är skönt att ha det gjort tidigt.”
En bok som förändrat mitt liv:
”Det måste vara någon jag läst i tonåren. Kanske På väg av Jack Kerouac. Det var första gången jag kom i kontakt med basic litteratur och förstod vad det kunde innebära att vara författare. I ungdomsromaner är dramaturgi och handling viktigt, men här var en roman som inte handlade om något särskilt, det var mer fokus på stilistik. Det var ett nytt sätt att skriva som inspirerade mig väldigt mycket. Den fick mig att läsa fler beatnikförfattare och jag hittade min favorit, William S. Burroughs. Jag ville också skriva och vara författare… dra runt på stan och träffa konstiga människor. Att vara författare kräver mycket disciplin, men det handlar också om att vara tillåtande mot sig själv och ge sig tid att lyssna in.”
Så bygger jag mina karaktärer:
”Bibbs i Dagarna, dagarna, dagarna är en sådan figur som jag tänkte på ett par år innan jag skrev henne. Jag funderade mycket över hennes moral och etik, och hennes historia. Jag vet mycket om henne som inte finns med i romanen. Om hon röstar – det gör hon inte – eller vad hon tror om astrologi, vad hon har för relation till sitt syskon. Jag tror på att bygga en värld bakom som inte syns. När vi var med kompisar pratade jag ofta om Bibbs, som om det var någon jag kände. Jag gillar karaktärer som är ganska knepiga människor. Jag tror att vi alla är knepiga på olika sätt och om man kan få göra roliga, knepiga romanfigurer som går att älska så kan man … ändå älska sig själv på något sätt.”
Louise Boije af Gennäs
Louise Boije af Gennäs debuterade 1991 med romanen Ta vad man vill ha och har sedan dess släppt tolv romaner. En av hennes mest kända är Stjärnor utan svindel från 1996 och i höst kommer en fristående uppföljare, som rör sig i samma universum, Stjärnfall (Norstedts, 11/8).
Mitt skrivande:
”Jag är väldigt rutinbunden, det är viktigt med disciplin. Allt som har med basker och rödvin att göra kan man fetglömma. Jag kan aldrig skriva med alkohol i kroppen och vill inte vara bakfull. Att sova ordentligt, äta bra och träna gör att jag skriver bättre: fantasin rinner till när jag är i balans. När jag är i en skrivperiod bestämmer jag i förväg att jag ska skriva tio sidor eller ett antal timmar om dagen, sedan får jag inte vika från det. Jag jobbar bäst ensam hemma, osminkad i träningsoverall och med kaffebryggaren och hundarna som enda sällskap – that’s it. För att inte få skrivkramp måste jag låta orden flöda. Att skriva en bok är som att odla en växt, du tror att den ska se ut på visst sätt men den blir alltid lite annorlunda. Sedan redigerar man, du anar inte hur många redigeringsvändor jag har. Det fria flowet gör att det blir en mer utdragen process, men för mig är det viktigt.”
En bok som förändrat mitt liv:
”Ulysses av James Joyce. Jag upptäckte den när var 16 år och läste ett utdrag i skolan. Jag visste redan att jag ville bli författare, men det var som om världen stannade upp när Leopold Bloom i boken gick iväg för att köpa en njure. Wow, så här kan man skriva! Jag har gett mig på Ulysses från olika håll genom åren och för 15 år sedan läste vi hela boken i min bokklubb. Några av oss föll bort på vägen, men vi som höll ut firade med champagne. När jag läste boken rakt igenom kände jag att mitt författarskap är precis där jag vill ha det. James Joyce visar hur man kan skriva, men jag kan enbart göra det på mitt sätt. Delar av Ulysses tillhör fortfarande min absoluta favoritlitteratur.”
Så bygger jag mina karaktärer:
”Det är som att framkalla fotografier: du lägger ett vitt papper i ett bad och bilden träder långsamt fram. Namnen dyker upp direkt, sedan är det nästan omöjligt att ändra dem. Utmejslandet av karaktärerna gör att de får ett eget liv och ju längre man håller på, desto mer egensinniga blir de. Att ta sig tid att fördjupa karaktärerna och lägga lager på lager tillför mycket. De reflekteras mot varandra, som personerna i en teaterpjäs. Jag älskar människors komplexitet, att vi är sammansatta av gott och ont och att alla våra egenskaper samexisterar.”
Niko Erfani
Niko Erfani debuterade 2022 med diktsamlingen Varv (Albert Bonniers Förlag), om utsatthet, trauma och sorg, ett jag, en mamma och en man. Hon har läst författarutbildningen på Biskops Arnö.
Mitt skrivande:
”För det första är det ganska rörigt, jag är inte typen som kan sitta ner varje dag och skriva. Oftast sätter jag mig ner när jag får inspiration. Det gör att det kan ta flera veckor eller månader innan jag kan sätta mig ner och skriva något som funkar. Sedan är det viktigt för mig att bli läst av andra under skrivprocessen. Det gav mig mycket när jag gick på Biskops Arnö, att ha textsamtal och bli läst, då fick jag en klarhet kring mina egna dikter. Oftast gillar jag att sitta på tysta platser och skriva. Jag har ett skrivbord i mitt rum, där jag brukar sitta när jag är hemma. Annars skriver jag ute på olika ställen eller ibland om det är sent på kvällen och jag plötsligt får en idé, då skriver i anteckningar på mobilen.”
En bok som förändrat mitt liv:
”Det finns inte EN bok, som förändrat mitt liv, men jag tror att läsandet i sig kan förändra en. Jag läser väldigt mycket, innan jag ens började skriva läste jag och det finns definitivt böcker som har varit ingångar till något större. Den första diktsamlingen jag läste på svenska, som fick mig att bli intresserad av poesi, var Vitsvit av Athena Farrokhzad. Jag tror inte att jag förstod den helt och hållet, men min kusin som är ganska många år äldre introducerade den för mig. Jag minns att jag tänkte att det här var inte vad jag hade trott att poesi var. Det fascinerade mig. Sedan har jag fortsatt att komma tillbaka till den boken. Nu förstår jag den bättre och kan uppskatta saker jag inte kunde innan.”
Så bygger jag mina karaktärer:
”När jag skrev Varv tänkte jag framför allt på rösten. Vem är det som talar och vad vill den säga? Vad har den här talaren varit med om? På det sättet arbetade jag med karaktärsbyggande. Jag har också hållit på med andra projekt där personer i dikterna har varit namngivna, men det är ändå inte riktigt samma som om man skriver prosa. Då får man verkligen skapa någon som kan bli en riktig person. Nu var det mer att jag ställde frågor till mig själv och som genom ett mirakel växte det fram en röst.”
Fotograf : Beata Holmgren
Hår & make: Maurine Tugavune/Mikas, Tove Dalsryd/Mikas
