Ayan Jamal funderar över relationerna som kommer och går
Min sommar kändes oändlig – med alldeles för många lediga dagar och flyktiga förbindelser. Jag fördrev en del av tiden med dramatiseringen av Sally Rooney’s debutroman Samtal med vänner. HBO-serien utspelar sig i ett dovt Dublin och följer studenterna Frances och Bobbi som haft en relation men nu bor ihop och har någon typ av platonisk relation. Genom åren har jag lärt mig att det sällan är enkelt, alltså vänskap med ex. Under en poesi- kväll möter de det äldre, äkta paret Nick och Melissa, de blir vänner och kort därefter inleder Frances och Nick en affär.
Genom åren har jag lärt mig att det sällan är enkelt, alltså vänskap med ex.
En sommarkväll, när jag ligger utslagen i soffan och velar över vilken streamingtjänst som ska få min uppmärksamhet vinner SVT play. Det blir ofta så när jag behöver substans, djup och anknytning till resten av Sverige. Det vill säga jag har festat alldeles för mycket, rest runt och knappt varit hemma. Jag läser titeln Triangel- drama i tolvton och klickar direkt. Dokumentären visar sig vara lika rafflande som titeln antyder. Relationsdramat utspelar sig sent 1800-tal mellan kompositören Arnold Schoenberg, målaren Richard Gerstl och dramats centrum – Schoenbergs fru Matilde som inleder en affär med Gerstl.
Jag har själv aldrig varit otrogen. Inte för att jag i en relation aldrig känt attraktion för en annan människa, det har jag. I en av mina tidigare relationer var jag så förälskad i en annan att jag höll på att tappa det. Det känns nästan smutsigt att säga, men så var det.
I en av mina tidigare relationer var jag så förälskad i en annan att jag höll på att tappa det.
I slutet av sommaren ser jag en förhandsvisning av höstens stora svenska drama Bränn alla mina brev, filmatiseringen av Alex Schulmans roman med samma namn. Huvudpersonen som spelas av Sverrir Gudnason har uppenbara problem med sitt humör och efter ett större bråk med sin fru bestämmer han sig för att söka hjälp. Sökandet tar honom tillbaka till sommaren 1932, till hans morföräldrar och roten till den ”ondska” han själv bär på. Trots att Alex Schulman kallar sin bok för en roman är händelserna och människorna verkliga. Det som skrivs i boken är som en förklaring på det som svensk kulturelit spekulerat i flera år tidigare. Det handlar om den infekterade relationen mellan Sven Stolpe, Olof Lagercrantz och Karin Stolpe. Allt utgår från breven som skickades mellan Karin och Olof. Deras kärlek nådde aldrig fysiskt längre än den sommaren men levde i allra högsta grad vidare i breven.
När jag hade min egen lilla ”affär” i fantasin – som varken den jag själsligt bedrog eller den jag åtrådde visste något om – skrev jag mycket. Jag kunde ju inte berätta för någon hur jag kände utan att verka som en total galning. Jag har själv i stunder där någon vän på fyllan kastat ur sig att hen är lite kär gett rådet att göra slut. Det är enkelt att bedöma situationen som svart eller vit när det inte handlar om ens eget liv.
Det är enkelt att bedöma situationen som svart eller vit när det inte handlar om ens eget liv.
När affären mellan Frances och Nick i Samtal med vänner uppdagas väljer bed- ragna Melissa att lägga sina egna känslor åt sidan, Nick är depressiv och har under affären varit lyckligare än på länge. Schoenbergs och Gerstls fall skapar otroheten komplexitet i konsten men det vet inte Gerstl som kort efter att Mathilde valt bort honom avslutar sitt liv, kanske för att tanken på att leva utan sitt livs kärlek gör för ont?
Miljontals gånger resonerade jag med mig själv, fram och tillbaka. Vid ett tillfälle vred jag till och med bort ansiktet när en kyss höll på att landa på mina läppar. Jag tror inte att det hade att göra med lojalitet gentemot min dåvarande partner, utan min egen självbild. Jag var ju inte en sådan person som var otrogen.
Jag var ju inte en sådan person som var otrogen.
Jag vrider mig otåligt i biostolen – varje stund av den två timmar långa filmen som ramar in Karin Stolpes liv under sommaren 1932 känns outhärdlig och bekant. Och trots att salongen är knäpptyst hörs hennes själs skrik, förklädd i tystnad ekar det. Jag undrar hur hon stod ut alla dessa år, tills det slår mig. Hon hade ju skapat sin egen drömvärld i breven hon sparat och precis som för mig med texterna jag skrev de där kvällarna för länge sedan så fungerade breven som tröst.
När filmen är slut och jag promenerar hemåt kan jag inte sluta att tänka på mina egna relationer. De som har varit, de som kommer och de som hänger flyktigt i luften. Jag har ett enda löfte till mig själv. Hädanefter ska jag också vara sann, även om det inte passar.
