Felicia Masalla drömmer om det enkla livet
Då var vi här igen. Konversationerna inleds i vanlig ordning med en analys av hur snabbt sommaren gick, om livets stora val inför hösten och om hur man inte hann med den där hot girl-sommaren. Jag skulle ju ha hånglat upp snyggingen på Trädgården. Varit spontan och nakenbadat i Tanto i månskenet. Jag skulle ha läst alla de tio böckerna jag beställde i början av sommaren.
Äsch, vi glömmer det! Framåt ska vi. Det är höst: ny säsong, ny stil. Vi dumpar sommarflirten. Nytt plugg, nytt jobb, ny hårfärg.Vi ska ändra allt – wow vad det pirrar i kroppen.
Alltid ångrar vi det vi inte gjorde och försöker planera allt vi borde göra. Aldrig tillfredsställda. Det slutar med ångest. Men meditera då? Sitt i uppochnervända hunden samtidigt som du shantar att du ska fånga nuet. Nej, det funkar inte heller.
Alltid ångrar vi det vi inte gjorde och försöker planera allt vi borde göra
När vi nu ägnar tid åt att inte vara i nuet tänker jag passa på att ta med er längre tillbaka i tiden. En plats jag ofta återvänder till, för cirka tre år sedan. Innan pandemin. Platsen har ett eget litet rum i mitt huvud. Jag har varit där många gånger nu, jag kan nästan påstå att jag inrett rummet. Det är som att jag kliver in där – sätter mig i samma fåtölj, tänder lampan och lutar mig tillbaka i min lilla tidsmaskin.
Först är det blurrigt. En färgpalett av grönska, med inslag av beige, röd. Därefter tar alla ljudeffekter och dofter plats, tills bilden slutligen klarnar. Jag befinner mig på en av Indonesiens 17 000 öar: Bali. Väggarna består av glas. De ser exakt likadana ut som när jag var här senast. Mitt hus har tak av halm och är omgärdat av en trädgård. Jag vrider mig runt i mina sängkläder av linne och startar dagen. Här bor jag. Katten som har gjort mitt hem till sitt ligger och solar på altanen.
Jag slänger ihop min banangröt, hoppar på min rostiga moppe Maggan och ger mig av till jobbet. I min gränd bor en gammal gubbe. Han står varje morgon längst ut i gränden och hans ansikte skrynklas ihop och formas till ett gigantiskt leende. ”Selamat Pagi Feli” (God morgon Feli). Hans leende är bland det finaste jag sett. Han känner inte mig, jag känner inte honom. Men varje morgon får jag den där hälsningen.
Här lever jag mitt bästa liv. Jag jobbar heltid som fotograf och när jag är ledig utforskar jag ön med mina vänner. Jag avslutar varje dag med solnedgång på stranden, följt av strandfester i månskenet. Låter som en cheesy dröm va?
Jag har nog aldrig mått så bra och känt mig så fri som då.
Där var livet är enkelt. Jag behövde bara sol, mat, mina nära och kära. Jag var inte stressad eller ångestfylld, då när livet bara handlade om det mest grundläggande. Jag har nog aldrig mått så bra och känt mig så fri som då.
Jag tar mig ofta tillbaka för att reflektera över vad som gjorde mig så lycklig. I kontrasten märker jag hur någonting verkligen saknas för mig i Stockholm. Där återbildas min energi på nytt – här brinner min låga tills den brunnit upp och jag måste tända den på nytt, gång på gång.
Där hade alla tid att prata och lära känna varandra på djupet. Ingen relation togs för given. Här accelererar våra liv i stället. Vi behöver fler och fler materiella ting för att känna oss värdefulla. Vi svajpar och ghostar så fort vi tröttnar på trender, partners och vänner. Vi leker svåra, när allt vi vill ha är närhet. Det är bara värt att lära känna någon om du får något i utbyte. Vi blir mer och mer individualistiska. Det råder en tomhet i mötena. Går det inte att paketera för Instagram-story är det inte värt det.Inte undra på att vi ständigt är stressade och ångestfyllda, känner oss tomma och är i behov av ständig distraktion.
Vi leker svåra, när allt vi vill ha är närhet.
Skärpan suddas ut igen. Dofterna försvinner och jag känner tyget på fåtöljen. Jag är nu i framtiden på en plats där vi inte längre springer lika snabbt. Där vi stannar upp för att hämta andan. Där vi känner pulsen och där vi är tacksamma för allt och alla vi har. Där vi säger hej till vår granne på morgonen på väg till jobbet. Vi längtar efter allt vi inte har och allt vi hade.
Foto: Felicia Masalla
