Möt de ukrainska kvinnorna som gör allt för att försvara sitt land
Möt de ukrainska vinnorna som försvarar sitt land. Vissa av dem har valt att utelämna sina efternamn eller inte vara med på bild.
SDaria, 18 år, studerar journalistik
I morse gjorde jag molotovcocktails för första gången i mitt liv
I en korridor i en kal byggnad i Kiev på morgonen den tredje mars, den åttonde dagen in på den ryska offensiven, skämtar Daria*, en 18-åring som i vanliga fall studerar journalistik.
– I morse gjorde jag molotovcocktails för första gången i mitt liv, i vanliga fall är det kaffe.
På en av de täckta fönsterrutorna står det ”Var inte rädd. Var glad.” I ett av rummen ligger en hög t-shirtar och sovmattor avsedda för soldaterna i armén och för motståndsrörelsen. Rörelsen bildades 2021 och har stöd av regeringen. I slutet av februari gick försvarsministeriet ut och uppmanade allmänheten att tillverka molotovcocktails, med ledorden ”Neutralisera fienden!” För Daria är anledningen självklar.
– Människorna här har inga vapen. En molotovcocktail är det enklaste sättet att sätta eld på de ryska militärfordonen. Jag är inte lika rädd nu som jag var de första dagarna, jag har insett att det här är min nya rutin.
Adrianna Matskiv, 37 år, mäklare och skådespelare
Kiev är min stad, och jag behövs här
I kontoret bredvid Darias är två andra kvinnor sysselsatta med att tillverka hemgjorda handeldvapen. Hundratals glasflaskor står uppställda på borden. En volontär med ansiktsmask läser upp receptet på molotovcocktails. ”Ett familjerecept”, förklarar Adrianna Matskiv, som samordnar material för motståndsgruppen Veterankvinnorna, och lär upp nya volontärer.
– Jag och min pappa hade inte talats vid på två år. När kriget bröt ut hörde han av sig och ville att jag skulle komma tillbaka till Lviv, där han bor. Jag vägrade. Kiev är min stad, och jag behövs här. Då frågade han om jag behövde något, och gav mig receptet på hur man tillverkar en molotovcocktail. Sen dess är vi försonade.
Hennes mobiltelefon ringer oupphörligen. En sändning med mediciner är på väg från Israel. Hon försäkrar att de varken får vapen eller ammunition, bara skyddsvästar, hjälmar, säkerhetsglasögon... Inget skadligt. Men hennes uppdrag är inte mindre viktigt för det:
– Alla kan inte vara vid fronten, det finns inte vapen så att det räcker. Jag gör större nytta här, jag har ett bra organisationssinne.
Uliya Sidorova, 35 år, stylist:
Förut dansade vi, nu strider vi
Inga okända släpps in i den frivilliga motståndsrörelsen Veterankvinnorna, risken för infiltration från Kreml är för stor, förklarar Uliya Sidorova. Samma försiktiga hållning har alla vi talar med. Här är det kvinnorna som för befäl. De har träffats i olika sammanhang – under februarirevolutionen 2014, på Majdantorget, under kriget i Donbass, eller på en musikfestival, som Ulyia och Adrianna.
Adrianna är medgrundare till organisationen och säger ironiskt:
– Förut dansade vi, nu strider vi. Uliya kommer från Kharkiv, en stad som både geografiskt och kulturellt ligger nära Ryssland och som nu bombas intensivt av ryska trupper.
Hon oroar sig för sin mamma och bror, som fortfarande bor kvar. Rörelsens slogan ”Tillsammans hela vägen” påverkade Ulyia starkt, och hon kom till fronten vid Donbass 2014, där hon tjänstgjorde som ambulanspersonal i fem år. Stationerad närmast fronten gav hon första hjälpen till de skadade innan de skickades vidare.
– Förr hade jag inga som helst problem med vårt grannland. Jag slutade prata ryska 2016, och gick över helt till ukrainska. Vårt språk och vår kultur måste fortsätta leva. Om fler hade pratat ukrainska 2016 hade inte Putin kunnat låtsas som att det var för att skydda de rysktalande som han attackerade Ukraina. Nu avskyr jag Ryssland, landet ger mig avsmak. Jag har lovat mig själv att gå hela vägen.
Maria, 30 år, anställd på förlag
Jag är inte rädd för att dö för när man tänker efter så kan det hända vilken dag som helst
Maria* delar Ulyias beslutsamhet. Hon befinner sig på andra sidan floden Dniepr, i en offentlig byggnad som än så länge är intakt. Maria är den enda kvinnliga soldaten bland ett tiotal män i uniform. Enligt hennes kommendant utgör kvinnor cirka 10 procent av truppen i det här baslägret. Maria, som jobbade på ett bokförlag, insåg att kriget var nära förestående och registrerade sig för försvaret två dagar före de första ryska bombningarna.
– Det är tungt! suckar hon och rättar till sitt nya kalasjnikovgevär. Hon har bara hunnit få en grundläggande utbildning och har fortfarande mycket att lära sig om det militära livet. Men just nu är det viktigaste att organisera försvaret av Kiev. Det hon bekymrar sig mest över är att det ska finnas ammunition så att det räcker i huvudstaden.
– Om jag blir ombedd att planera logistik gör jag det, om jag blir ombedd att strida gör jag det. Jag är inte rädd för att dö för när man tänker efter så kan det hända vilken dag som helst. Jag skulle kunna dödas var som helst i Ukraina. Visst finns den risken, men här kan jag i alla fall tjäna mitt land.
Julia Shust, 39 år, poliskommissarie
De kvinnor som stannar är mycket modiga. De flesta gör det för sina mäns eller söners skull
Tillsammans med sina mannar patrullerar Julia Shust Kievs gator på jakt efter ryska infiltratörsgrupper från morgon till kväll. Hon har valt att stanna tillsammans med sin 11-åriga dotter, trots att de ryska offensiverna fortsätter i den norra delen av staden. Julia tänker inte överge ”sitt fädernesland” och ”sina grabbar”, trots att rädslan kan kännas gastkramande.
– De kvinnor som stannar är mycket modiga. De flesta gör det för sina mäns eller söners skull. Vi ser inget alternativ, jag har ingen förståelse för dem som har flytt – eller jo, kanske för mammorna.”
Aleksandra Telehusova, 25 år, läkare
Vi utförde två operationer den dagen, och sen gick jag aldrig hem
Korridorerna på Centrum för barnkardiologi och hjärtkirurgi gapar tomma. Anna Kostiuchenko, 87 år, delar ett rum med en anställd på sjukhuset och sin son. De har tagit sin tillflykt hit eftersom deras eget kvarter var för oskyddat mot ryska angrepp. Numera har ett antal av sjukhusets anställda flyttat in på sin arbetsplats. De flesta är kvinnor, och många är sjuksköterskor.
– Jag är inte förvånad över hur modiga de är, för ukrainskor är generellt starka, kommenterar Anna.
Hon opererades samma dag som de ryska anfallen började och den äldre kvinnan har inte lovord nog för att beskriva doktor Aleksandra Telehusova, som är 25 år gammal och tog sin examen på Harvard. Aleksandra vägrar att lämna den ukrainska huvudstaden trots de möjligheter hon skulle kunna få någon annanstans.
– Kiev är världens bästa stad. Jag älskar människorna här, floden Dnieprs stränder och färgerna om våren.
Hon tillbringar nu nätterna i ett rum på sjukhusets tredje våning, eller i källaren, där madrasser ligger längs med väggarna. Hon lämnade allt i sin lägenhet.
– När den första bomben föll över Kiev vakande jag och trodde att något ramlat i golvet i min hall. Jag fick ett telefonsamtal om att jag borde bege mig till centrum, för det var säkrare, och sen ett till. Vi utförde två operationer den dagen, och sen gick jag aldrig hem. Kanske har jag ingen lägenhet längre.
Trots den stress hon känner inombords visar hon ingenting utåt, utan försöker skapa en lugn miljö omkring sig i tjänsten. I sina rosa crocs står hon och blickar fundersamt ut över operationssalarna, färdigställda för att ta emot sårade soldater.
– Vi måste vara starka, även om det inte är lätt. De stridande är i första ledet, under beskjutning. Utan oss skulle de ha mindre chans att vinna kriget.
*De intervjuades efternamn har utelämnats på deras önskemål.
Så kan du hjälpa Ukraina
Röda korset
Röda korset finns i hela Ukraina och hjälper människor med akuta humanitära behov. För att hjälpa de drabbade i Ukraina swishar man till Röda korsets nummer 900 80 79. Pengarna öronmärks.
SOS Barnbyar
SOS Barnbyars stora fokus är alltid att trygga barnen, och sedan mitten av februari arbetar de med att evakuera barn och familjer från Luhansk och Brovary. Swisha till nummer 123 320 07 14 för att stödja Sos Barnbyars arbete i Ukraina.
Unicef
Unicef är på plats i Ukraina där de arbetar för att familjer och barn ska få akut sjukvård, stöd, tak över huvudet och mat. Under mars månad dubblas din gåva av Akelius Foundation. För att hjälpa Unicef med deras arbete i Ukraina swisha till 9020017 – och märk Ukraina.
UNHCR
UNHCR är FN:s flyktingorgan och har funnits på plats och hjälpt till i Ukraina sedan 1994. Just nu dubblas alla gåvor. För att hjälpa UNHCR i sitt arbete – klicka här.
