ELLE möter fotbollsstjärnan Zećira Mušović
50 000 fotbollsfans vrålar, klappar, stampar taktfast. Ett öronbedövande avgrundsdån ackompanjerat av svaveldoftande bengalisk eldrök och skanderande hejaramsor. Motståndarna jagar på planen, lagkamraterna svettas, springer, kämpar.
Men Zećira Mušović är ensam. Det är helt tyst i hennes huvud. Hon ser inte alla ansikten, tusentals blickar riktade mot henne. Hon ser bara en enda sak. Bollen. Och hon har allt att förlora om hon kastar sig efter den en millisekund försent.
– Allt fokus på bollen, och det som händer innanför de vita linjerna. Det har jag övat på hela livet. Radera alla andra intryck. Så när människor frågar hur det känns att spela med 50 000 på läktaren är svaret: jag ser inte de 50 000. Om det är 1 000 eller 50 eller ingen, spelar ingen roll. Jag ser bara bollen.
Den mentala träningen handlar om att sätta upp mål, reflektera. Med olika datorprogram drillar Zećira sin hjärna i att hantera stress och att kunna fatta snabba beslut när allt händer samtidigt på planen. I kombination med tuffast tänkbara fysiska träning har hon skapat en vinnarskalle med målet att bli bäst i världen. Men det kändes inte alltid självklart under uppväxten.
Medan lagkamraternas föräldrar skjutsade till träningar, kittade sina barn med nya träningskläder och alltid hejade högljutt under matcherna, kämpade Zećira alltid ensam. Hon ifrågasattes i stället, av de runt omkring den närmsta familjen, av släkt och vänner.
– Ingen förstod att jag som tjej brann för fotboll. Mamma och pappa var överens – skolan var viktigast. Jag fick aldrig vara ute sent, gå på fester. De enda kompisar jag träffade var på fotbollen och i skolan.
Men det fanns en person som såg Zećiras kamp – och hennes gränslösa potential. En som stöttat henne genom blod, svett och tårar. Och som inte blev förvånad när den envisa lilla 9-åringen blev Zećira med hela svenska folket 18 år senare. En väldigt stolt storebror. Han höll andan och missade inte en enda av alla hennes historiska räddningar under fotbolls-VM – fler än någon annan dammålvakt i VM någonsin – som blev hennes stora internationella genombrott. Efter matchen när Sverige vann brons i Australien var hans lillasyster plötsligt älskad av en hel värld, ett trendande Tiktok-fenomen, en idol med hundratusentals följare på Instagram.
– Brorsan har alltid stått bakom mig. Han är min förebild, och anledningen till att jag finns. Han tjatade om en lillebror att spela fotboll med – men fick mig. Vi började rulla boll när jag var bebis. Han har alltid försvarat mig och tröstat när det inte gått som jag planerat. Jag har haft stora motgångar längs vägen. Ifrågasättanden, petningar, skador. Då ringer jag brorsan och gråter. Varje gång säger han: ”Boken blir bättre”. Det är väldigt sant. Smärtsamma saker gör berättelsen mer spännande.
Det finns också ett väldigt speciellt kapitel i Zećiras berättelse, ett ögonblick som definierar hela hennes fotbollsliv. I minnet sitter hon som liten i omklädningsrummet efter en match och snörar av sig sina leriga och utnötta second hand-skor. Föräldrarna hade aldrig råd att köpa nytt åt henne. Plötsligt står en person i klubben framför henne och räcker över en kartong med ett par splitternya fotbollsskor i hennes storlek. Barndoms-magi på Askungen-nivå.
– Jag fick ett par nya fotbollsskor! Stoltheten … jag levde på det hur länge som helst. Det är ett av de starkaste ögonblicken i min karriär. Skorna förändrade mitt liv.
Känslan som väcktes i lilla Zećira vill hon nu skicka vidare som ett kärleksbrev till nästa generation. Hon har grundat projektet Next generation dreamers som handlar om att stötta barn som inte har stöd hemifrån.
– Jag vill ge tillbaka. Jag vill bana väg för andra, låta min historia inspirera. Det är viktigast av allt. Så mycket häftigare än medaljer och utmärkelser. Jag vill se dem som inte blir sedda. Det kan räcka hur långt som helst. När jag var liten visste jag inte vad jag skulle drömma om. Det fanns inga kvinnliga förebilder med bakgrund som liknade min som jag kände till. Jag vill förmedla att allt är möjligt. Att man ska våga drömma stort.
Nu är hon själv den kvinnliga förebilden. En stark och cool superidrottskvinna som får små drömmare att dra på sig fotbollströjan med hennes efternamn på ryggen. Men som också gör ett helt ELLE-team starstruck när vi plåtar Zećira för det här numrets omslag och reportage. Hon är i Sverige för en dag, rullar in i fotostudion med stor resväska i släptåg och tittar aningen skeptiskt på plaggen på klädhästarna och stilettklackarna. Sedan tar hon den uppdaterade sportmodelooken till en ny nivå i både klackarna och Balenciagas ”fotbollsskor”.
– Min privata stil är väldigt clean. Välsittande kostymbyxor och en snygg t-shirt funkar alltid. Jag gillar Acne Studios, Arket, A day’s march.
Vad händer när du tar på målvaktströjan?
– Då går jag in i fotbollspersonen. Privat är jag snäll. Som målvakt behöver jag vara tuff, det har jag fått kämpa med. Allt handlar ju om att vinna matchen.
När du började var fotbollen en kul lek. Nu är leken allvar, med skyhöga förväntningar från dig själv och världen. Hur har din känsla för sporten förändrats?
– Jag älskar fotboll lika mycket i dag som jag gjorde när jag började spela. Men självklart. Med alla förväntningar på mig, pressen och allt runt omkring … det har verkligen gått från lek till allvar. För att jag är en extrem tävlingsmänniska.
Hur har du tacklat alla motgångar?
– Jag tror på ödet, allt har en mening. Det som sker är ett test: är du tillräckligt stark? Jag är inte rädd för misslyckanden – de gör mig starkare. Motgång leder mig till framgång.
Känner du igen det från dina föräldrar?
– Ja. Mina föräldrar tvingades fly balkankriget och lämna landet, all trygghet, allt de byggt upp, ett helt liv. Det har gjort oss till en familj som aldrig ger upp. Vi är överlevare. När de kom till Sverige hade de inte mycket. Men pengar har aldrig varit viktigt. Så är det fortfarande. Pengar och lyx lockar inte mig. Det motiverar inte mig alls. Kärleken är alltid viktigast.
Hur ofta hörs ni?
– Varje dag. Vi har en gruppchat där mamma och pappa gett order om att alla måste höra av sig varje morgon. Mamma, pappa, brorsan, syrrorna, syskonbarnen. Alla checkar in! Våra föräldrar har alltid värnat om att vi ska ta hand om varandra.
Inga syskonbråk?
– Klart vi tjafsat! Vi har balkantemperament, det blixtrar till. Men går över lika snabbt. Konflikter ska lösas, det var våra föräldrar stenhårda med. Livet är för kort för att vara sur på varandra.
Vad får du i chatten efter en viktig match?
– Alltid kärlek, oavsett hur det gått. Mamma skickar ofta skrattsmileyn. Då är hon på g! Mamma är en story för sig. Så jäkla rolig. Hon får mig att skratta även när det är som tyngst. Jag påminns om att fotbollen inte är allt. Det finns viktigare saker i livet. Som familjen.
Att lämna familjen i Helsingborg när Zećira skrev kontrakt med Chelsea och behövde flytta till England är det värsta hon upplevt.
– Extrem ångest! Det kändes som att jag skulle flytta till en annan planet. Ville jag spela fotboll till det priset? Nej! När familjen samlades på nyårsafton kändes det som en begravning. När man pratar om drömmar och proffsliv pratar man om allt fantastiskt man får uppleva. Men min verklighet, att sitta hemma i min lägenhet i London ensam. Ibland är det inte så jäkla kul. Alla milstolpar jag uppnår som jag inte kan fira med familjen. Det känns jobbigt. Ensamt.
Är ensamheten priset du betalar?
– Ja. En tagg i hjärtat hela tiden. Men den motiverar mig att nå mina mål för det ska vara värt det.
För att förflytta sig bort från de jobbiga känslorna och för att vila hjärnan använder Zećira sin kreativitet.
– Jag älskar att skapa. Måla, skriva … Jag vill absolut inte påstå att jag är någon Picasso, haha. Jag målar det som kommer upp i huvudet. Musik är en stor passion. Jag kan lyssna på musik när som helst. Herregud, vem älskar inte att städa till musik?! Jag spelar själv gitarr, brorsan keyboard och dragspel, mamma kan sjunga. Vi är en musikalisk familj och spelar mycket bosnisk folkmusik tillsammans.
Vad skriver du?
– Dagbok, om allt jag upplever, hur det känns.
Går du tillbaka och läser?
– Nej, men jag hittade en lista jag skrev i skolan. ”Målsättningar: 1. Bli bästa målvakt i en turnering. 2. Få 4 000 kronor i kassan.” Jag hade tydliga mål redan då, haha. Jag tror fortfarande att om man ser ett scenario i huvudet är det möjligt i verkligheten också. Det är så man blir bäst i världen.
Bäst i världen, hur vet du när du uppnått det?
– Det funderar jag över. Bäst i världen. Vad är det? Resan dit, träningstimmarna? Jag nöjer mig inte med medaljer. Hjärnan vill mycket mer.
Kan du njuta av framgång?
– Små stunder. Efter första VM-matchen njöt jag när jag sjöng nationalsången. Tänkte wow, vilken grej. Nu har jag kommit så här långt. Eller första landslagsmatchen, första matchen i Chelsea. Då har jag tänkt, shit, jag har kommit en bra bit på vägen. Men det är inte min starkaste egenskap. Det är korta lyckorus. Sedan back to work.
Känns det stressigt?
– Det kan kännas surrealistiskt. Jag hinner inte tänka, fokuserar bara på nästa prestation. Då känns allt fantastiskt som händer som en dröm. Jag känner inte fullt ut att jag upplever det. Frustrerande. Fan, varför känner jag inte mer?
Du är beroende av kickarna?
– Ja, det är extrema kickar hela tiden. Jag kastas mellan att det går extremt bra till att allt är skit. Den känslomässiga bergochdalbanan är helt sjuk. Det är så höga toppar och så djupa dalar.
Vilken har varit din högsta topp?
– När vi vinner stora matcher är det WOW! Euforikänsla. Jag är hög på livet.
När har du varit på botten?
– Jag har haft många tunga perioder. När vi förlorar går jag hem helt tom. Vill direkt ut på planen och träna samma situation. Jag ger mig inte förrän jag lyckas.
Vad är det viktigaste du har lärt dig av fotbollen?
– Aldrig lämna något åt slumpen. Jag älskar citatet ”Slumpen gynnar den förberedda.” Det är exakt så i fotboll. Och i livet.
Hon berättar om pojkvännen Alen Bibić sedan sju år som är ett stort stöd. De träffades via Instagram, han är före detta hockeyproffs och förstår Zećiras extrema liv. Hur disciplinerad och fokuserad hon behöver vara. Och hur emotionellt krävande jobbet som fotbollsproffs är.
Hur får man ihop kärleken när man bor i olika länder?
– Vill man så kan man. Man måste vara tydlig med vad man vill och hur man ska göra det. Och bra på att planera!
Vad föll du för?
– Målmedvetenheten. Han vet vad han vill. En fin människa med många fina egenskaper.
Vad älskar du mest med honom nu?
– Gud … mycket! Jag älskar hur han får mig att bli en väldigt bra version av mig själv. Han utmanar mig hela tiden, samtidigt som han bekräftar och ser mig. Jag älskar hur vi fungerar som ett team. Hur vi kommer fram till lösningar när vi ser saker olika. Och att våra grundvärderingar är desamma, det är viktigast av allt.
Längtar ni efter att flytta ihop?
– Absolut. Jag längtar efter att ha en familj och bo i ett fint hus i Helsingborg, allt det där. Jag har många framtidsdrömmar. Men nu har vi våra karriärer och får klippa och klistra så gott det går.
Som proffsfotbollsspelare skriver man kontrakt på flera år. Finns det plats för livets oväntade överraskningar som att bli blixtkär, gravid och flytta till andra sidan jordklotet?
– Då bryter man kontraktet och gör det! Om något tar mer än det ger är det inte värt det. En av mina största drömmar är att ha familj och barn. Det är ett dilemma. Men nuförtiden finns förebilder som visar att det är möjligt. Världen har fattat att med kvinnor i sporten måste familjelivet gå ihop. Mannen är inte mallen – kvinnor har egna behov. Det spelar ingen roll om det handlar om barnafödande eller hur man blir stark i gymmet. Den utvecklingen är viktig för mig. Hur kan vi jobba för att kombinera att vara fotbollsproffs och föda barn. Det går. Det får bli mitt nästa mål, bäst i världen med en bebis på armen, tänk vad kul.
Du återkommer till att du haft en tuff resa. Har du någonsin tvivlat på fotbollen?
– Aldrig. Fotbollen har alltid varit min största kärlek.
FAKTA
Namn: Zećira Mušović.
Ålder: 27 år.
Yrke: Fotbollsproffs.
Bor: London.
Familj: Pojkvännen Alen Bibić, mamma, pappa och tre äldre syskon.
Utbildning: Civilekonom, Lunds Universitet. Kurser i ledarskap, projektledning och psykologi. Tränar-licens och utbildning i Sports management via UEFA.
Karriär: Började i Stattena IF:s A-lag som 13-åring. Värvades 2012 till FC Rosengård. Spelar i dag i svenska landslaget och i brittiska klubben Chelsea.
Följ: @zeciramusovic
En dag i Zećiras liv
- 07.30 Vaknar.
- 08.00 Äter frukost anpassad för att prestera på träningen.
- 08.30 Mental träning: Vad vill jag uppnå med dagen?
- 09.00 Kör till träningsanläggningen.
- 10.00 Värmer upp, tar en behandling, förbereder kroppen, själv eller med fystränare.
- 11.00 Lagmöte, uppvärmning igen, sedan träning en och en halv timme.
- 13.30 Lunch.
- 14.00 Efter träningen kör jag alltid en halvtimme extra på planen, förbättrar detaljer.
- 14.30 Styrketräning eller nedvarvning. Stretching, isbad, vad jag nu behöver.
- 16.00 I bilen hem. Reflekterar över om jag uppnått det jag ville med dagen.
- När jag är hemma och tar mitt svenska kaffe är jag klar med fotbollen. Så det är lite mer än de där 90 minuterna som folk brukar tro att jag tränar.
Fotograf: Angelina Mamoun-Bergenwall/Lundlund
Stylist: Liselotte Bramstång/Lundlund
Makeupartist: Veronica Aldrin/Mikas looks
Hårstylist: Nikola Grozdic/Linkdetails
Stylistassistent: Anna Messeter
Fotografassistenter: Per Nilsson & Noel Hansen
