Louise Berglund: ”Jag önskar att jag var lika modig som Linnea Wikblad”
Programledaren för Morgonpasset i P3, Linnea Wikblad åker fritt fall i radio, flera gånger i veckan. Vad gör hon sa du? Hon har grävt fram sina gamla dagböcker från när hon var tonåring och läser ur dem i DIREKTSÄNDNING. Och vi pratar inte om kapitel om ingenting. Vi pratar kapitel om hångelfantasier kring killar i parallellklassen. Vi pratar detaljerade teorier om att ha sex för första gången. Vi pratar livet i Paris som 20-åring med ragg på båtar och barer. Jag citerar:
”Jag kommer fan gå sönder. Med tanke på vad välutrustad han lär vara. Om man tänker på hur lång han är och så, menar jag. De säger att det ska ha en del med det att göra. Aj, aj, aj, säger jag isåfall”.
Varje gång Linnea högläser är det som att allt hår på min kropp ställer sig upp. Jag blir så extremt stressad och sådär pinsamt obekväm. Men jag måste lyssna. Det är liksom förtrollande obekvämt. Typ lite samma känsla som när man ska hålla i en sån märklig ”elektrisk stöt”-pryl och inte vara den som släpper taget sist, för då säger det *ZAP* i handen.
Läser dagbok för att samla in pengar till Musikhjälpen
Varför utsätter hon sig för detta, tänker jag. Hon har ju precis vunnit guldörat i den åtråvärda kategorin ”Årets programledare radio”. Svaret är att hon gör det för att samla in pengar till årets Musikhjälpen. För varje 100 000 kronor som inkommer till Morgonpassets miljonbössa läser hon ett nytt kapitel ur någon av sina dagböcker.
Linneas högläsning har fått mig att fundera över mina egna gamla dagböcker. Jag hittade nämligen en när jag flyttade i somras. Den är lila och glittrig med tulpaner på framsidan. Låset till dagboken har jag bytt ut från det klassiska lilla låset till ett jättestort lås – tänk förrådskänsla! Skrattar åt mig själv för låset är verkligen enormt överdimensionerat för den lilla dagboken. Vad innehåller den för otroliga hemligheter, kan man undra? Nyckeln har jag ingen aning om vad det är. Och en bultsax äger jag inte. Jag har därför ägnat de senaste 20 minuterna av mitt liv å att försöka bända upp boken nedtill och upptill för att se om jag kan se något i den. Den är förvånansvärt hållbar. Det känns förbjudet, trots att jag är ägare till boken. Och tanken på vad jag kan lyckas läsa gör att jag drabbas av samma, nästan berusande, förtrollande obekväma känsla som när Linnea läser.
”Jag vill ge mig själv en kram”
Jag ser att flera inlägg i min dagbok är daterade till 2006. Och någonstans ser jag att jag fyller år. Och att jag har åkt buss. Plötsligt sköljer ett minne över mig. Ett över ett decennium gammalt minne om ett spännande besök till simhallen jag vet att jag skrev ungefär sju sidor om. Jag skrev så mycket att jag fick kramp i handen i mitt lilla rum, efter att jag gått och lagt mig. Kanske var min lavalampa jag hade på fönsterbrädan tänd samtidigt. Jag vill ge mig själv en kram – men känner samtidigt att jag rodnar.
Jag inser samtidigt, att det finns något som räddar mig från den värsta skammen. Som gör att jag inte kan eller behöver åka fritt fall. Jag var en tönt. Och absolut inte på ett dåligt sätt! Men jag var hon man lånade pennor av. Hon som inte ville festa utan hellre ville vara hemma och äta tacos framför Gladiatorerna medan andra i min ålder låg och spydde i en buske någonstans. Och det är väl lika bra, för jag tror tyvärr inte många kronor hade skänkts till en bössa för att höra mig högläsa om bussresor och tacos. Det skulle vara det oväntat långa kapitlet om simhallen då. Men Linnea gör det där så bra. Jag önskar att jag vore lika modig som henne.
