ELLE möter Mapei: "Det var så mycket folk som inte ville att jag skulle lyckas"
Det är 1980-tal i Providence, Rhode Island. Det gamla huset i New England-stil är fullt med barn, vars föräldrar inte är där. Några för att de fastnat i crackmissbruk, andra för att de måste ha flera jobb för att ha råd med livet. Ljudbilden är överväldigande, några målar graffiti på väggarna i sitt rum och i bakgrunden hörs Blondies Heart of glass. Mitt i alltihop sitter en flicka och iakttar scenen som utspelar sig runt henne. Hon är blyg, men observant och eftertänksam. Hon heter Jacqueline Mapei Cummings och drygt tjugo år senare ska hon bli popstjärna i ett land långt bort.
– Vår granne, tant Edith, kunde inte få egna barn så hon och hennes man tog hand om barnen i grannskapet. De var afroamerikaner, födda runt 1925 och hade gamla anor av musik, kultur och historia. De kom med gammal visdom och ett gammalt språk, berättar Mapei med stor respekt i rösten.
Jackie som hon kallades gick på en katolsk skola, pluggade mycket för att få bra betyg och kände stress i en värld som hela tiden handlade om framtiden och vad hon skulle bli, hur hon skulle kunna bidra.
– Min mamma hade tre jobb och både hon och min pappa hade sina egna liv. De var väldigt karaktäristiska och färgstarka när de väl var med, men … Jag hade inte den där trygga punkten. Jag tror att det har gjort att jag har letat efter mig själv hela tiden.
Nu sitter hon vid ett bord i ett litet kök utanför replokalen i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Takten från trummorna avslöjar att dansare och musiker övar inför Sverige-turnén de ska ut på under våren. Efter höstens Så mycket bättre har hon fått nya fans, fler än innan, och hon betonar att hon har en mer organiserad syn på sin karriär nu än tidigare. Hon vill inte bara improvisera längre, vill ha koll på vad hon gör.
– Det är första gången jag åker runt i Sverige. Det ska bli kul att se svenska landskap och alla människor som finns där ute. Jag släppte mycket musik själv innan och då hörde bara de som visste om mig min musik…
Jag har varit religionssökande, identitetssökande, kultursökande
Flytten till Sverige
Mapei var nio år när hon flyttade till Sverige med sin mamma. Äntligen fick hon bo med henne och ha henne för sig själv. När mamman jobbade fick hon vara hos en dagmamma, som ”pratade engelska och brydde sig om mig”.
– Det var en annan kontakt med vuxna människor, som inte fanns i USA. Där var alla så stressade.
Men det blev också ett nytt fokus på henne. Flickan som tidigare var blyg och tittade på hamnade nu i centrum. Både mammans och skolkompisarnas.
– Jag fick ta den platsen eftersom jag var annorlunda. Och folk såg upp till den amerikanska stilen. Jag kommer ihåg att jag hade en silkesvit puffjacka med färgglada diamanter och alla bara: ”Gud vad du klär dig fint!”
Det Sverige hon hamnade i beskriver hon som mjukare än det fattiga Rhode Island hon lämnade. I stället för ”Vad ska du bli?” frågade folk ”Vem är du?”. Mjölken var inte lika fet och god och maten var konstig, men Segersjö i Tumba var en lugn idyll. Mer avslappnad. Mindre stressig.
– Jag tror att jag har softat sen jag flyttade hit. Jag har kunnat göra musik och konst och gå in i min värld. Det har varit lite farligt, för jag har tampats med psykisk ohälsa på grund av de …
Finns det en rotlöshet i grunden där?
– Absolut. Men nu får jag hitta balans i mig själv. Jag får gå in i min egen kropp och hitta stabiliteten. För jag har letat i så många världar. Jag har varit religionssökande, identitetssökande, kultursökande … Och sett att alla är samma människor, med samma impulser och instinkter.
Den värld som hon rört sig mest i är förstås musikens. När hon flyttade till Sverige upptäckte hon att hon gillade rampljuset, att stå i centrum och få ta plats. Hon började sjunga Mariah Carey och Whitney Houston, men landade snabbt i att det inte var hennes grej. När hon var 8–9 år upptäckte hon Yo! MTV Raps.
– Jag kände mig som en hiphoptjej. Det var när hiphop började bli inne i Sverige, alla började hänga på Kafé 44 och gick på jams och var miniaktivister som ville förändra världen. Jag hittade en plats där som var väldigt uppskattande.
Men på festivalerna hon gick på fanns punkare också. Och indiekids. På en klubb spelades Dolly Partons Jolene och allt fick existera samtidigt.
– Då ville jag någonstans bevisa: Jag kan det här också! Jag vet att jag ser ut som en hiphoptjej men jag älskar Suede!
"Jag trotsar många grejer hela tiden och det är lite jobbigt"
Hon skrattar och förklarar att hon fortfarande gillar det diffusa, blandningen och gränslösheten. Att inte fastna i en genre eller ett fack. Lite som hon letat sig genom världarna i livet vill hon inte heller stanna upp i en enda musikstil. I tidiga intervjuer med hiphoptidningar får hon frågan gång på gång om det är okej att sjunga, när hon var rappare från början.
– Det är så jävla tråkigt! För de flesta hiphoplåtar som är hits är ju catchiga. För mig är allt samma. Madonna hängde med Basquiat, Fab Five Freddy hängde med Blondie. Det var inte så segregerat då. Det är det jag hatar inom musik, när det ska vara så puritanskt.
Hon pausar för att tänka.
– Jag trotsar många grejer hela tiden och det är lite jobbigt, så det ska jag sluta med har jag kommit fram till. Men jag gillar inte när folk säger till mig vad jag ska göra eller vem jag ska vara. Eller att jag ska vara på ett visst sätt för att jag har en viss stil eller färg eller kön. Jag är lika indie som… Pete Doherty!
Det var så mycket falskhet, avundsjuka, folk som inte ville att jag skulle lyckas men låtsades att de ville det
Livet i New York
När hon var 18 år flyttade hon till Brooklyn, New York, för att plugga teater. Hon bodde med andra kreativa själar och alla runt henne höll på med konst på olika sätt. Det var en era som förändrade hennes liv, en skola utanför skolan, tills hyrorna gick upp, de tvingades bo allt trängre och levde på burkmat och chinese takeout – så hon återvände till Sverige. Där fick hon kontakt med rapparen och DJ:n Marcus Price och slog igenom med sin första singel ihop med honom, Video Vixens.
– Jag fattar inte hur det blev så stort, för det var den konstigaste låten som hade gjorts. Jag kommer ihåg en brittisk A&R som sa: ”That will never be played on Top of the pops!”
Men det blev ett uppmärksammat genombrott och förväntningarna på den nya, unga artisten Mapei var plötsligt skyhöga.
– Jag var inte beredd på det där. Det blev för mycket. Det var så mycket falskhet, avundsjuka, folk som inte ville att jag skulle lyckas men låtsades att de ville det.
Du mådde inte så bra sen, efter det. Vad var det som hände egentligen?
– Nämen jag tror att det var en blandning av för mycket festande och substanser. Jag flyttade till Bank street i Greenwich village i New York och hängde med Amy Winehouse gäng, typ Mark Ronson och Daniel Merriweather. Till slut blev jag paranoid, vilka var alla? Och det var så mycket press på mig, men jag visste inte hur man gjorde en låt. Jag hade bara improviserat fram Video Vixens, som ett barn …
Hon åkte tillbaka till Sverige och hamnade i sin första psykotiska episod. På jakt efter sina rötter började hon läsa på om voodoo och de psykedeliska inslagen i religionen och kände ”wow, det här kan jag känna igen mig i!”
Det var till slut hennes mamma som insåg att Mapei inte mådde bra. Hon ringde hennes pappa, som kände igen sig i det som hände, och skickade henne till ett psykiatriskt behandlingshem i USA. Hon fick medicin, mådde bättre och när hon åkte tillbaka hem till Sverige tyckte hon först inte att medicinen behövdes längre.
– Då hamnade jag i en till episod. Jag började gå runt på stan och gick till Malmskillnadsgatan och sa till kvinnor där att ”ni behöver inte stå här!” Då kom polisen och tog mig.
Sedan dess har hon tagit sin anti-psykotiska medicin och är försiktig med att röra sig i områden som gränsar till ”den andra sidan”, där hon inte är förankrad i verkligheten.
– Skapande är väldigt abstrakt. Man går in i sig själv hela tiden, i en fantasivärld. Och jag har kommit på att när jag är på gränsen till det jag kallar ”andra sidan” så skapar jag faktiskt bättre. Men jag triggar ju samtidigt igång något.
Skrämmer det dig, risken att liksom trilla över kanten?
– Ja, det är en viss oro att vara i den världen. Jag vill inte hamna där helt, så jag försöker vara med vänner, ringa familjen i USA och inte isolera mig för mycket.
För att skriva låtar behöver hon vara lugn, som när hon sitter i en bil som ska åka långt.
– För jag lever mig in i musiken väldigt starkt och när jag får en melodi tar jag den snabbt. Jag vill inte förlora melodierna som kommer till mig! För jag älskar melodier, jag tycker att det är vikt-igare än text.
Hon beskriver den musik hon gör nu som poppig. ”Hittig”. Catchy.
– Jag gillar att klä musiken. För om du inte har bra ljud och bra mix känns det bara som en platt pannkaka. Jag är öppen för vad som helst, bara det låter bra. Och jag vet inte vad slutdestinationen är, men när jag är 50 vill jag nog ändå avsluta med en rapskiva. Där jag säger allt jag vet!
Mapei i Så mycket bättre
Sommaren 2023 fann hon sig i ett hus igen. Hotell Grå Gåsen på Gotland må vara långt från Providence, men runt henne var en massa människor hon inte kände som tog plats och levde tätt ihop i ett slags kreativt kaos.
– Det var magiskt att vara där, men jag är inte van vid att vara med okända människor så i tio dagar. Jag kände mig väldigt osocial och att jag inte kunde prestera, för det var … en konstig konstellation för mig. Det var fina människor, bra musik, god mat, nice styling, men …
Det låter lite som hemmet du beskrev i USA?
– Ja. Ja, jag tänkte på det då också. Det kanske är så i den dynamiken för mig, att det triggar igång barndomskänslor. Det där hemmet präglade så mycket av mitt liv.
Men låtarna hon skrev till programmet gjorde succé direkt och covern Minns ikväll, en ny version av Eagle-Eye Cherrys Save tonight, har spelats flitigt på radion. Den svenska popvärlden är ny för henne att utforska och hon vill stanna där en stund, innan det är dags att bege sig vidare.
– Jag vill prova om jag kan göra det lite bättre. Jag har inte lyssnat så mycket på svensk pop innan, men det är ju skitbra och de som gör låtarna är så bra på att göra sin grej. Jag har upplevt så mycket här och vill gärna utforska det mer i mina låtar.
Konferencier på ELLE-galan
I april är det dags för årets ELLE-gala på Grand Hôtel i Stockholm och Mapei är konferencier. En ny utmaning för henne även om scenen är bekant efter mer än 15 år i musikbranschen.
– Oh my god, det är det sjukaste! Varför jag?! Jag vill bara göra ett bra jobb. Jag vill vara kreativ, konstnärlig och ge folk en upplevelse. Jag är alltid jättenervös inför att stå på scen och det här är ett prestigefullt rum. Men jag tror att alla vill ha en fest!
Vad betyder mode för dig?
– Jag tror att det betyder för mycket! Jag älskar mode och att kolla på nya visningar på Youtube. Jag älskade när Virgil Abloh levde och att man kunde hoppa in i hans värld. Modevärlden är en värld jag vill vara mer i och lära mig mer om.
Hur skulle du beskriva din stil?
– Min garderob är … som en artistgarderob. Där kan du hitta en glittrig topp med stora axelvaddar och ett par omsydda Adidas-byxor, det är eklektiskt och glittrigt, slash street, slash vintage. Det är en show! Och alltid en släng av retro, jag älskar att vaggas lite av minnen.
Mode är som en röd tråd genom de olika världarna hon målar upp i berättelsen om sitt liv. Som när hon samarbetade med Selam Fessahaye när hon satte upp sin pjäs Råttkungen på Kulturhuset i Vällingbyn. Eller när hennes mamma, precis innan hon gick bort, sa ”Se till att dina stylister är bra!”.
– Hon var sjuk i fem år och jag tror att hon var redo att lämna jordelivet. Men jag har nog fortfarande inte bearbetat det helt. Jag gjorde videon till Sensory overload tio dagar efter att hon gick bort och jag vet inte om du tror på övernaturliga grejer, men allt kom enkelt under det projektet. Det var lite så jag bearbetade, genom att bara köra.
Är du lik din mamma?
– Ja, vi är jättelika. Och hon älskade kläder! Hon hade värsta stilen och kunde ha ko-print och boots och dreads och lyssnade på Queen. Hon var väldigt rock ’n’ roll!
2021 blev Mapei mamma själv, till lilla Dante som föddes i hallen hemma.
– Nu vet jag vad snällhet är. Jag är en ganska så orolig mamma, med gråten i halsen för att allt är så vackert. Ganska emotionell. Men eftersom jag inte var nära min egen mamma när jag var liten så är närhet en utmaning för mig. Men jag känner så mycket och vill bara krama honom 24-7.
Livet är långt. Och om det blir kort har jag i alla fall levt
Hon träffade sin kärlek Arash under arbetet med en musikvideo, som spelades in där han jobbade. Han kom med kakor och bullar till teamet.
– Sen hängde vi hela tiden. Jag hade precis flyttat tillbaka till USA, så jag hade ingen lägenhet här, men vi åkte till Thailand i en månad och lärde känna varandra ordentligt. Och bestämde: vi kör!
I slutet av förra året fyllde Mapei 40 år och det märks att hon inte söker lika mycket längre, eller att hon åtminstone trivs bra på den plats där hon har landat i vardagen. Med Arash och Dante – och utan att kämpa för att vara till lags, eller passa in. Eller klämma in precis allt i schemat varje vecka.
– Man behöver inte alltid vara glad och pigg och vara värd för middagar varje helg. Man måste kunna ha en vardag och det är det jag gillar. Tristessvardagen. Där man kan få tänka och där idéer kommer till. Där man utvecklas på egen hand.
Samtidigt har hon med sig en lärdom från sin mamma, som jobbade hela sitt liv för att senare kunna landa i sitt hus i Liberia där hon skulle äta sin afrikanska mat och vila.
– Hon hann aldrig bo där. Det där huset symboliserar någonstans att man inte ska planera för mycket. Man ska vara i nuet och kanske inte jobba tills man dör. Jag försöker njuta av livet. Jag vill bo på olika platser, kanske ha flera karriärer. Livet är långt. Och om det blir kort så har jag i alla fall levt.
Fakta
Namn: Jacqueline Mapei Cummings.
Ålder: 40 år.
Yrke: Artist.
Bor: Stockholm.
Familj: Pojkvännen Arash och sonen Dante, 3.
Följ: @mapeiofficial
Fotograf: Frida Marklund/Lundlund
Stylist: Liselotte Bramstång/Lundlund
Hårstylist: Sainabou Chune/Mikas Looks
Makeupartist: Marina Andersson/Linkdetails
Fotografassistent: Matilda Hallander, Ville Mäläräinen
Praktikant: Rebecka Barlach
Stylistassistent: Lina Harbaekvold
Retusch: Noonchi Studio
