Tvillingarna Miranda och Elektra Kilbey i Say Lou Lou: "Vi försöker hitta närhet – men också distans"
Att vara nära, eller söka sig bort. Att vårda den egna identiteten, eller den självklara samhörigheten. Hos tvillingarna Elektra och Miranda Kilbey – artistsystrarna bakom Say Lou Lou – pågår en livslång dragkamp. Fast sanningen liknar nog mer en gungbräda, ibland lyfts den ena sidan och ibland den andra – men lika ofta balanserar träplankan som ett ganska så rakt streck.
– Att vara enäggstvillingar, när man ser väldigt mycket ut som varandra, skapar ganska tidigt mycket frågor och frustration kring identitet. Och individualitet, säger Elektra och berättar att deras mamma var noga med att skilja dem åt och inte gillade hela ”tvillingjippot”.
– Hon var alltid väldigt tydlig med att det här är Elektra och det här är Miranda. Vi tyckte också att det var jättejobbigt att bli ihopklumpade som en entitet. Det skapade också friktion i vår relation. Vi älskade varandra och ville vara med varandra, men vi ville också bort.
– Det håller i sig! adderar Miranda. Jag skulle säga att vår dynamik är att vi försöker hitta närhet, men också distans. What brings us together pulls us apart.
SAY LOU LOU
Namn: Elektra och Miranda Kilbey.
Ålder: 33 år.
Yrke: Artister och låtskrivare. Elektra jobbar även som skådespelare.
Bor: LA.
Aktuella: Med tvådelade albumet Dust pt 1 och pt 2
Uppvuxna i Australien och Sverige
Engelska fraser och ord smiter in naturligt i svenskan, dels för att de numera bor i LA och kanske även för att deras uppväxt delades mellan Australien och Sverige, med en svensk mamma och en australiensisk pappa. Båda musiker.
Som barn var de olika, Miranda mer androgyn i kort hår, Elektra i långt – Miranda gillade böcker och musik, Elektra var mer social och hade fler vänner.
– Jag älskade att sova borta varje helg och bara vara med kompisar. Medan Miranda var hemma mest och ville hänga med mamma och ligga och läsa. Det har hållit sig, jag tycker fortfarande att det är jättekul att vara ute och träffa folk och Miranda gillar att vara en homebody.
Miranda beskriver Elektra som en ”topdog”, vilket grundar sig i att hon var lite större som bebis.
– När en tvilling är lite större etableras liksom en maktdynamik direkt och den har hållit i sig i 33 år. Hon var alltid först med allt, lärde sig krypa först, lärde sig gå först … Allt utom en sak: Jag sa mina första ord först!
Elektra skrattar.
– Nu känns det som att jag är typ det stora kötthuvudet som är dominant fysiskt. Och du är hjärnan!
Gemensam musikkarriär
Trots olikheter och viljan att ibland vara isär började de sin musikkarriär för 12 år sedan – tillsammans. Att det blev just musik var knappt ett val, det var vad alla andra i familjen och släkten gjorde. Men … tillsammans?
– Det började med att jag ville hålla på med ett musikprojekt och sen blev Ellie indragen. När musiken väl kom ut var det för sent för henne att hoppa av!
– Första året vi höll på sa jag: ”Det här är temporärt. Det här är inte min dröm.” Men om jag hoppade av skulle jag ju förstöra för henne.
– Men det var inte som om du hade något bättre för dig!
– Nej, precis. Och sen insåg jag väl efter ett tag att det var min dröm också. Den hade bara bleknat lite, men sen blev den återuppväckt. Så ja, det var lite som att jag blev tvingad – men jag är väldigt tacksam för det i dag.
Slog igenom 2012
De slog igenom 2012 med första singeln Maybe you. Sedan släppte de två album, Lucid dreaming 2015 och Immortelle 2018. Från en känsla av ”Oj, hur gick det här till?” precis i början arbetade de sedan hårt i många år, tog bara enstaka dagar ledigt och jobbade jämt, tills det var dags att ta en paus. Elektra påbörjade en parallell karriär, som skådespelare – och under pandemin åkte hon iväg ett helt år till en annan stad för att spela in en tv-serie. Plötsligt var den där efterlängtade distansen ett faktum, på riktigt. Dessutom under en period då ingen fick resa, så de kunde inte ses på nio månader.
– Det var en väldigt intressant upplevelse. För när det hände grejer var jag hela tiden så här … vem ska jag …?
Elektra vrider och vänder på huvudet för att visa hur hon letade efter den där personen hon alltid brukar berätta allt för först.
– Jag hittade ganska snabbt personer bland de andra skådisarna som blev som mina tvillingar i stället. Men det var en speciell upplevelse och jag tror att det var jättebra för oss. Vi insåg att vi klarar oss utan varandra och det blev en självförtroendeboost för båda.
Say Lou Lou tog en paus under fyra-fem år och hade egentligen inga planer på att fortsätta, men så kom en känsla tillbaka hos båda – att de ville göra musik tillsammans igen. Resultatet blev albumet som släpptes förra året, i två omgångar, Dust, som är en berättelse om ett uppbrott.
– Jag var sugen på att ta fram mitt ungdomliga jag som skrev dagbok och vara lite mer rak och utlämnande. Innan har vi skrivit i tredje person och mycket inlindat i metaforer och historier, berättar Elektra.
Dagboksinlägg, sms-trådar och anteckningar på mobilen blev utgångspunkten för en öppen och ärlig skiva i två delar om en relation som dör. Och att hålla liv i relationer till andra, när det alltid finns en tvilling som är ens närmaste person, är inte helt lätt.
– Helt ärligt, många pallar inte … säger Miranda. Det finns ett behov hos människor av att vara nummer ett. Med oss kommer de aldrig att vara det. Jag tror att det är jättesvårt att hacka i sig.
– Ja, först är det så här ”fan vad nice att ha en tvilling!” och sen bara ”Varför är hon här hela tiden? Varför pratar du med henne jämt? Varför kommer jag inte först på din agenda?”. Det slutar med att det blir ett agg som hyses mot hela vår närhet, säger Elektra.
– Jag tycker att idén om att det finns en nummer ett är så sjuk. Men när saker och ting går dåligt i en relation blir det en sån jättebarnslig hierarki som inte borde finnas överhuvudtaget. Det finns tillräckligt med kärlek för alla. Men när man känner sig sårad, ensam eller bortglömd kan man bli rätt … banal i det. ”Jag vill vara nummer ett!” Nummer ett av vad?
Miranda jämför med skolgårdens ”Vem är din bästa kompis?”.
– Den känslan tror jag inte att jag har känt för någon …
– Inte jag heller. Men det är ju lätt för oss att säga, för vi har det med varandra! Det handlar inte om att vara den man ringer först, men jag vet att jag har den närheten med dig. De som inte är födda med en tvilling har inte nödvändigtvis den naturliga närheten med någon …
Delar intressen – men är olika
Förutom den där avundsvärda närheten visar det sig också att de delar en del väldigt specifika intressen med varandra, trots allt prat om olikheter. Och de har en hel hobbykyrkogård för alla projekt som påbörjats men aldrig avslutats.
– Nyligen hade vi båda värsta stickningsprojekten. Vi gillar också att researcha saker utan anledning. Vi kan gå jättedjupt in i en grej och sen bara försvinner det. Vi älskar att kolla på filmtrailers. Och att hänga på imdb, säger Miranda.
Det låter som att det är tur att ni har varandra …?
– Ja, det är ingen annan som vill göra det med oss!
Vad betyder det för er att få jobba ihop och dela allt som händer med Say Lou Lou med varandra?
– Det betyder väl allt egentligen? säger Elektra.
– Ja.
– Och det är speciellt. När vi var yngre var vi inte medvetna om hur speciellt det var. Vi har nog inte insett det förrän nu. Vilken resa vi har varit på och vilken tur vi har haft.
Elektra tystnar innan hon avslutar:
– Vi har också jättemånga grejer vi vill göra tillsammans, utanför musiken, som vi jobbar på hela tiden. Vårt samarbete kommer nog fortsätta resten av livet.
Dina tre bästa egenskaper – och den sämsta
Elektra om Miranda: ”Mirandas bästa egenskaper är att hon är finurlig, att hon är fånig och att hon är godare än vad jag är. Hennes sämsta egenskap är att hon är neurotisk, haha.”
Miranda om Elektra: ”Jag tänker börja med den sämsta för att få den ur vägen. Elektras sämsta egenskap är att hon är dramatisk. Hennes bästa är att hon är generös. Och rolig. Och seriös.”
.
