ELLE möter Daniela Rathana: "Jag tror man kan bli beroende av att vara nykär"
Milano, ljum vind, sorlet klingar annorlunda än hemma. Vid en vägg på en bakgata sitter en skylt. Trots stadens tusentals skyltar är det något med texten som klottrats ner just här som skapar en direkt och ostoppbar resonans djupt inne i dess betraktare. Daniela Rathana, för tillfället ledig efter ett prisbelönt debutalbumsläpp, förstår ingenting. Men hon gör som hon brukar när hon vill spara något, öppnar mobilens anteckningsapp, och samtidigt som hon lämnar bakgatan bakom sig, skriver hon ner: Where strippers go to die.
Stockholm. Trots soffor och stolar sätter sig Daniela på vardagsrumsmattan i den rektangulära lägenheten med panoramafönster längs ena långsidan. Här har hon bott i några månader nu, tillsammans med sin pojkvän. Hon har randig rugbytröja, blåjeans, små silverringar i öronen och en klassisk körsbärssymbol med röda bär och gröna kvistar i ett extrahål i höger örsnibb. På soffbordet radar hon upp det hon valt att kalla sitt ADHD-survival-kit: Handcrème, rosatonad nagellacks-penna, en kopp hett kaffe med havremjölk, en dosa snus, en påbörjad Poweraid med turkosblått innehåll.
Tid har passerat sedan den där Milanodagen – och nu finns artistens nysläppta album, titulerat just Where strippers go to die, för allmän beskådan, lyssning och beröring. Den nästan fem år långa kreativa processen som lett henne hit beskriver hon som ”slitsam för alla känslonivåer”. Hon sammanfattar slutspurten.
– Så nära galenskap man kommer, utan att bli inlåst.
Releasen efterliknas något slags förlösning, möjligtvis en förlossning.
– Att göra album är som att spänna bågen. Utav bara helvete.
Artisten skrattar till. Hon tar upp nagellackspennan, drar loss korken och bättrar på lacket på vänster hand.
– Min pendel har gått mellan kraftig avsky och att skrika rakt ut ”Vem är så mäktig som jag?!”. Det är synthar, det är stråk, du ska aldrig veta vad som händer när du klickar på play. Klart albumet är spretigt. Som jag.
FAKTA
Namn: Daniela Rathana.
Ålder: 29 år.
Yrke: Artist.
Bor: Stockholm.
Familj: Är storasyster till två bröder.
Aktuell: Med albumsläpp och turné.
Följ: @danielarathana.
Körade bakom idolen Oskar Linnros
För att kort summera Danielas decennium i musikbranschen börjar det med ett fanmail till Oskar Linnros. Han svarar med råd kring hur hon kan gå tillväga för att försöka uppfylla sina egna artistdrömmar. Därefter möts de under en musikkurs, blir vänner och Daniela får möjligheten att köra bakom sin idol. Snart skriver de musik tillsammans vilket 2020 leder till Danielas första musikprojekt, EP:n Halva vägen fri. Releasen sker precis före pandemins intåg (”att det någonstans där ute fanns personer som lyssnade på min musik kändes som en feberdröm”) och 2021 släpps debutalbumet Rathana Club med hitlåtar som Kyss! och Havanna, ett album som tar hem en Grammis för Årets pop.
– Förra albumet gjorde jag och Oskar tillsammans. Den här gången kändes det viktigt för mig att ta de viktigaste besluten själv. Nu finns det bara mig att skylla på.
Jag ångrade att jag blivit artist, ångrade att folk visste saker om mig, ångrade vem jag var.
Daniela RathanaProcessen med den nya skivan startar i ett dejtande – med låtskrivare och producenter att samarbeta med. När matchningen slutligen känns rätt påbörjas en tid av full kreativ frihet och oängslighet i studion när demos aldrig tänkta att nå några lyssnare leks fram mellan mixerbord och mikrofoner. Det lätta sättet att skapa frigör Daniela från stundens prestige. Och mellan det musikaliska flödar samtalet, ofta rent av terapeutiskt, med full intensitet.
– Jag har behövt babbla av mig totalt för att kunna skriva musik. Min ingång till allvar är humor och mitt sätt att berätta vad jag verkligen känner är genom att skämta. Eftersom skapelseprocessen var så fri blev jag också det, även när det gällde att prata om sånt man helst inte gräver i. Och sådant fanns det, och finns fortfarande, en hel del av inuti. Men nu också på plattan.
Texten Daniela läser på Milanoskylten hänger kvar efter att hon kommer tillbaka till svensk mark. Where strippers go to die – hon kan helt enkelt inte släppa det.
– Jag gick runt hemma och undrade varför jag kände så mycket för den där meningen. En dag fick jag tillslut en tydlig bild framför mig.
Den bild Daniela projicerar fram ur någon plats av sitt medvetande är en bild av en strippa. Strippan är på jobbet, hon står på scenen, helt naken, och där och då, när hon redan är avklädd, när allt är gjort, ångrar hon sig.
– Jag kunde se mig själv så starkt i den bilden. Jag fick tankar om att … Att alla vet allt om mig. Och för att kunna fortsätta vara artist måste jag fortsätta dela med mig, fortsätta ”klä av mig”, samtidigt som jag kände att allt redan var exponerat. Så vad mer ska jag klä av? Och vill jag ens det? För vem? Jag ångrade att jag blivit artist, ångrade att folk visste saker om mig, ångrade vem jag var. Framför allt i ett uppbrott så sög det. Rejält.
I låten Where strippers go to die lyder texten: ”Vart ska man gå nånstans, när man visat allt?” Genom hela sin karriär har Daniela sjungit och talat öppet om alltifrån arv och barndom (bland annat i SVT-dokumentären Blodsband) till sex, frigörelse och kärlek. Med blicken i backspegeln ser hon att det varit svårt att dra en linje mellan personligt och vad som kan få stanna privat.
– När jag började hålla på med musik kände jag, framför allt i intervjuer, att om du ställer en fråga till mig kan inte jag svara ”det är för privat”. Det står i total motsats till den jag är! Jag säger allt! Till alla! Det går såklart inte att prata om musiken utan att prata om livet, men jag tänker mycket på vad jag vill dela med mig av. Och hur mycket jag är skyldig att dela med mig av.
Att tala om sitt känsloliv gör hon helst i dag genom att tonsätta det.
– Det är genom musiken som jag får kontrollera narrativet. Och det kanske är bäst att hålla det så? Det ger mest rättvisa för alla.
Med den insikten är albumet kantat av toppar och dalar från hennes 29 år på jorden. En låt är döpt till Sagan om ringen. ”Kan inte släppa men kan inte gå, kan vi ge upp, tillsammans?”, sjungs mjukt över en enkel kör.
Att vara nykär kan vara något av det vackraste, men jag tror också att man kan bli beroende av att vara nykär
Daniela RathanaBruten förlovning ledde till ny musik
När ELLE senast träffade Daniela, sommaren 2021, var hon nyförlovad. En relation som en tid senare fick sitt slut. Låten handlar om hennes ring. Fuck ditt liv skrivs från en helt annan känsloplats. Daniela får reda på att killen hon dejtar har varit otrogen, så hon rusar till studion och skriver av sig. Transformer tar itu med Danielas stundtals svajiga, stundtals odödliga, självförtroende inför skapandet. Fortare och Säg nått sätter fingret på hur det är att vara nykär – nästintill besatt.
– Att vara nykär kan vara något av det vackraste, men jag tror också att man kan bli beroende av att vara nykär, just det dramatiska som kan komma med det. Särskilt om man vuxit upp runt mycket drama blir ett ”push and pull”-stadie lika med trygghet. Man stöter bort för att bli jagad, sådana saker. Där var jag ett tag. Men inte längre.
Under soffbordet i glas, från den persiska mattan, plockar Daniela upp en fem centimeter lång lösnagel. Ljusblå bas, fyra rosa cirklar på rad, en glittersten i höger hörn. (”Min nya hobby! Jag har nagelsalong här hemma. Perfekt för ADHD:n, eller när jag lyssnar på demos.”) Daniela reser sig, visar hyllan där säkert femton färgrika 3D-naglar till står uppradade inför nästa framträdande. Att leka med looks och skapa karaktärer genom kläder, accessoarer, smink och hår har följt med henne sedan alltid, menar hon. Hon går fram till de stora fönstren, för de tunna, ljusa gardinerna åt sidan och släpper in mer sol. Lägenhetens väggar är ljusa, de flesta möbler likaså och det mesta av inredningen har Daniela hittat i andra hand, online. Foton på familjemedlemmar klär väggarna, böcker (och en del priser) trängs i bokhyllan. Hemmet har Daniela, sedan hon flyttade in för lite mer än ett halvår sedan, styrt upp.
– Det såg ut som ett internetkafé när jag flyttade hit?! Det var liksom graffiti på väggarna, skrattar hon.
Nya relationen
Bara någon ynka dag har passerat sedan svenska medier gjorde nyhetsstoff om Danielas förhållande med en svensk Youtube-profil. Efter att han i morgonradio svarat ”Min flickvän, Daniela” på frågan om vem han tycker är Sveriges bästa liveartist blev Danielas kärleksliv en pushnotis.
Hur går tankarna nu?
– Jag vet att jag inte vill prata om min kärlek, om den här relationen, än.
Men du ser ut att må bra.
Trots att Daniela lämnar meningen obesvarad, ger hennes blick gensvar.
Jag har fått ett verktyg: att förvalta det jag går igenom och att kanalisera känslor till MP3:or.
Daniela RathanaEfter den där mentala bilden – av den ångerfulla kvinnan vid strippstången – väljer ju Daniela att ändå gå in i studion. Hon får babbla av sig, skapa musik och göra upp med alltifrån barndomsminnen och självtvivel till alla slags drömmar; både de som gått i kras, och de alldeles nytillkomna. Tack vare det, är ett nytt album här.
– Det var väldigt speciellt att spela in skivan med den känslan, att inte vara säker på att man vill dela med sig längre. Det var först ett motstånd, men albumet blev i stället ett utforskande. Jag fick gå från ånger till insikt – att vara artist är mitt livs mening. Min terapeut brukar säga att jag har guld i min historia. Jag har fått ett verktyg: att förvalta det jag går igenom och att kanalisera känslor till MP3:or. Det mantrat ger riktning, varje dag.
Den sista låten på albumet, Pillow princess, skrev Daniela för bara någon dag sedan. Låten bär ett lugn, ett positivt driv, framåt, uppåt, men också lugnet i att bli kvar på den plats där man hör hemma.
– Om Where strippers go to die är formulerad som en fråga, är nog Pillow princess svaret.
Vad har du fått landa i?
– Min höstturné handlade om begravning, bröllop och dop. Jag skulle bli återfödd, återuppstå i en ny form, basically. Den gamla versionen av mig, mitt förhållningssätt till mig själv och till mitt jobb, skulle dö. Och jag tror typ att den gjorde det. Jag lägger alla mina pengar på terapi fortfarande, så riktigt klar är jag väl inte riktigt, men det känns lite som att jag fått börja om. Ingenting brinner runtomkring mig just nu. Jag tar hand om mig och mitt space.
– Min kompis hade sett en video på Tiktok där en tjej sa ”att försöka älska sig själv är att älska sig själv”. Och så tänker jag också. Det är så förlåtande.
Från Danielas uppväxt i ett religiöst hem, ett hem som hennes mamma adopterades till från Thailand, har fragment från den kristna tron stannat kvar.
– Jag ber fortfarande. Till Gud, till alltet. Jag gör det när jag mediterar, det är lite som att manifestera, ett tillfälle att visa tacksamhet. Jag har fortfarande en övertygelse om att det finns en himmel, en idé jag tycker om för mycket för att kunna släppa.
Tanken om Guds plan, att saker har en mening, återkommer hon till ibland.
– När livet händer och slumpen har en positiv outcome …
Daniela pekar uppåt och lägger till:
– Thank you.
Hon skrattar till.
På plattan sjunger du att du en dag kommer få se rosa blommor öppna sig. Är blomman du?
– Hur poetiskt får jag svara nu? Jag känner för att ta i.
Ta i!
– Förhoppningsvis slår jag ut. Men det sker så jävla långsamt. Och ibland får man en stark uppenbarelse, du vet, och då går det lite snabbare, men … Alltså slår man ut för snabbt kan man vissna snabbare. Men mina blad vecklas ut. Ett i taget.
Sommarturnén är på ingång. Det verkar som att den kommer cirkulera kring hemligheter; de hemligheter vi håller för andra, men också för oss själva. Daniela tar en klunk av sin turkosblå Powerade.
– En till nagel!
Ännu en lösnagel, fem färgglada centimetrar. Hon plockar upp den, placerar den ovanpå vänster ringfinger. På dess silverglittrande bas syns en svart kontur ifylld med rött: två ben, höga klackar, en putande rumpa.
– Ser du vem det är?
